tjugotredje oktober
Sitter med vetenskaplig artiklar upp över öronen. En 10 sidig litteraturstudie ska vara klar om precis en vecka och ett paper på 3 sidor om teoretiska ramar inför magisteravhandlingen. Sista veckan innan deadline brukar alltid innebär en massa skolarbete och det är inget undantag denna gång. Självklart var min dator tvungen att sluta fungera och en ny hårddisk behöver sättas in. Som tur är så lagas den till helgen och under tiden har jag fått låna en dator.
Igår hade vi första tillfället med projektekipagen och de var riktigt tappra som stod ut med att träna en stund i SPÖregn. Vi vart nästan helt dränkt under den korta stund vi var ute så vi hoppas på bättre väder vid nästa tillfälle.
Dags att ta en promenad med hundarna innan jag ska fortsätta med näsa i en ny artikel. Tur jag har hundarna som måste få komma ut på promenader och lite träning så hjärncellerna får vila lite mellan varven.
tjugotredje oktober
Sitter med vetenskaplig artiklar upp över öronen. En 10 sidig litteraturstudie ska vara klar om precis en vecka och ett paper på 3 sidor om teoretiska ramar inför magisteravhandlingen. Sista veckan innan deadline brukar alltid innebär en massa skolarbete och det är inget undantag denna gång. Självklart var min dator tvungen att sluta fungera och en ny hårddisk behöver sättas in. Som tur är så lagas den till helgen och under tiden har jag fått låna en dator.
Igår hade vi första tillfället med projektekipagen och de var riktigt tappra som stod ut med att träna en stund i SPÖregn. Vi vart nästan helt dränkt under den korta stund vi var ute så vi hoppas på bättre väder vid nästa tillfälle.
Dags att ta en promenad med hundarna innan jag ska fortsätta med näsa i en ny artikel. Tur jag har hundarna som måste få komma ut på promenader och lite träning så hjärncellerna får vila lite mellan varven.
När det inte längre är roligt att tävla
"Genom glädje, kommunikation och samarbete ska hund och förare ta sig igenom en rallylydnadsbana." Så beskrivs rallylydnad av Svenska Brukshundklubben. Den första delen har dock försvunnit helt efter dagens tävling. Det är inte roligt att tävla rally i mästarklassen längre. Efter att ha fått titeln i mästarklassen finns det i princip bara en sak kvar att sträva efter, SM-poäng. När jag då har en hund som beroende på dagsformen får för sig hur banan ska genomföras oavsett vad "kartläsaren" säger gör det det hela ytterst frustrerande. Att tävling efter tävling inte känna att Diva är med mig utan väntar på att rätt tillfälle ska komma så hon kan flippa är verkligen inte roligt. Om hon på grund av att jag inte lärt henne momenten gör fel så kan jag ha förståelse för det men när hon KAN och i alla fall väljer att göra annat så är det verkligen inte roligt. Jag skulle också ha förståelse för om banan var för svår och hon inte klarar den av den anledningen men när hon väljer att hoppa rakt upp och morra åt mig när jag säger åt henne att hoppa över hindret, när hon välter koner i spiralen för att det är roligt (!!) vilket hon för övrigt ALDRIG har fått göra, eller när hon byter sida för att hon har lust trost att hon mycket väl vet om att hon ska gå på den andra eller när hon efter att ha hoppat över hindret sticker och använder nästa skylt som tasstarget innan hon väljer att komma tillbaka så blir jag mest bara arg, besviken och frusterad. Diva och jag har två tävlingar kvar i år, en i rally och en i lydnad och fungerar ingen av tävlingarna så har vi nog med största sannolikhet tävlat klart och hon får bli pensionär. Det känns inte lönt att kämpa på när resultaten uteblir till följd av vilket hurmör hon är på.
Dagens guldkorn är Joy, hon räddade upp situationen och skrapade ihop 83 poäng i avancerad klass och därmed vårt andra godkända resultat. Lilla skrutthunden klarade det galant och jag lyckades få henne att släppa de läskiga skyltarna och tro på mig.
När ska jag inse att min hund inte är en lydnadshund?
Hur länge kämpar man på innan man kan inse att hunden inte är en lydnadshund? Hur mycket jag än vill det och hur roligt hon än tycker att det är så får vi aldrig den där lyckträffen. Är det inte dåligt underhållna moment från mitt håll så är det Divas dagsform. Diva är Diva med allt vad det innebär och kanske är hon inte en lydnadshund. På dagenstävling höll hon ihop men kändes så förvirrad, dk på läggandet och sättandet på platsliggningen, hon stod i princip varje halt i ff:et, sättandet gjorde hon bra, lika så inkallningen, rutan sprang hon till en gul kon istället och såg inte rutan och på hoppet sprang hon på sidan på återhoppet. Bröt efter att hon gjorde en superfin vittring och belönade massor. Det som var positivit idag var att hon höll ihop så bra och tappade inte heller fokus trots att hon bara fick tävlingsbelöningar. Inget tokfnatt heller. Anmält oss till en sista tävling och blir det inget första pris då heller så är det kanske bara att inse att vi inte bör satsa på lydnaden något mer.
Bara att ladda om inför morgondagens rallylydandstävling med båda töserna och hoppas att det går bättre då.
Bara att ladda om inför morgondagens rallylydandstävling med båda töserna och hoppas att det går bättre då.
If you only knew
Jag vet att vissa säkert kommer döma mig då jag tar upp detta. Tycka att jag söker uppmärksamhet men det struntar jag i eftersom jag tycker att det är viktigt att försöka få omgivningen att förstå. Jag tänker fortsätta lite på samma spår som igår, gå ifrån lite av vad min blogg i vanliga fall handlar om och ta upp någonting som jag tycker är väldigt viktigt att prata om. Men ni kan vara lugn, efter detta kommer jag återgå till att skriva om hundträning igen.
I inlägget om mobbingen som jag skrev för snart 4 år sedan nämnade jag att jag skurit mig. De flesta av mina ärr är blekta men vissa syns fortfarande och vissa kommer alltid att synas. Med detta vill jag passa på att säga någonting om det också eftersom det handlar om psykiska sjukdomar. Jag vet att vissa kommer tycka att jag är någon som söker uppmärksamhet eftersom jag skurit mig för det är ju därför man gör det, eller? Det är upp till er om ni vill tycka det men jag vill säga någonting först, och jag hoppas verkligen att ni läser det. Först vill jag spräcka myten om att personer som skadar sig själv gör det för att få uppmärksamhet, det flesta som skadar sig själv mår väldigt dåligt över det. Många vågar inte gå omkring i kortbyxor/linnen/t-shirt/klänningar/kjolar/badkläder med mera för de är rädd att någon ska se deras ärr och skäms över det. Tänk dig att gå omkring i långärmade tröjor och byxor en hel sommar för att man skäms, det är väldigt plågsamt både psykiskt och fysiskt. Jag var också väldigt rädd att jag inte skulle bli älskad eller omtyckt när jag har ärr, att jag inte var tillräckligt fin att ha. Och jag tror att många fler med mig har känt likadant. För det andra så mår man så fruktansvärt dåligt när sista utvägen är att skada sig själv. Den psykiska smärtan som finns när man väljer att skada sig själv går inte att beskriva och jag skulle inte önska någon person det. Oavsett på vilket sätt man skadar sig själv, om det så gäller överträning, svält eller genom att skära sig så är det farligt och någonting som bör tas på allvar. Så ni får gärna döma mig om ni vill, det bjuder jag på. Men tänk efter nästa gång ni dömer för ni har ingen aning om vad personen har gått igenom. Vi har alla en historia, glöm inte det.
Scars have the power to remind us that the past was real
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg det som varit, att utifrån det bygga det nya. Händelser som påverkat oss till att bli den vi är idag. Vi väljer hur vi vill se saker, kanske inte hur de ska påverka oss just den stunden men hur vi väljer att se tillbaka på det. Under de perioder då jag varit som sjukast i anorexin kunde jag inte välja att se vardagen positivt, inte se det ljusa delarna för det var bara svart och jobbigt. Det fanns inget att leva för. Men idag väljer jag att se de perioder som var så sjukt jävla jobbiga som en del av det som gjort att jag är jag. Stora delar av de senaste åren kommer jag inte ihåg, jag kommer inte ihåg vårterminen innan studenten, knappt hösten efter det heller, jag kommer inte ihåg våren 2012 och bara delar av denna vår. Visst kan jag vara ledsen över att så mycket tid har försvunnit utan att jag kommer ihåg det men jag kan inte göra något åt det nu. Jag kan dock välja hur jag ser på det idag. Jag väljer att komma ihåg de hemska delarna för att de är delar som är viktiga men som jag aldrig vill göra om. Jag vill inte genomföra en tävling där det enda jag kommer ihåg efteråt är att jag var rädd för att jag skulle svimma för att jag inte ätit. Jag vill inte heller ha sömnlösa nätter där ångesten kryper i mig och jag är rädd för att jag ska dö till följd av svält. Jag vill kunna känna känslor, jag vill vara lycklig och jag vill kunna gråta när jag är ledsen och det går knappt om man är sjuk. Ta med er det förflutna in i det nya även om det är dålig saker. Det kommer alltid finnas saker som påminner er om det som varit så ta vara på de tillfällena och använd er av dem, låt dem göra er starkare. Jag tror att chansen att lyckas och lära av det som varit är om man reflekterar över det. Glöm alltså inte bort det eller försök förträng det för det är en del av den ni är idag.
Jag tror nog för att låta lite filosofisk att allt händer av en anledning även om anledningen kanske inte alltid verkar glasklar.
Jag tror nog för att låta lite filosofisk att allt händer av en anledning även om anledningen kanske inte alltid verkar glasklar.
Då är vi igång
Hemma igen efter en givande helg i Ö-vik på bruks/tävlingslydnads instruktörsutbildningen. Denna helg har vi varvat teori med praktik med mest fokus på belöningslek, följsamhet, aktivitetsnivå, shejping, kriterier, target och stadga. Att kunna variera belöningslekar är en stor fördel i träningen och jag inser såhär efter denna helg att både Joy och Diva är väldigt lätt belönade. Jag har jobbat mycket med detta även om jag inte har gjort det så strukturerat som de lär ut på utbildningen. Nästa steg i kursen är att hitta två projekthundar som vi ska jobba med vid 8 tillfällen, vilket känns superkul.
I vår vardag ligger just nu fokus på nästa veckas tävlingshelg, 3 starter på 2 dagar. En start i lkl 3, en i avanceradklass rally och en i mästarklass rally. Veckan som kommer ska det fokuseras på de sista förberedelserna inför det.
Ikväll är det slapparkväll som står på schemat och en sovmorgon i morgon så är vi nog på banan igen med sömnen ;)
Vissa dagar gör det lite ont att bli påmind
Det gör ont att bli påmind... Livet är skört och jag kan inte låta bli att få tårar i ögonen då jag ser bilderna från nästan exakt 2 år sedan då Diva opererade sin vänstra armbåge igen. Den livliga, jobbiga och helt underbara hunden som 1 1/2 månad innan operationen tävlade ett U-SM utan någon tillstymelse till hälta. Det gick fort då, från ena dagen till den andra... Hade haft en dålig magkänsla långt innan trots att hon inte visat något. Jag är glad att hon än idag finns vid min sida och försöker ta vara på den tid vi får tillsammans. Livet är skört. Väldigt skört, så ta vara på det. Ta vara på varje stund av det och varje stund med era fina fyrbenta. Det vet jag att Diva gör, hon är en livsnjutare och tar vara på varje tillfälle hon får att vara lycklig. Fina lilla hund som satt ett så stort avtryck i mitt hjärta (och på mitt skulderblad;))!
Vi kom med i talangtruppen!
Du och jag <3
Igår fick vi beskedet att vi kommit med i talangtruppen i lydnad och får åka på talanglägret i Vårgårda i november. Fick läsa mailet fler gånger innan jag förstod vad som stod i det, var till och med tvungen att titta på deltagarlistan för jag trodde att de hade skickat den fel men icke vi kom med! Haha! ;) Och självklart var jag tvungen att fälla några glädjetårar också :P Hade aldrig vågat drömma om att vi skulle komma med. Upptäckte sent att inbjudan kommit ut och fick spela in filmen i spöregn eftersom det inte fanns fler dagar kvar, det gick det med. Så lycklig över att vi får denna möjlighet! Bästa pärlhunden.
Inte nog med det så laddar vi nu för en helgens kurs för Lena Löfroth där jag ska vara åskådare.
Konsten att tro på sig själv och hunden
Jag tror att när det kommer till träning och tävling kan skillnaden mellan att tro på sig själv och hunden eller att inte tro på sig själv och hunden vara det som avgör om någonting fungerar eller inte. När jag skulle börja med att träna in vittringen på Diva vintern 2009 så frågade jag alla runt mig hur de gjorde för att få det att fungera. Jag tyckte själv att momentet verkade svårt och trodde aldrig att vi skulle få till det. Tugget var något jag var väldigt rädd att få eftersom jag inte heller där visste hur jag skulle hantera det. Jag fick en hel del förslag på olika sätt att träna in momentet men trodde varken på metoderna eller att vi skulle klara av det, Diva är ju trots allt ganska högtempererad och har svårt att "byta läge" på energin. Jag försökte med metoderna men gav upp efter ett tag eftersom de resulterade i massa problem och hon förstod aldrig vad momentet gick ut på. Hon gick länge ut och plockade upp första bästa pinne eller letade bara godis och när det inte fanns något godis längre så plockade hon upp en pinne och kom till mig. När pinnen väl levererades så var det likt en hög med tändstickor eftersom Diva tuggade en hel del... I somras ändrade jag tanke, vi SKA fasiken fixa detta. Hur svårt kan det vara? Hittade en nygammal metod som jag trodde på och började träningen. Resultatet några månader senare är ett inlärt moment utan tugg, med bra tempo ut, noggrant letande och bra tempo tillbaka. Vi lyckades!
Everything is possible if you just believe!
Tänktänktänktänk
Lägger in en bild från helgens vandring i Borgafjäll.
Lydnadsträning är fantastiskt roligt, detaljer såväl som helhet, samarbetet och glädjen. Det tar med sig med klass 3 momenten med Joy. Efter att ha tagit tag i att skriva träningsdagbok så har det blivit mycket lättare att hålla koll på åt vilken håll vår utveckling går och hur olika metoder fungerar. Just nu är det bara den där nedrans vittringen som ställer till det för oss. Den håller på att göra mig GALEN! Just nu går hon bara på synintryck och använder inte nosen alls. Hon är osäker och går på första pinne hon ser. Tänktänktänkt!! Ska börja om med vittringen och nogrant skriva hur det går för att upptäcka vart det går fel och förhoppningsvis så kan jag lösa det på så vis. Troligtvis (om jag känner mig rätt) så har jag gått för fort fram igen så det är bara att backa och se till att göra om och göra rätt. Längtar så till nästa helgs lydnadskurs då jag ska gå som åhörare för Lena Löfroth. Alltid lika roligt att få grotta ner sig i problem och lösningar från sidan och jag brukar alltid komma hem med en hel del inspiration och nya lösningar.
Vi är (nästan) tillbaks
Efter att våren och början av sommaren har bestått av sjukdom, skola och jobb så har hundarnas muskler minskat en hel del. Trots att jag har försökt hålla igång Diva med simningar så har hon tappat en del muskler och framförallt i bakbenen. Så igår satte jag igång med att försöka bygga upp dem igen. Först blev det en koppelpromenad i kuperad terräng för både Joy och Diva och sedan fick de stå en stund på pilatesbollen. Viktmanchetterna ska åter användas på Diva igen och mer massage. Inte nog med det så hoppas jag att det snart bli en utbildning till fysioterpeut på hund och hundmassör. Så sommarens läsning kommer bestå av fysträning för hund och låt tassarna vila.
Lydadsträningen har vi också kommit igång med igen. Joy får mest träna fart och lite fokus har jag lagt på högerhandlingen eftersom det snart är debut i avancerad klass för oss. Jag måste säga att det känns helt fantastiskt att vara tillbaks i den vanliga träningsrutinen. Nu saknas bara att jag ska hitta ett upplägg som både jag och Joy trivs med. Just nu känner jag mig en aning förvirrad och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare även om jag har full koll på hur jag ska träna momenten, men det saknas en hel helts träning/ röd tråd genom träningen för att jag ska känna mig nöjd. Tåls att klura på!
Betydelsen bakom tatueringen
Har hunnit med att ta min kandidatexamen och där med avslutat mina studier på Mittuniversitetet. Nu väntar en sommar med jobb och lite ledighet innan ett nytt äventyr väntar.
Detta är en examenspresent från pappa. Lite svullen och röd är den men jag är så nöjd med den. Jag har länge velat göra denna tatuering och idag blev det verklighet. Jag vill att tatueringar ska vara personliga, att de ska betyda något för annars ser jag inte något värde i att sätta dem på min kropp. Divas tass var något betydelsefullt, något som ingen annan skulle kunna göra. För det är hennes avtryck. Hope är det många som har gjort och visst kan andra göra en lika dan och det finns säkert andra som har en likadan. Jag kan titta på denna tatuering varje dag, den kan påminna mig om att det finns hopp, om att ångest och annan smärta är övergående. (H)old (O)n (P)ain (E)nds. Det finns också hopp om en ljus framtid, hopp om ett liv utan anorexia och hopp om ett bra liv. När jag tittar på denna tatuering och är frisk vill jag komma ihåg vad jag kämpade. Men också att jag är tacksam över hur stark sjukdomen och den kampen gjorde mig och att den gjort mig till den person jag är. Jag har valt att placera den på vänster handled eftersom det är den hand som det går en ven från ringfingret till hjärtat. Det finns hopp oavsett vad det handlar om!
Det har hänt en del andra saker sedan sist jag skrev här. Joy har tagit sin sista godkända tävling i rallylydnad fortsättningsklassen. Titeln RLD F! Detta betyder att jag nu har anmält oss till Avanceradklass på U-SM i augusti. Bara att slita med höger handling fram tills dess och hoppas att det går bra. Vi har också fått besked om att vi kommit med på ett MH i juni. Det ska bli så roligt att några månder för sent äntligen få göra ett.
Utöver det har jag tränat några lydnadspass och har kommit fram att det vi framförallt behöver fokusera en massa på är avslut (de blir oftast sne eller sega) och fart i vissa moment. Annars klarar hon mer eller mindre alla moment i klass 2 nu och vi har siktat in oss på en start i slutet på juli om allt går som jag har tänkt.
Idag fick jag bärnstenshalsbanden som jag köpt till Joy och Diva. Återstår att se om de fungerar eller inte, värt att ge det ett försök eftersom Diva blir så påverkad av fästingmedel.
På torsdagmorgon åker jag, mamma, Joy och Diva ner till Falkenberg för att hejja fram duktiga lydnadsekipage på SM. Det ska bli så roligt att träffa alla de vänner och hundar man inte träffar mer än någon gång per år. Finns nog inget bättre sätt att spendera en ledig helg innan jobbperioden börjar.
Konsten att lära sig en ny hund
Igår och idag har Joy och jag varit iväg till Matfors Bhk och tävlat rallylydnad. Igår var vår första start i fortsättningsklassen. Joy kändes förvisso en aning loj men klarade hela banan fint och vi slutade på 94 poäng efter att hon råkat nudda mig två gånger. Och med tanke på att jag fortfarande var en aning groggy efter en släng av migrän i fredags så känner jag mig väldigt nöjd över hur hon fungerade. Idag däremot så var hon en riktig surtik. Anledningen har jag kommit fram till var för att jag lämnade bollen utanför banan och sa åt henne att hon inte fick ta den. Hon var alltså tvungen att jobba för den och de var inte riktigt populärt... Hon gick hela banan bredvid eller strax bakom mig med nosen i färdriktningen. Kan inte sluta skratta åt hennes sura min. Poängen blev dock ganska hyfsad och efter en miss på snurren (-10) och ett bristande sammarbete (-3) så fick vi 87 poäng.
För varje tävling vi gör så får jag en ny erfarehet, hur hon reagerar på saker och hur jag ska göra för att öka chanserna att det går bättre nästa tävling. Dagens lärdom är att jag ska ha bollen på mig och inte ha den som externbelöning. Det är också därför jag är så glad att jag har rallylydnaden så jag kan mixtra lite, lära mig hur mycket värmning som är lagom för henne, hur jag ska lägga upp planen, hur jag ska förhålla mig på tävlingen och för att skraffa oss erfarenhet inför lydnadstävlingarna. Det är spännande att börja tävla med en ny hund, mycket jag måste lära mig och många nya nötter att knäcka. Förhoppsningsivs så gör dagens erfarenhet att jag lär mig någonting till nästa helg då vi ska tävla rally igen. Kan dock inte sticka under stolen med att det känns skön att Diva ska få starta på lördagen eftersom jag känner mig mer bekväm med henne och har bättre koll på hur jag ska göra för att öka chansen att det går bra för henne.
Hur som helst är jag väldigt nöjd med gårdagens resultat och att hon höll ihop så bra som hon gjorde trots gassande sol och väldigt många plusgrader. Bara jag lär mig hur denna lilla pärla fungerar så kommer de nog bli tryck under tassarna här med.
Glädje
Det var flera år sedan jag satte min fot på en agilityplan senast och det med Tessie som sällskap. Men idag var det dags igen, och denna gång med Joy som sällskap. Ett sånt där lyckorus for igenom kroppen och tankarna föll snabbt in på banbygge och hoppkombinationer. Värmde Joy lite på några hinder som stod uppställda, riktigt fin och följsam var hon även om hon inte tyckte att själva hoppen var så rolig än (men det kommer nog då hon förstår vad jag förväntar mig). Testade däcket och fy så äckligt det var, hua! Hon satte upp tassarna på det och tittade på mig och hoppade sedan ner. Hoppa igenom?! No way! Får nog bli lite mer träning på det. Tog balanshindren sist eftersom jag antog att hon skulle tycka att de var läskiga. Började med "balansen", inga problem, fortsatte med A-hindret, inga problem, gick vidare till "vippbrädan", som jag antog att hon skulle ha stora problem med eftersom den gungade men inga problem den heller. Det är verkligen helt underbart att få bli positivt överraskad på något som jag på förhand trodde att jag skulle få slita med men som visade sig vara Joys favoriter. Goa hund! Helt klart en träningsform vi ska testa fler gånger.
Efter det blev det ett lydnadspass med Evelyn & Jackson och Linnea & Nikki. Måste säga att alla hundarna gick väldigt fint och så kul att ha någon att bolla idéer med. Joy gick förvånansvärt bra. Mycket energi och till större delen gjorde hon väldigt fina moment. En hel del att slipa vidare på men guldkorn fanns det med. Största problemet ligger nog hos matten ändå. Att jag inte kan sluta jämföra henne med Diva. De är helt olika hundar och ändå kan jag inte sluta att sträva efter Divas fart. Men varför?! Joy gör alla moment fint, visst trav behöver det inte vara men galopp i lagomt tempo. Det är inget måste att som Diva trycka plattan i mattan vid varje tillfälle som ges, då blir för det mesta bara fel och slams. Joy är lugn och metodisk och vi kommer komma väldigt långt på säkerhet och LAGOM fart. Nu återstår det bara att pränta in det i huvudet!
När är det värt att tävla?
Med sikte på Rallylydnads SM 2013 anmälde jag Diva och mig till två mästarklasser på samma dag i Gagnaf-Floda (söder om Borlänge, á 37 mil enkelresa). Lyckades vi inte kvala då hade vi tagit alla chanser om gick och jag skulle kunna vara nöjd ändå. Hade jag varit några år yngre hade jag inte funderat två gånger utan det jag tagit på mig ska genomföras. Men efter att ha funderat ett tag så strök jag oss från morgondagens tävlingar. För varför tävlar jag egenligen? Jo för att det är roligt! Diva struntar fullständigt i om vi tävar ett SM, tävlar på en liten hemma tävling med 2 starter eller om vi har en kanonträning. Så länge hon får träna och göra det hon älskar mest så bryr hon sig inte om vad det är för tillfälle. Däremot så tycker inte Diva om att åka bil och resan ner till Floda skulle innebära totalt över 8 timmars bilresa och då skulle nog inte två tävlingar väga upp för henne. Istället kommer vi tillbringa dagen i skogen med en härlig långpromand och njuta av det än så länge färska rallylydnads Championatet! Sedan ser vi fram emot de två mästarklasstävlingarna på hemmaplan utan långa bilresor och senare i sommar även ett U-SM i rallylydnad för både Diva och Joy.
Trevlig helg allesammans!
Tävlingstankar
Årets första tävling som tävlingsledare är gjord, en lkl 1 och en lkl 2. Det är alltid lika roligt att vara tävlingsledare, att få se varierade raser, dukiga ekipage och klura ut en plan som ger de bästa förutsättningar för de deltagande, att se förarna andas ut och se lyckan när något fungerar riktigt bra. Lydnad ÄR kul!
Lite sugen blir jag allt att starta. Har varit så nära att efteranmäla Joy till några inomhustävlingar men hejdat mig för att jag vill ha de bästa förutsättningarna när vi går ut på banan och det är det inte i ridhusmiljö eller annan inomhusmiljö. Visst kan det tyckas fegt att inte starta pga en sån sak. Men jag vill gå in och känna att vi har alla förutsättningar att det ska gå bra. Jag vill inte komma ut från planen och känna mig missnöjd för att JAG inte har gett Joy de förutsättningar som hon förtjänar för att hon ska göra rätt. Sedan kan allt hända på en tävling och det finns inga garantier att saker inte ska gå snett. Vi jobba trots allt med djur och inga maskiner!
I veckan ska vi fokusera lite på länkning av moment i både ettan och tvåan, lite uthållighet i fria följet och fart på inkallningen. Tänkte försöka filma träningspasset på tisdag och lägga upp några filmsnuttar här.
En helg med sällskap
I torsdags kom Daniella och Snuffi med tåget från Gbg. Vi har haft en väldigt bra helg och jag saknar henne redan. Vi har gått långpromenader med hundarna, Snuffi och Joy har sprungit och lekt på ängar, druckit te, sett på film och serier, tittat på fantastiskt fin stjärnhimmel, gått i affärer, pratat en massa och ätit Ben & Jerry's. Det var första gången vi träffades men det kändes som vi känt varandra väldigt länge, fina vän! <3 Tårarna var ett faktum då jag lämnade av henne på stationen i kväll. Jag hoppas vi ses ganska snart igen!
Stömsholms Slott
Joy, Diva och Snuffi
<33
Ikväll ska det packas i massor då jag tar mitt pick och pack och åkter till Sundsvall i morgon för att spendera resten av veckan där uppe.
Lydnadsträning, 31 oktober
Förkylningen och huvudvärken har bosatt sig i min kropp så idag orkade jag inte gå någon promenad utan vi tog en tur till klubben för lite träning. Idag introducerade jag rutan för Joy. Efter att jag har funderat fram och tillbaka i massor över hur jag ska träna in det så har jag bestämt mig för att använda tasstarget där och idag gjorde vi de första försöken. Det gick över förväntan och hon gjorde ett par fin fina skick till rutan. Vi traglar på med stadgan i lägganden, ställanden och sättanden eftersom hon tycker att det är rysligt svårt för tillfället. Vi avslutade hela träningen med ett fritt följ, jag utmanade henne och gick ett helt klass 1 fritt följ idag. Jag hade väldigt låga förväntningar eftersom hon har vid längre transporet inte orkat hålla fokus på mig. Några belöningar fick det bli under momentet, hon flöt ut lite vid ett tillfälle men efter att ha påmint henne så gick hon fint resten. Vi testade även språngmarchen och där imponerade hon verkligen. Hade förväntat mig en hel del luft mellan mig och henne men icke. Efter ett sånt fritt följ så kan jag inte annat än att ha ett stort leende på läpparna. Vi kan nog fixa detta trots allt!
För Diva blev det mycket fokus på position, positionsbyten, hopp och konskick. Hon börjar få riktigt snygga positionsbyten nu, både framför och bakom mig. Hennes stressnivå är också förhållandevis låg motför vad den var i början och det känns jättebra. Hon söker sig inte lika ofta till vänstersidan utan bibehåller positionen hon är i om hon blir osäker och väntar på att jag ska hjälpa henne. Ett stort steg framåt alltså! Eftersom att Diva sprungit förbi hoppet på alla tävlingar hitintills så blev det mycket fokus på det. Hennes uppgift idag var att leta reda på hindren som jag ställt ut på olika ställen på planen, att se dem som en uppgift och på slutet gick det riktigt bra.
Nu ska här kureras med ananas och te för att orka med skolarbete.
Nervositet
Det är spännande med nervositet, under mina år som tävlande har jag inte alls varit nervös. Kanske var det för att jag gjorde min första lydnadstävling som 14 åring och inte hade så mycket vett att vara nervös. Men jag hade inte heller några förväntningar på hur det skulle gå. Jag gjorde det mest för att det var kul (vilket självklart fortfarande är fallet). Diva har jag tävlat i 4:a år och min nervositet började komma när vi kom upp i klass 3 i lydnaden. Då kändes det som att det var på allvar. Efter att jag och Diva bytte sport trodde jag att det skulle bli annorlunda, inte så höga krav från mig efter som jag inte känner till sporten, men icke. I går när jag och Diva tävlade så var jag så nervös att jag skakade. Det är verkligen inte likt mig och bara av tanken att vi ska göra en till start senare i år gör mig otroligt nervös.
Varför utsätter jag mig då gör detta? För att det är så jäkla kul att träna hund, att få utvecklas med sin bästa vän och stäva efter att bli bättre. Lära av misstagen och inte göra om dem fler gånger än nödvändigt. För att se glädjen i Divas ögon när vi har den känslan när allt flyter. När vi är ett team och då spelar inte resultatet någon roll alls.
