Att finna harmoni

 

”When things go wrong, don't go with them” - Elvis Presley

Jag har den senaste tiden funderat mycket på balans och harmoni. När uppnås det och hur uppnås det? Hur mycket ska man hålla sig sysselsatt för att inte överanalysera livet och hur mycket behöver man faktiskt tänka på livet istället för att bara springa ifrån det? När har en harmoni och balans skapats? Jag har vridit och vänt på det hur många varv som helst den senaste tiden med allt vad det inneburit. För svaret på en sorg jag känner över Joys (vad som det känns) oändliga skadeproblematik kommer jag inte finna i att försöka glömma bort att hundträning finns; för varje gång jag ser någon träna gör det ont i hjärtat över att jag vet att Joy så hemskt gärna också vill men inte kan pga smärta. Smärta som jag för stunden inte kan göra något åt mer än att vänta. Jag kommer inte finna svaret eller lindring i den sorgen genom att förtränga det. Ingen harmoni inuti kommer infinna när jag ser mig om för att hitta ett sätt att ”döva” den sorgen och ledsamheten. Efter förra veckans besök på Redog spred sig ett illamående och en isande känsla genom hela kroppen, jag ville inte åka hem. För hemma betyder vardag och att allt som påminner mig om att hon har ont finns där hela tiden. Men det går inte att fly ifrån de känslorna, även om jag för en stund skulle ha kunnat skjuta på att åka hem så skulle samma känsla och tankar fortfarande funnits kvar när jag landade hemma.

 

Utåt har jag sökt efter svar på just de frågorna, vart hittar jag den harmonin? Men jag har nog sökt på fel ställe, ingenting runt mig kan svara på den frågan åt mig. Det är jag själv som har svaret. Harmoni och balans skapas i alla fall hos mig när jag börjar se lösningen inuti mig, när jag inte försöker hitta lösningar på hur jag ska hantera situationer i min omgivning. Harmoni i mig är när jag helst av allt vill springa ifrån det som känns inuti och sudda ut dem och glömma men istället ser till hur jag kan få utlopp för dem i kreativitet/meditativa aktiviteter så som musik, skrift, genom att mål, yoga eller jogga. Hur jag kan använda sorg eller stress eller någon annan känsla till något användbart. När en känsla istället används som en grund till kreativitet som sedan omvandlas till ett lugn. Jag vet inte själv vart jag vill komma med denna text mer än att jag har letat för länge runt mig för att finna en harmoni när jag hela tiden skulle ha letat inuti och skapat den med känslorna som utgångspunkt. Det känns som att jag mest svamlat ihop något obegripligt och luddigt men kontentan av det hela är att min balans och harmoni måste komma inifrån och växa fram och inte letas i omvärlden. Att på något vis känna sig centrerad i sin egen kropp och själ såväl fysiskt som psykiskt tror jag är nykeln till hamoni. Jag har nog kommit en liten bit åt rätt håll på en väg som aldrig tar slut då du ständigt kommer möta nya utmaningar att hantera. 


Att tappa bort sig själv

 
 
 
Jag hade egentligen tänkt skriva en årssammanfattning men den får komma senare och istället tänker jag försöka sätta ord på en sak jag tänkt en hel del på den senaste tiden. När vardagen faller ihop. Att gå från att att leva hund till att ha hund. Det är en stor skillnad. Att träna dagligen, att träffa underbara träningskompisar, få klura och analysera problem på olika nivåer till att gå en 10 minuters promenad hemma två gånger om dagen. Jag tappade bort mig själv mitt i allt. Att helt plötsligt tappa det som betydde mest, de som gav mig energi och det som hela livet var planerat runt. Jag ville ta bort allt som hade med hundträning att göra ett tag för de va så jobbigt att se det. Inte för att jag inte unnade andra lycka och framgång utan snarare att det var så jobbigt att hela tiden påminnas om hur dålig Joy var. Jag tror alla går igenom en sån fas, när man helst av allt vill komma ifrån allt och samla kraft. Samtidigt tror jag att man lär sig en massa om sig själv vid sådana tillfällen, lär sig hitta andra vägar att skaffa sig energi att orka fortsätta framåt. Vi är trots allt överlevare och även fast att det kan tyckas vara mörkt ibland så brukar vi hitta saker som ger kraft och energi att fortsätta framåt. På så vis är det lite roligt att titta tillbaka, mitt liv är så olikt va det var för ett år sedan. Då hade Joy och jag siktet inställt på att försöka vara kvar i talangtruppen och sikta mot eliten med all träning som det innebar, Diva var målet att ta sig till Rallylydnads SM i Sundsvall, vi varvade styrke/konditionsträning med lydnads/rallylydnadsträningar. Så målmedveten hade jag nog aldrig varit tidigare. Idag fokuserar vi på rehabilitering och lite stadga i zätaskiften, lite fritt följ och fjärr och försöker sakta men säkert bygga upp muskler och kondition igen, utöver det domineras min vardag av dans i olika former. På tal om att hitta andra energikällor. Det är okej att falla ibland och tappa bort sig själv för en stund, det brukar lösa sig på något vis till slut. Och glöm inte att ta hjälp av alla andra runt omkring er och försök hitta ljusglimtar i vardagen. 
 
De säger att du inte vet vad du har förrän det är borta. Det kanske är sant. Jag vet faktiskt inte. Jag saknar mitt i alla fall. Veckorna räknas ner och nu är det bara 6 veckor kvar av rehabiliteringen innan vi ska på återbesök. Kan inte beskriva hur nervös och lycklig jag är över att det börjar närma sig. 

Rehabilitering x 2.5

 
 
Här har det varit tomt ett tag. Rehabiliteringen med Joy har kommit till det steg att det flyter på bra. Hon är nu uppe i 3 x 3 minuter fördelat på skritt, trav, skritt och hon fullkomligt älskar treadmilen. Hon lyser av glädje då hon kommer in i rehablokalen och efter att hon tränat riktigt lyser det i ögonen av bus. Hon gör försök att kampa med kopplen så fort hon får chans och inne försöker hon få Diva att busa (vilket inte är speciellt svårt ;) ) eller så vill hon leka med mina fötter. Hon har fått tillbaka en energi som varit bort sedan tidigt i våras. Väldigt glad och tacksam att det går åt rätt håll samtidigt som jag inte kan låta bli att klandra mig själv för att jag inte upptäckte det tidigare, att hon fick gå med smärta från februari-maj utan att jag såg något. Å andra sidan är jag glad att senan inte gick av och att hon svara så bra som hon gör nu. Vi har ökat intervallerna med en minut nu i två veckor och fortsätter det såhär hoppas jag att vi "bara" har 11 veckor med rehabilitering kvar innan vi kan besöka Redog igen för ett nytt utlåtande. 
 
Divas rehab eller igångsättning går sakta men säkert framåt och visst är hon glad. Vi har hunnit med några härliga långpromenader i skogen och än så länge är hon haltfri och känns mjuk och fin i både muskler och leder. Förundras lika mycket varje gång hon kommer tillbaka efter problem med benen, hon är snart 8 år och det märks inte det minsta på henne mellan perioderna hon varit dålig att hon har så dåliga armbågar. Inte stel för 5 öre vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. 
 
Inte nog med de rehabiliteringarna så var jag idag till sjukgymnasten första gången efter krocken då min högerarm fick sig en smäll. Hon kom fram till att nervflätan som sitter på framsida axel på höger sida är den som tagit skada och det är därför jag har domningar i armen och styrkebortfall. Fick massage och sedan diveser övningar jag ska göra för att försöka mjuka upp och stimulera nervflätan. Efter att den blivit glad igen så får jag förhoppningsvis börja träna armen igen. Hela processen kommer ta ett tag men förhoppningsvis är jag snart hel igen. Summan av de hela; 2.5 rehabiliteringar i detta hushåll. Fördelen är att alla går åt rätt håll ;) 
 
Ser fram emot en helg i hundens tecken där jag har fått förmånen att vara instruktör för en helgkurs i lydnad/rallylydnad. Så roligt det ska bli, att få klura och analyser igen :D Hoppas ni andra också får en trevlig helg :D

Rehabilitering

 
Efter att ha smält beskeden så har nu slutspurten (även om den är lång) på rehabiliteringen med Joy börjat. Vi blev ordinerade koppelpromenader med viktmanschetter på stabila underlag vilket egentligen inte gynnar hennes felaktiga rörelsemönster utan gör att hon fortsätter i samma dåliga gång men skogspromenader fungerar inte för tårna så vi fick välja mellan pest eller kolera och då valde vi att hålla tårna smärtfria och försöka träna upp muskler och rätta till rörelsen på annat vis. Men eftersom Hurtta har gjort ett par skor som jag köpte och testade för några veckor sedan med lyckat resultat så har jag valt att gå i skogen ändå. Skorna får hennes tår att stabiliseras och samtidigt så tränar hon upp muskler och rätar till den felaktiga rörelsen med högerbakben. Självklart håller jag koll på tårna och ser så de inte blir överansträngda av skogspromenaderna men än så länge går det bra. Ett annat problem är ju att Diva inte alls ska gå på asfalt vilket Joy ska göra. Divas armbågar behöver skogsunderlag för att må som bäst och för att hennes muskler ska bibehållas. Egentligen skulle jag behöva klona mig eller gå separata promenader med dem så att kunna lösa en del av det med skor är så skönt. Både hundarna och jag gläds åt att äntligen kunna gå promenader i skogen och som avslutning idag fick de varsin helkroppsmassage och stretching och de riktigt nöjt. Snart är jag självlärd fysioterapeut efter alla rehabilitingar och all friskvård jag genomfört på mina egna hundar genom åren ;)
 
 
Diva fick simma första gången efter operation och inflammationer igår på Biceps Friskvård för hund vilket gör att hon fått börja äta rimadyl igen för att förhindra en ny inflammation. Som tur är är det bara tillfälligt tills hon är igång satt igen och sedan ska den tas bort. 
 
Lite energitjuvar har jag också hunnit ta i tu med, ni vet såna där småsaker som samlas på hög och så fort man ser dem så går luften ur en. Så nu ska jag njuta av att jag är ledig idag och kanske det får bli ett kort lydnadspass också. Trevlig söndag allesammans! <3

RSS 2.0