Hemkommen från en härlig helg i Falkenberg på Lydnads & Agility SM. Det är alltid lika kul att träffa alla hundvänner från olika delar av Sverige. Och jag blir så inspirerad och motiverad att träna när man ser alla duktiga ekipage. Nu är det hårdträning som gäller för mig och Joy så vi så småningom kan ta oss ut på tävlingsplanen igen. Det blev tyvärr inte så mycket bilder knäppt då vädret var lite halvtaskigt i alla fall på söndagen. Kan även tillägga att det är verkligen inte behagligt att sträckköra 80-90 mil till och från Falkenberg, det känns i kroppen efteråt. Jag ser helt klart fram emot att nästa års SM går i Sollefteå, mycket kortare resväg! 

 

Nästa vecka ska Joy göra sitt MH, jag ser verkligen fram emot det. Ska bli så kul att se hur den lilla pärlan reagerar. 

 

Detta är en examenspresent från pappa. Lite svullen och röd är den men jag är så nöjd med den. Jag har länge velat göra denna tatuering och idag blev det verklighet. Jag vill att tatueringar ska vara personliga, att de ska betyda något för annars ser jag inte något värde i att sätta dem på min kropp. Divas tass var något betydelsefullt, något som ingen annan skulle kunna göra. För det är hennes avtryck. Hope är det många som har gjort och visst kan andra göra en lika dan och det finns säkert andra som har en likadan. Jag kan titta på denna tatuering varje dag, den kan påminna mig om att det finns hopp, om att ångest och annan smärta är övergående. (H)old (O)n (P)ain (E)nds. Det finns också hopp om en ljus framtid, hopp om ett liv utan anorexia och hopp om ett bra liv. När jag tittar på denna tatuering och är frisk vill jag komma ihåg vad jag kämpade. Men också att jag är tacksam över hur stark sjukdomen och den kampen gjorde mig och att den gjort mig till den person jag är. Jag har valt att placera den på vänster handled eftersom det är den hand som det går en ven från ringfingret till hjärtat. Det finns hopp oavsett vad det handlar om!