Daylight

 
Slog upp mina blå klockan 5 i morse efter bara 4 (!) timmars sömn och kunde inte somna om. Lika bra att stiga upp och ta tag i det sista pluggandet på litteraturöversikten. X-antal timmar senare är jag nu klar med den, känslan mellan lättnad och skräck slår alltid till precis innan jag ska skicka iväg den. För tänk om det är någonting som jag har glömt och samtidigt så skön att äntligen lämna in den. Nu väntar en långpromenad i det fina och lite kalla höstvädret med bästa hundarna. Finns det något bättre sätt att njuta av en fin dag? Jag tror nog inte det. Resten av dagen ska tillbringas i soffan i mjukisbyxor med te och en bok eller film eftersom den där tröttheten så smått börjar smyga sig på. 
 
Igår hade jag andra tillfället med projektekipagen och kan erkänna att jag efter förra veckan undrade vad i hela friden jag gjorde på en instruktörsutbildning. Totalt lost i huvudet och all struktur och kunskap som någonsin funnits där var som bortblåst. Men trots alldeles för många timmar med pluggande så kändes det mycket bättre igår. Jag har någonting att förmedla som instruktör och strukturen den kommer så småningom. Inte nog med det så är det otroligt givande att jobba med projektekipage, att få reflektera över vad man själv gjort och över deras problem och funderingar. Avundas verkligen de få lyckligt lottade människorna som får jobba med detta. Vilken dröm! 

På villovägar

 
Har just skickat in en av skoluppifterna för denna vecka, är helt slut i huvudet efter att ha tillbringat varje ledig stund med dessa skoluppifter. Nu väntar en snabb tupplur och middag innan det är dags att ta alla saker och fara iväg till klubben för en kväll med projektekipagen. 
 
Efter helgens rallylydnadstävlingar har jag mer sug än vanligt efter lydnaden. Vi har nog varit ute på villovägar jag och hundarna. Jag är trots allt en lydnadsmänniska och trivs inte alls på rallylydnadstävlingar eller att träna det. Visst är det en rolig sport och jag kan se många fördel med att den finns och många som tidigare inte gjort något med sina hundar har kommit ingå å träna. Jag är glad att jag har testat det och det har gett mig en himla massa erfarenheter med båda hundarna men nu är vi åter på rätt spår igen. Det är lydnaden som jag tycker är kul och det är där jag trivs. Jag är så inspirerad och har sån motivation till att utveckla både Joy och mig i lydnad och nästa år hoppas jag kunna satsa mer på jakten med henne också.
 
Igår var jag och ett gäng glada träningskamrater iväg till Klass Arena och för att träna lite lydnad. Vilket upplyft för Joy från förra vintern. Så mycket som har hänt hos henne de senaste året. Igår var hon inte alls berörd av varken underlag, att köra fartmoment eller att hämta apporter intill väggarna. Störningsträningen i fria följer gick dessutom super. Passiviteten i buren fungerade också mycket bra, hon låg tyst och stilla hela tiden. 
 

tjugotredje oktober

 
Sitter med vetenskaplig artiklar upp över öronen. En 10 sidig litteraturstudie ska vara klar om precis en vecka och ett paper på 3 sidor om teoretiska ramar inför magisteravhandlingen. Sista veckan innan deadline brukar alltid innebär en massa skolarbete och det är inget undantag denna gång. Självklart var min dator tvungen att sluta fungera och en ny hårddisk behöver sättas in. Som tur är så lagas den till helgen och under tiden har jag fått låna en dator.
 
Igår hade vi första tillfället med projektekipagen och de var riktigt tappra som stod ut med att träna en stund i SPÖregn. Vi vart nästan helt dränkt under den korta stund vi var ute så vi hoppas på bättre väder vid nästa tillfälle. 
 
Dags att ta en promenad med hundarna innan jag ska fortsätta med näsa i en ny artikel.  Tur jag har hundarna som måste få komma ut på promenader och lite träning så hjärncellerna får vila lite mellan varven. 
 

tjugotredje oktober

 
Sitter med vetenskaplig artiklar upp över öronen. En 10 sidig litteraturstudie ska vara klar om precis en vecka och ett paper på 3 sidor om teoretiska ramar inför magisteravhandlingen. Sista veckan innan deadline brukar alltid innebär en massa skolarbete och det är inget undantag denna gång. Självklart var min dator tvungen att sluta fungera och en ny hårddisk behöver sättas in. Som tur är så lagas den till helgen och under tiden har jag fått låna en dator.
 
Igår hade vi första tillfället med projektekipagen och de var riktigt tappra som stod ut med att träna en stund i SPÖregn. Vi vart nästan helt dränkt under den korta stund vi var ute så vi hoppas på bättre väder vid nästa tillfälle. 
 
Dags att ta en promenad med hundarna innan jag ska fortsätta med näsa i en ny artikel.  Tur jag har hundarna som måste få komma ut på promenader och lite träning så hjärncellerna får vila lite mellan varven. 
 

När det inte längre är roligt att tävla

"Genom glädje, kommunikation och samarbete ska hund och förare ta sig igenom en rallylydnadsbana." Så beskrivs rallylydnad av Svenska Brukshundklubben. Den första delen har dock försvunnit helt efter dagens tävling. Det är inte roligt att tävla rally i mästarklassen längre. Efter att ha fått titeln i mästarklassen finns det i princip bara en sak kvar att sträva efter, SM-poäng. När jag då har en hund som beroende på dagsformen får för sig hur banan ska genomföras oavsett vad "kartläsaren" säger gör det det hela ytterst frustrerande. Att tävling efter tävling inte känna att Diva är med mig utan väntar på att rätt tillfälle ska komma så hon kan flippa är verkligen inte roligt. Om hon på grund av att jag inte lärt henne momenten gör fel så kan jag ha förståelse för det men när hon KAN och i alla fall väljer att göra annat så är det verkligen inte roligt. Jag skulle också ha förståelse för om banan var för svår och hon inte klarar den av den anledningen men när hon väljer att hoppa rakt upp och morra åt mig när jag säger åt henne att hoppa över hindret, när hon välter koner i spiralen för att det är roligt (!!) vilket hon för övrigt ALDRIG har fått göra, eller när hon byter sida för att hon har lust trost att hon mycket väl vet om att hon ska gå på den andra eller när hon efter att ha hoppat över hindret sticker och använder nästa skylt som tasstarget innan hon väljer att komma tillbaka så blir jag mest bara arg, besviken och frusterad. Diva och jag har två tävlingar kvar i år, en i rally och en i lydnad och fungerar ingen av tävlingarna så har vi nog med största sannolikhet tävlat klart och hon får bli pensionär. Det känns inte lönt att kämpa på när resultaten uteblir till följd av vilket hurmör hon är på. 
 
 
Dagens guldkorn är Joy, hon räddade upp situationen och skrapade ihop 83 poäng i avancerad klass och därmed vårt andra godkända resultat. Lilla skrutthunden klarade det galant och jag lyckades få henne att släppa de läskiga skyltarna och tro på mig. 

När ska jag inse att min hund inte är en lydnadshund?

 
Hur länge kämpar man på innan man kan inse att hunden inte är en lydnadshund? Hur mycket jag än vill det och hur roligt hon än tycker att det är så får vi aldrig den där lyckträffen. Är det inte dåligt underhållna moment från mitt håll så är det Divas dagsform. Diva är Diva med allt vad det innebär och kanske är hon inte en lydnadshund. På dagenstävling höll hon ihop men kändes så förvirrad, dk på läggandet och sättandet på platsliggningen, hon stod i princip varje halt i ff:et, sättandet gjorde hon bra, lika så inkallningen, rutan sprang hon till en gul kon istället och såg inte rutan och på hoppet sprang hon på sidan på återhoppet. Bröt efter att hon gjorde en superfin vittring och belönade massor. Det som var positivit idag var att hon höll ihop så bra och tappade inte heller fokus trots att hon bara fick tävlingsbelöningar. Inget tokfnatt heller. Anmält oss till en sista tävling och blir det inget första pris då heller så är det kanske bara att inse att vi inte bör satsa på lydnaden något mer. 

Bara att ladda om inför morgondagens rallylydandstävling med båda töserna och hoppas att det går bättre då. 

Isbjörnen har intagit bloggen

 

Den vita isbjörnen Tessie blir mer och mer fluffig med åren. 11 1/2 år börjar ta ut sin rätt och ögonen har inte länge lika lätt att uppfatta små föremål, en kastad godis är nästan omöjlig att fånga men vad gör det när man har bra öron som hör vart den landar och en utmärkt nos som kan nosa upp den?
 
 
 
 
 
 
Kärlek på 4:a ben <3

If you only knew

Jag vet att vissa säkert kommer döma mig då jag tar upp detta. Tycka att jag söker uppmärksamhet men det struntar jag i eftersom jag tycker att det är viktigt att försöka få omgivningen att förstå. Jag tänker fortsätta lite på samma spår som igår, gå ifrån lite av vad min blogg i vanliga fall handlar om och ta upp någonting som jag tycker är väldigt viktigt att prata om. Men ni kan vara lugn, efter detta kommer jag återgå till att skriva om hundträning igen. 
 
  
 
 I inlägget om mobbingen som jag skrev för snart 4 år sedan nämnade jag att jag skurit mig. De flesta av mina ärr är blekta men vissa syns fortfarande och vissa kommer alltid att synas. Med detta vill jag passa på att säga någonting om det också eftersom det handlar om psykiska sjukdomar. Jag vet att vissa kommer tycka att jag är någon som söker uppmärksamhet eftersom jag skurit mig för det är ju därför man gör det, eller? Det är upp till er om ni vill tycka det men jag vill säga någonting först, och jag hoppas verkligen att ni läser det. Först vill jag spräcka myten om att personer som skadar sig själv gör det för att få uppmärksamhet, det flesta som skadar sig själv mår väldigt dåligt över det. Många vågar inte gå omkring i kortbyxor/linnen/t-shirt/klänningar/kjolar/badkläder med mera för de är rädd att någon ska se deras ärr och skäms över det. Tänk dig att gå omkring i långärmade tröjor och byxor en hel sommar för att man skäms, det är väldigt plågsamt både psykiskt och fysiskt. Jag var också väldigt rädd att jag inte skulle bli älskad eller omtyckt när jag har ärr, att jag inte var tillräckligt fin att ha. Och jag tror att många fler med mig har känt likadant. För det andra så mår man så fruktansvärt dåligt när sista utvägen är att skada sig själv. Den psykiska smärtan som finns när man väljer att skada sig själv går inte att beskriva och jag skulle inte önska någon person det. Oavsett på vilket sätt man skadar sig själv, om det så gäller överträning, svält eller genom att skära sig så är det farligt och någonting som bör tas på allvar. Så ni får gärna döma mig om ni vill, det bjuder jag på. Men tänk efter nästa gång ni dömer för ni har ingen aning om vad personen har gått igenom. Vi har alla en historia, glöm inte det. 

Scars have the power to remind us that the past was real

 
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg det som varit, att utifrån det bygga det nya. Händelser som påverkat oss till att bli den vi är idag. Vi väljer hur vi vill se saker, kanske inte hur de ska påverka oss just den stunden men hur vi väljer att se tillbaka på det. Under de perioder då jag varit som sjukast i anorexin kunde jag inte välja att se vardagen positivt, inte se det ljusa delarna för det var bara svart och jobbigt. Det fanns inget att leva för. Men idag väljer jag att se de perioder som var så sjukt jävla jobbiga som en del av det som gjort att jag är jag. Stora delar av de senaste åren kommer jag inte ihåg, jag kommer inte ihåg vårterminen innan studenten, knappt hösten efter det heller, jag kommer inte ihåg våren 2012 och bara delar av denna vår. Visst kan jag vara ledsen över att så mycket tid har försvunnit utan att jag kommer ihåg det men jag kan inte göra något åt det nu. Jag kan dock välja hur jag ser på det idag. Jag väljer att komma ihåg de hemska delarna för att de är delar som är viktiga men som jag aldrig vill göra om. Jag vill inte genomföra en tävling där det enda jag kommer ihåg efteråt är att jag var rädd för att jag skulle svimma för att jag inte ätit. Jag vill inte heller ha sömnlösa nätter där ångesten kryper i mig och jag är rädd för att jag ska dö till följd av svält. Jag vill kunna känna känslor, jag vill vara lycklig och jag vill kunna gråta när jag är ledsen och det går knappt om man är sjuk. Ta med er det förflutna in i det nya även om det är dålig saker. Det kommer alltid finnas saker som påminner er om det som varit så ta vara på de tillfällena och använd er av dem, låt dem göra er starkare. Jag tror att chansen att lyckas och lära av det som varit är om man reflekterar över det. Glöm alltså inte bort det eller försök förträng det för det är en del av den ni är idag. 
Jag tror nog för att låta lite filosofisk att allt händer av en anledning även om anledningen kanske inte alltid verkar glasklar. 
 
 
 
 
 


Då är vi igång

 
Hemma igen efter en givande helg i Ö-vik på bruks/tävlingslydnads instruktörsutbildningen. Denna helg har vi varvat teori med praktik med mest fokus på belöningslek, följsamhet, aktivitetsnivå, shejping, kriterier, target och stadga. Att kunna variera belöningslekar är en stor fördel i träningen och jag inser såhär efter denna helg att både Joy och Diva är väldigt lätt belönade. Jag har jobbat mycket med detta även om jag inte har gjort det så strukturerat som de lär ut på utbildningen. Nästa steg i kursen är att hitta två projekthundar som vi ska jobba med vid 8 tillfällen, vilket känns superkul. 
 
I vår vardag ligger just nu fokus på nästa veckas tävlingshelg, 3 starter på 2 dagar. En start i lkl 3, en i avanceradklass rally och en i mästarklass rally. Veckan som kommer ska det fokuseras på de sista förberedelserna inför det. 
 
Ikväll är det slapparkväll som står på schemat och en sovmorgon i morgon så är vi nog på banan igen med sömnen ;)

Fredag

 
Kom ni ihåg att jag lovat att ni skulle få veta vad det är jag har på lut? Nu är det dags att avslöja vad det är som jag har i görningen :) Jag har nämligen blivit erbjuden att utbilda mig till tävlingslydnadsinstruktör. Så roligt!! Så helgen kommer spenderas i Ö-vik för min och Joys del. Har för många roliga saker att göra på fritiden att skolan inkräktar på den ;) Nåväl, med struktur och planering fungerar det mesta så bring it on! 
 
 
Väntar också på att kontraktet på lägenheten ska dyka upp också. Det område vi fått boende i är verkligen superfint. Bra promenadområden för hundarna och så. Känns verkligen bra! Hoppas bara den ser hyfsad ut. 

Vissa dagar gör det lite ont att bli påmind

 
 
Det gör ont att bli påmind... Livet är skört och jag kan inte låta bli att få tårar i ögonen då jag ser bilderna från nästan exakt 2 år sedan då Diva opererade sin vänstra armbåge igen. Den livliga, jobbiga och helt underbara hunden som 1 1/2 månad innan operationen tävlade ett U-SM utan någon tillstymelse till hälta. Det gick fort då, från ena dagen till den andra... Hade haft en dålig magkänsla långt innan trots att hon inte visat något. Jag är glad att hon än idag finns vid min sida och försöker ta vara på den tid vi får tillsammans. Livet är skört. Väldigt skört, så ta vara på det. Ta vara på varje stund av det och varje stund med era fina fyrbenta. Det vet jag att Diva gör, hon är en livsnjutare och tar vara på varje tillfälle hon får att vara lycklig. Fina lilla hund som satt ett så stort avtryck i mitt hjärta (och på mitt skulderblad;))! 
 
 
 
 
 
 

Vi kom med i talangtruppen!

Du och jag <3
 

Igår fick vi beskedet att vi kommit med i talangtruppen i lydnad och får åka på talanglägret i Vårgårda i november. Fick läsa mailet fler gånger innan jag förstod vad som stod i det, var till och med tvungen att titta på deltagarlistan för jag trodde att de hade skickat den fel men icke vi kom med! Haha! ;) Och självklart var jag tvungen att fälla några glädjetårar också :P Hade aldrig vågat drömma om att vi skulle komma med. Upptäckte sent att inbjudan kommit ut och fick spela in filmen i spöregn eftersom det inte fanns fler dagar kvar, det gick det med. Så lycklig över att vi får denna möjlighet! Bästa pärlhunden. 
 
Inte nog med det så laddar vi nu för en helgens kurs för Lena Löfroth där jag ska vara åskådare. 

Karma?

 
Jag tror nog trots allt att det sitter någon lite gubbe uppe på ett moln och planerar livet här nere på jorden. Vissa händelser är lite för bra tajmade för att de ska ske av slump, eller kanske är det bara tur? Himla bra karma jag måste ha i såna fall. Vad det är som är på gång får ni veta så småningom. Men kan säga att det är en otrolig möjlighet och det ska bli så himla kul att få vara en del av det. 
 
Något mindre roligt som hände idag på långpromenaden med hundarna. Vi var nästan hemma efter att ha gått en tur i skogen. Upp från vårt hus kommer en svart halvstor hund, ungefär i storlek med Joy, med reflexer och pejl runt halsen. Det brukar sällan vara jakthundar runt husen eftersom det inte är någon skog i anslutning och de jagar inte så nära husen. Hunden kommer emot oss och jag har som tur är alla hundar kopplad. Det brukar sällan vara problem även om Tessie är hundagressiv så brukar jag hala fram Diva så hon motar bort hunden innan ägaren kommer fram och tar hand om hunden. Problemet denna gång var bara att det inte fanns någon ägare i närheten. Vad gör jag då?! 3 golden retrievrar i snöre, varav en inte tycker om andra hundar och en 4:e okänd hund som jag inte har en aning om den kan göra. Släpper Joy och säger åt henne att gå fram och ställa sig mellan mig och den andra hunden. Hon går lugnt fram och ställer sig och stannar där, efter ett tag viker den andra hunden (som jag nu ser är en tik) undan och travar iväg och nosar efter vägkanten. Oavsett om jag hade haft Tessie med mig eller inte är det trevligt att möta en lösspringande hund som man inte känner och inte vet vad den kan göra. Är hur som helst väldigt glad att det slutade bra och att det bara var mitt stackars finger som kom till skada och blödde rejält, men bättre det än ett hundslagsmål. Väldigt glad över hur Joy hanterade situationen också, så fort den andra hunden travat iväg så kom hon tillbaka till min sida och vi kunde gå hem igen med något högra puls. 

RSS 2.0