"Genom glädje, kommunikation och samarbete ska hund och förare ta sig igenom en rallylydnadsbana." Så beskrivs rallylydnad av Svenska Brukshundklubben. Den första delen har dock försvunnit helt efter dagens tävling. Det är inte roligt att tävla rally i mästarklassen längre. Efter att ha fått titeln i mästarklassen finns det i princip bara en sak kvar att sträva efter, SM-poäng. När jag då har en hund som beroende på dagsformen får för sig hur banan ska genomföras oavsett vad "kartläsaren" säger gör det det hela ytterst frustrerande. Att tävling efter tävling inte känna att Diva är med mig utan väntar på att rätt tillfälle ska komma så hon kan flippa är verkligen inte roligt. Om hon på grund av att jag inte lärt henne momenten gör fel så kan jag ha förståelse för det men när hon KAN och i alla fall väljer att göra annat så är det verkligen inte roligt. Jag skulle också ha förståelse för om banan var för svår och hon inte klarar den av den anledningen men när hon väljer att hoppa rakt upp och morra åt mig när jag säger åt henne att hoppa över hindret, när hon välter koner i spiralen för att det är roligt (!!) vilket hon för övrigt ALDRIG har fått göra, eller när hon byter sida för att hon har lust trost att hon mycket väl vet om att hon ska gå på den andra eller när hon efter att ha hoppat över hindret sticker och använder nästa skylt som tasstarget innan hon väljer att komma tillbaka så blir jag mest bara arg, besviken och frusterad. Diva och jag har två tävlingar kvar i år, en i rally och en i lydnad och fungerar ingen av tävlingarna så har vi nog med största sannolikhet tävlat klart och hon får bli pensionär. Det känns inte lönt att kämpa på när resultaten uteblir till följd av vilket hurmör hon är på. 

 

Dagens guldkorn är Joy, hon räddade upp situationen och skrapade ihop 83 poäng i avancerad klass och därmed vårt andra godkända resultat. Lilla skrutthunden klarade det galant och jag lyckades få henne att släppa de läskiga skyltarna och tro på mig.