Detta är en examenspresent från pappa. Lite svullen och röd är den men jag är så nöjd med den. Jag har länge velat göra denna tatuering och idag blev det verklighet. Jag vill att tatueringar ska vara personliga, att de ska betyda något för annars ser jag inte något värde i att sätta dem på min kropp. Divas tass var något betydelsefullt, något som ingen annan skulle kunna göra. För det är hennes avtryck. Hope är det många som har gjort och visst kan andra göra en lika dan och det finns säkert andra som har en likadan. Jag kan titta på denna tatuering varje dag, den kan påminna mig om att det finns hopp, om att ångest och annan smärta är övergående. (H)old (O)n (P)ain (E)nds. Det finns också hopp om en ljus framtid, hopp om ett liv utan anorexia och hopp om ett bra liv. När jag tittar på denna tatuering och är frisk vill jag komma ihåg vad jag kämpade. Men också att jag är tacksam över hur stark sjukdomen och den kampen gjorde mig och att den gjort mig till den person jag är. Jag har valt att placera den på vänster handled eftersom det är den hand som det går en ven från ringfingret till hjärtat. Det finns hopp oavsett vad det handlar om!