Jag har funderat länge nu på hur och om jag ska berätta för er om detta eller inte. Som ni kanske förstår så kommer jag att skriva om det, dels för att några fler ska få veta vad jag har varit med om, dels för att jag hoppas kunna hjälpa andra senare och dels för att det skulle vara skönt att skriva av sig det. Av er som läser denna blogg och kände mig på högstadiet kanske inte tycker att detta är så farligt. Det kan jag bara meddela att jag inte heller tyckte då.

Det har nu hunnit gå 4 år sedan jag slutade på högstadiet. Det är mycket som händer under den tiden i livet, 3 år kan göra så mycket av den man är senare. Jag fick Tessie då, jag råkade ut för en ridolycka som skulle ha kostat mig min förmåga att gå, några vänner för livet och detta. Jag kommer fortfarande ihåg första dagen, nervös och förvänansfulla. Min klass sitter i klassrum nr 13 eller 14 jag kommer inte riktigt ihåg. Solbruna efter sommaren och fortfarande klädd i kjol, klänning eller shorts. Vissa av dom i klassen var sådana som jag gått i samma klass som på mellanstadiet, och sedan var det andra från 3 andra skolor.

Det fanns en kille i min klass som var ganska kaxig och stökig, han började tidigt välja ut några som han tyckte om att reta. Jag var en av dom som han valde ut. Inte nog med det så fanns det några tjejer i min klass som mycket tydligt visade vilka de gillade och inte gillade. Även hos dem var jag en av dom som dom inte gillade. Jag fick i efterhand veta vad de sa om mig och vad de tyckte och det var tog ganska hårt på mig då.

Så under mina 3 år på högstadiet så fick jag höra en hel del saker och när jag gick i korridorerna så gick jag så nära skåpen som möjligt för att de som satt där inte skulle se mig. Vissa korridorer gick jag inte ens igenom då jag var ensam för jag var rädd för att killarna som satt där skulle säga något om mig. Det var vissa dagar som jag bara ville dö, det var vissa dagar som jag kände mig värdelös, ful och bara ville få ett slut på alltihop. Jag skar mig ett par gånger i armarna men skämdes så då mamma kom på mig att jag inte gjorde det så många gånger och det är jag glad över idag. Det var även under denna tid som jag valde att "banta". Jag gjorde det inte i form av att svälta mig själv utan snarare åt jag bara tills jag inte kände hunger längre, bara precis så jag inte var hungrig. Anledningen till det var att jag inte ville att det skulle kunna reta mig för att jag var tjock. Att tillägga för er som inte vet är att jag aldrig har varit i närheten av att vara tjock heller. Men hur som helst så valde jag att banta för att ingen skulle kunna säga något om min vikt. Den delen av ett beteende är svårt att bryta och jag kämpar än idag med det till viss del. Det som hjälpte mig under den tiden var framförallt att jag såg att andra hade det värre än mig, jag satt mig själv åt sidan och försökte göra det bättre för andra. Mina underbara kompisar hjälpte mig mycket och även Tessie och brukshundklubben där jag fick kompisar som inte hade någon aning om hur det var på skolan.

Den stora tankeställaren fick jag då jag började på gymnasiet. Jag kommer ihåg då jag gick igeom korridorerna och det sitter killar där, helt vill jag bara försvinna och bli helt osynlig för att de inte ska se mig och säga något, så som jag försökt göra under hela högstadiet. Men då jag går förbi så säger de "hej". Jag blir helt paff och förvirrad. Jag kommer förtfarande ihåg tanken jag fick; finns det killar som är trevlig? Självklart visste jag att det fanns killar som var trevliga. Men jag förväntade mig att killar jag inte kände skulle vara otrevliga och säga dumma saker. Det var då det gick upp för mig att det var nog inte helt normalt att bli behandlad som jag blev. Att börja på gymnasiet med nästan enbart nya klasskamrater var bra men framförallt en förutsättning för att jag skulle våga bli den människan jag var innan mobbingen började. Det tog ganska lång tid och ett par samtal med en orolig lärar innan jag vågade skaffa nya vänner och vågade lita på att ingen skulle säga något som skulle såra mig. Än idag kan jag tillviss del vara rädd att lära känna nya människor, jag har även svårt att tycka att jag är fin nog, och även om mitt självförtroende är mycket bättre kommer det alltid finnas kvar långt inne i mig under resten av mitt liv.

Jag skämms till viss del över att jag har skrivit detta, samtidigit som det är otroligt skönt. Jag skämms över de som läser detta och har sedan tidigare känt mig. Vid vissa tillfällen skämms jag över att jag blivit utsatt för det. Det har varit svårt att skriva detta inlägg och jag har hållit på med det under ganska lång tid. Men jag väljer nu att göra det officiellt. Jag hoppas att ni tänker på detta och tar saken på allvar om någon kommer och säger att de inte trivs.

Jag är glad att jag lever idag, men hade jag inte haft framförallt så många underbar vänner som gjorde det värt att gå till skolan och kämpa för att klara det så vet jag inte hur det hade slutat. Det känns overkligt och tragislt att skriva att jag inte vet hur livet skulle ha sett ut om jag ens hade haft något om jag inte hade haft vänner som stod upp för mig, men det är sanningen.  De som mobbade mig har gjort mig till en bättre människa idag och det är jag glad för. Jag skulle aldrig aldrig behandla en männska så som de behandlade mig.

Ha en bra helg allesammans.
Avslutar med ett citat om vänskap om någon har orkat läsa så här långt.
"No person is your friend who demands your silence, or denies your right to grow." BY ALICE WALKER