”When things go wrong, don't go with them” - Elvis Presley

Jag har den senaste tiden funderat mycket på balans och harmoni. När uppnås det och hur uppnås det? Hur mycket ska man hålla sig sysselsatt för att inte överanalysera livet och hur mycket behöver man faktiskt tänka på livet istället för att bara springa ifrån det? När har en harmoni och balans skapats? Jag har vridit och vänt på det hur många varv som helst den senaste tiden med allt vad det inneburit. För svaret på en sorg jag känner över Joys (vad som det känns) oändliga skadeproblematik kommer jag inte finna i att försöka glömma bort att hundträning finns; för varje gång jag ser någon träna gör det ont i hjärtat över att jag vet att Joy så hemskt gärna också vill men inte kan pga smärta. Smärta som jag för stunden inte kan göra något åt mer än att vänta. Jag kommer inte finna svaret eller lindring i den sorgen genom att förtränga det. Ingen harmoni inuti kommer infinna när jag ser mig om för att hitta ett sätt att ”döva” den sorgen och ledsamheten. Efter förra veckans besök på Redog spred sig ett illamående och en isande känsla genom hela kroppen, jag ville inte åka hem. För hemma betyder vardag och att allt som påminner mig om att hon har ont finns där hela tiden. Men det går inte att fly ifrån de känslorna, även om jag för en stund skulle ha kunnat skjuta på att åka hem så skulle samma känsla och tankar fortfarande funnits kvar när jag landade hemma.

Utåt har jag sökt efter svar på just de frågorna, vart hittar jag den harmonin? Men jag har nog sökt på fel ställe, ingenting runt mig kan svara på den frågan åt mig. Det är jag själv som har svaret. Harmoni och balans skapas i alla fall hos mig när jag börjar se lösningen inuti mig, när jag inte försöker hitta lösningar på hur jag ska hantera situationer i min omgivning. Harmoni i mig är när jag helst av allt vill springa ifrån det som känns inuti och sudda ut dem och glömma men istället ser till hur jag kan få utlopp för dem i kreativitet/meditativa aktiviteter så som musik, skrift, genom att mål, yoga eller jogga. Hur jag kan använda sorg eller stress eller någon annan känsla till något användbart. När en känsla istället används som en grund till kreativitet som sedan omvandlas till ett lugn. Jag vet inte själv vart jag vill komma med denna text mer än att jag har letat för länge runt mig för att finna en harmoni när jag hela tiden skulle ha letat inuti och skapat den med känslorna som utgångspunkt. Det känns som att jag mest svamlat ihop något obegripligt och luddigt men kontentan av det hela är att min balans och harmoni måste komma inifrån och växa fram och inte letas i omvärlden. Att på något vis känna sig centrerad i sin egen kropp och själ såväl fysiskt som psykiskt tror jag är nykeln till hamoni. Jag har nog kommit en liten bit åt rätt håll på en väg som aldrig tar slut då du ständigt kommer möta nya utmaningar att hantera. 

Med tvivel på mig själv åkte jag igår ner till Västerås, i hopp om att jag sett fel, att jag inbillat mig allt. Att det inte kan ske igen. För hur mycket otur kan en hund ha? Men nej, jag hade inte fel, jag hade heller inte inbillat mig. Vilket jag intalat mig i så många veckor för att inte bli nedslagen. För att skydda mig själv lite. Som jag befarat är den dåliga tassen och tån åter igen skadad och med en inflammation/överansträngning i främre lårmuskeln på samma bakben. Till följd av vad eller vilken belastning eller vilken utgång det beräknas bli har jag ingen aning om. Allt är ovisst. Jag har ett papper framför mig där det står vilken rehab hon ska ha under de närmaste veckorna. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv varför en sådan godhjärtad hund gång på gång ska utsättas för sådan smärta, det är kanske en orättvis tanke som det nog egentligen inte finns något svar på. För ingen mer än någon annan förtjänar smärta eller lidande. Men det känns bara så orättvist när jag står här på sidan om och bevittnar samma sak hända ännu en gång. 

Försjunken i tankar ligger jag i soffan. Det skär i hjärtat att veta att ännu en gång har det hänt, ännu en gång har en senskada drabbat min fantastiska fina lilla hund. Som jag önskar att hon slapp detta, inte för allt jobb, alla pengar eller känslomässig påfrestningen det innebär för mig utan det faktum att jag av hela mitt hjärta önskar att Joy skulle slippa det, slippa ha ont och bara kunna leva som en vanlig hund. Men hon kommer med största sannolikhet aldrig bli en vanlig hund, innerst inne har jag nog veta det för två sen skador sedan. Men någonstans har jag ändå trott att det är jag som begränsar oss, att min rädsla att det ska ske igen har hållit oss ifrån att leva fullt ut och verkligen bli så bra vi kan bli. Det hade varit så enkelt om det ändå hade varit så. Jag vet inte hur många fler senskador en tass klarar av eller om hon möjligt kan bli än mer begränsad i sin vardag än vad hon i dagsläget är och ändå ha ett värdigt hundliv. Tankar om att jag kanske har gjort fel, att jag kanske belastat henne för hårt och att om jag gjort något annorlunda kanske det inte hade skett. Då kanske jag skulle ha kunnat hindra det från att hända igen. Jag har inget svar på vad jag skulle ha kunna göra utan egentligen är det bara ett desperat försök att bringa klarhet, ett hopp om att jag kanske skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att det inte ska ske igen. Samtidigt som det någonstans där i bakhuvudet gnager tankar om hur länge man ska fortsätta kämpa, hur mycket tid av en hunds liv som ska gå åt till rehab innan det inte är värt det för hundens skull. Det är inget jag har svar på. Inget som det finns ett lätt svar om ens ett rätt svar på. Vi har 5 veckor på oss innan vi ska på återbesök, veckor som kommer innebära laserbehandling och kontrollerad motion med träningsförbud. Med halv längtan och halv skräck ser jag fram emot det, en längtan efter att få mer svar, svar på hur vår eventuella framtid kommer se ut, och samtidigt rädsla för att vi inte denna gång heller ska nå fram till ett bra resultat som förra gången utan att läkningen ska ta längre tid och skadan vara än mer omfattande.

Med tårar i ögonen påminns jag allt för väl om resa vi stått inför för 5 respektive 3 år sedan. Den välkända resan vi åter står inför. Älskade hund, måtte du ha tillräcklig tur att läka även denna gång. <3

Hösten är på intågande, den årstid som jag tycker som bäst om. Mörkret som sakta men säkert kommer tidigare på kvällarna, den lite kyliga men krispiga luften som vittnar om att vi går mot kallare temperaturer. Löven byter sakta färg så naturen skiftar i nästan alla regnbågens färger.

Jag har suttit ute i solen med Joy strövandes runt på gräsmattan och med Dixie intill med sitt huvud i mitt knät. Njutit av solens strålar och bara varit i nuet. För jag tror vi glömmer det ibland. Så mycket tid spenderas för att tänka på det som varit, de vi kanske hade kunnat göra annorlunda eller att reflektera över en tid i livet som kanske var bättre i vissa avseenden. Eller så fokuserar vi på det som måste göras i framtiden, det vi längtar till och de vi önskar oss. Jag vet i alla fall att jag gör det och måste bli bättre på att bara vara härvarande. För nuet är trots allt det enda vi har. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppskatta det jag har just nu för jag har ingen aning om vad som händer i morgon. Hur vi än vrider och vänder på det så kan vi aldrig veta vad framtiden har att erbjuda på gott och ont eller vilken skillnad ett beslut eller handling i dåtid skulle ge. För de vi varit med om i livet oavsett om det är positiva eller negativa saker så har lett oss till den plats vi idag befinner oss på. Tittar vi noga så kan vi alla hitta saker i livet som är fina även om livet kanske är krokigt. Men de är en viss tjusning med det också, det är så det ska vara har jag hört. Visst känns det ibland som att det skulle vara en lättnad att få en hint av vad som kommer ske i framtiden eller en önskan att kunna ändra på en situation i det förflutna. Men samtidigt så skulle vi nog heller inte kunna bli så glad över något vi kämpat för om vi visste att vi skulle nå det. Självklart ska vi ha mål i livet och en strävan att nå dit men inte glömma bort att det är här och nu resan mot målet sker och det är den som ska uppskattas. Det är resan vi lever i, njut av den.  

Efter att ha tittat igenom filmen som Martina filmade på oss under tävlingen förra veckan har jag insett vad mycket vi har att jobba på, hur mycket vi måste slipa på olika delar för att vi ska komma dit jag önskar. I fria följet fick vi en 9:a vilket jag var väldigt nöjd med, känslan var bra och Joy var så engagerad och höll positionen något så när bra. Hon hade glatt viftande svans och höga frambenslyft MEN kvalitén på fria följet var inget vidare. Många detaljer som saknades och lika så många delar från min sida som fallerade vilket gjorde att det inte såg harmoniskt ut. Jag är visst nöjd med vårt fria följa och poängen men vi har en bra bit kvar tills jag är tillfreds med alla delar. Zätat var en katastrof, där hade vi ligg rakt igenom. På första skiftet som var stå sa jag stanna (vi har stå), hon blev osäker och det gjorde att hon la sig. Tränade det idag och efter några repetitioner så satt det som vanligt igen. Inkallningen blev det dk på vilket såklart måste tränas på medan andra moment fanns risken till tjuvstart. Mer stadga där. Vid rutan la hon sig vid konen, mer stadga där också. Fjärren däremot fick vi vår 9:a. Vad som är härligt att se är när de momenten vi har fokuserat mest på under de senaste veckorna ger utdelning på tävling. Oavsett om det är små detaljer eller stora delar av moment. 

Det är så himla nyttigt att se sig själv på film i tävlingssammanhang och sen dessutom få möjlighet att se orsaker till sådant man kan tycka är ologiskt. Att det går att se mönster i beteenden som kanske tidigare inte uppkommit. Nu har vi en hel del att träna på inför nästa tävling. Trots att vi fick ihop 201 poäng (med två nollor) så känner jag mig optimistisk och ett första pris känns inte så hemskt långt borta så länge både hon och jag håller ihop. Måste dessutom nämna att de är så häftigt att åter igen få vara ute på tävlingsplanen med sin bästa vän och göra det både hon och jag älskar. 

Jag är sedan en månad tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen. Orken har börjat infinna sig och smärtan är de flesta dagar ganska mild. Svaret på MRT:n visar inga skelettskador på ländryggen så vad som orsakar smärtan i rygg, känselbortfall och nervsmärta ner i benet vet de fortfarande inte. Efter dessa 5 månaders sjukskrivning har dock nacken blivit avsevärt mycket bättre och den akuta fasen i whiplash-skadan har nu lagt sig. Det betyder att de allra flesta dagar passerar utan större problem, lite stelhet i nacken och skuldra, lite balanssvårigheter och lock för örat är de som dagligen finns. Men de tar jag gärna varje dag istället för en hiskelig nervsmärta och domningar ut i höger arm.

Att smärtan minskat innebär också att orken sakta men säkert har kommit tillbaka. Nu har jag till och med energi kvar efter att ha gjort alla hushållssysslor hemma och kan roa mig med annat. Det känns helt fantastiskt! Äntligen orkar jag träna hund igen och känna att det ger energi istället för att göra att jag blir helt golvad av smärta i flera dagar. Det kanske är lite för vågat att skriva ut för då blir det på något vis på riktigt men nu har vi som mål att ta 3 första pris i eliten under hösten med start nu i början av augusti. En liten spark i rumpan på mig! Vi har dirigeringen som vi måste träna in annars är alla moment i det stora hela klara men behöver såklart finslipas och uthålligheten måste tränas upp. Känns så roligt att vara tillbaka på planen och dessutom få dela det med den grymma hund jag har.

För att öka motivationen lite extra så åker vi nästa helg ner till Norrtälje på SM:et. Ska bli så roligt att träffa alla långväga vänner och deras hundar.  Joy är laddad som supporter i sällskap med mamma (eller Joys mormor som hon nu går under namnet som). 

Sitter lite skakig uppkrupen i soffan efter att ha testat akupunktur mot smärtan igen. Just för tillfället är jag helt smäfri och domningarna i armen är också borta. Ni kan nog inte ens ana vilken fantastisk känsla. Inte nog med det så kändes det som om alla bekymmer försvann, att det blev lite lättare i huvudet, färgerna blev lite klarare och alla sinnen kändes lite mer skärpt. Fantastiskt sånt här, vilken skillnad det kan göra. Att man känner sig piggare och med mer energi till skillnad mot när man får läkemedel utskriven och hela livet faller i sär både fysiskt och psykiskt. Jag blir nog mer och mer övertygad om att alternativ medicin kan lindra vissa problem betydligt bättre än läkemedel, jag säger inte att de ska utesluta sjukvården men av den erfarenheten jag haft av starka mediciner så försämrar de livskvalitén för min del radikalt och jag tänker i den mån de går slippa de.

Det är också intressant hur olika energikällor kan påverka livet. Hur negativitet likväl som positivitet kan göra en stor skillnad i välmående oavsett om man är frisk eller sjuk. För första gången på länge kände jag äntligen sug efter att träna hund. Den energikällan som tidigare i mitt liv varit en stor positivt energikälla som efter diverse skador på hundarna gjort att de mer tagit energi än gett. Träningen har istället tagit energi och när energinivån redan är låg av smärta och mediciner så har de gjort att jag mer dragit mig för de än känt en längtan efter de. I och med det så har jag också känt dåligt samvete för att Joy har fått stå tillbaka, hennes tid är nu och hon kommer inte stå där och vänta hur länge som helst på att jag ska bli frisk eller orka. Men idag, idag kände jag äntligen att hundträning var vad jag behövde. Att få le lite åt Joys engagemang och lycka att få träna. De gav energi. Så jag hoppas innerligt att det kan hålla i sig och att jag ska orka komma tillbaka till träningen för de har trots allt funnits där i många år och gett mig energi och kraft att orka med allt runt omkring. Så idag är det en bra dag och jag tror Joy tyckte det samma.