Det är spännande med en ny hund. Jag tycker det går att likna vid att lära känna en ny person. Att få ett sånt förtroende att en bit i taget skala av lagren och lära känna personen djupare och djupare. Det är ett väldigt fint förtroende. Lite lika är det med en hund. Sakta men säkert lär du känna din hund bättre och bättre, men inte genom att prata utan genom att observera och känna in.
Skidd är nog den första hunden som jag ser med öppna ögon. Både Diva och Joy såg jag istället bara bristerna i den förra hunden i den nya. Allt jag inte ville ha blev jag blind av och försökte med allt jag kunde att inte få de egenskaperna istället för att med en tom kanvas måla de jag faktiskt ville ha med de förutsättningar just den hunden hade. Skidd däremot observerar jag noggrant i vardagen, känner in, speglar och ser vilken effekt olika saker får hos honom. Det är spännande och lärorikt. En ära att få dela en sån här resa som ger mig stora möjligheter att utvecklas själv samtidigt som vi utvecklas som ekipage. På förhand hade jag tankar om vad jag skulle göra med den kommande valpen, men i skrivande stund känns de tankarna ganska oväsentliga; istället går jag på känsla och låter Skidd bana vägen och visa mig vad vi behöver här näst för att utvecklas till att bli det bästa vi kan vara.
Parallellt med denna reflektion har jag också funderat över Joy och hur jag sett henne. Jag har nog tänkt mer hundträning än jag faktiskt tränat på slutet. Funderat mycket över hur jag som förare påverkar hundens känsla i just träningen. Jag har alltid sett Joy som en hund som vikt ner sig när det blir jobbigt, att hon saknar det där lilla extra men i själva verket kanske det är jag som skapat det hos henne genom mitt sätt att presentera saker för henne? Från och med idag har vi ändrat fokus, vill jag ha jävlar anamma måste jag också bana vägen för henne och gå all in själv. Joy är känslig och påverkas mycket av hur jag känner och beter mig i tränings och tävlingssammanhang, så vill jag ha en förändring hos oss som ekipage måste jag ändra mig själv. Det ska bli väldigt intressant att se om detta går igenom och vi får någon förändring. Det känns inspirerande att leta möjliga sätt till en förändring!
It's not what you have in life but who you have in your life that counts
Hur kan man sätta ord på något som känns så mycket större än en själv? Vi är fullt upptagna med att ryckas med i samhällets snabba tempo, ser allt vi inte har men önskar att vi hade. Tacksamheten för det som finns och är viktigt hamnar i skuggan för de vi måste prestera eller de vi strävar efter att skaffa oss. När man står där och inget kan göra med risken att förlora något mycket viktigt så faller allt som på något vis finns på distans, det som inte är primitivt och av värde. Hur banalt många av livets begär ter sig precis då. Lite som när dimman kommer rullandes över landskapet och lämnar allt utom det närmaste utanför vårt synfält eller gör det som är på avstånd otydligt att urskilja. Det kan handla om vad som helst men i mitt fall var det ett sjukdomsförlopp med risk för stora och livförändrande konsekvenser. Just i den stunden insåg jag också vad mycket i livet som är oviktigt. Hur mycket som känns onödigt att lägga tid på. Det kommer kanske att ändras ju längre tiden går och jag åter igen är tillbaka i vardagstempot med tankar om vad som önskas och har svårare att vara tacksam för det jag faktiskt har. Nu menar jag inte att man ska nöja sig med minsta lilla och strunta i att sträva efter att uppnå något, utan mer att värdera vad som är viktigt.
De säger också att vi inte är medveten om värdet av något förrän vi är nära att mista det, att vi lätt tar det för givet. Jag vågar nog hålla med om det till viss del. Att mista något eller vara nära att mista något som anses som självklart eller något/någon som man räknat med alltid ska finnas där har verkligen fått mig att vakna upp och se vad som är viktigt och inte. Vad är det som verkligen har ett värde? Det absolut viktigaste är att ha en kropp som tar mig med på vandringen genom livet tillsammans med de människorna jag har runt mig. De människor som står där med värmande ord i med- och motgångar. Att finnas här och nu och inte springa bort delar av livet för att transportera sig från en punkt till nästa. Att inte ta för givet att det som jag har idag alltid kommer finnas där. Att känna det som känns just nu. Att se varje dag för vad den är och vårda de relationer jag har just precis nu. Oavsett om det handlar om relationer till andra eller relationen till mig själv och vad jag gör för min kropp. Tänk vad mycket som ställs på sin spets när något är på väg att mistas och allt vänds upp och ner. Idag uppskattar jag och är lite extra tacksam för de som jag fått på min resa genom livet, de med- och motgångar som dagligen ger mig ny lärdom och ytterligare en dimension. Jag hoppas att jag fortsätter att kunna se de fina saker jag har nära även när dimman längre fram lättar och jag åter ser hela landskapet framför mig. Avslutningsvis får ni ett citat som på något vis sammanfattar hur jag ser på resan som kallas livet. "I realized that life does not happen to me, it happens through me! I am not a victim of my life's circumastances, I am a channle that allows life to be."
”When things go wrong, don't go with them” - Elvis Presley
Jag har den senaste tiden funderat mycket på balans och harmoni. När uppnås det och hur uppnås det? Hur mycket ska man hålla sig sysselsatt för att inte överanalysera livet och hur mycket behöver man faktiskt tänka på livet istället för att bara springa ifrån det? När har en harmoni och balans skapats? Jag har vridit och vänt på det hur många varv som helst den senaste tiden med allt vad det inneburit. För svaret på en sorg jag känner över Joys (vad som det känns) oändliga skadeproblematik kommer jag inte finna i att försöka glömma bort att hundträning finns; för varje gång jag ser någon träna gör det ont i hjärtat över att jag vet att Joy så hemskt gärna också vill men inte kan pga smärta. Smärta som jag för stunden inte kan göra något åt mer än att vänta. Jag kommer inte finna svaret eller lindring i den sorgen genom att förtränga det. Ingen harmoni inuti kommer infinna när jag ser mig om för att hitta ett sätt att ”döva” den sorgen och ledsamheten. Efter förra veckans besök på Redog spred sig ett illamående och en isande känsla genom hela kroppen, jag ville inte åka hem. För hemma betyder vardag och att allt som påminner mig om att hon har ont finns där hela tiden. Men det går inte att fly ifrån de känslorna, även om jag för en stund skulle ha kunnat skjuta på att åka hem så skulle samma känsla och tankar fortfarande funnits kvar när jag landade hemma.
Utåt har jag sökt efter svar på just de frågorna, vart hittar jag den harmonin? Men jag har nog sökt på fel ställe, ingenting runt mig kan svara på den frågan åt mig. Det är jag själv som har svaret. Harmoni och balans skapas i alla fall hos mig när jag börjar se lösningen inuti mig, när jag inte försöker hitta lösningar på hur jag ska hantera situationer i min omgivning. Harmoni i mig är när jag helst av allt vill springa ifrån det som känns inuti och sudda ut dem och glömma men istället ser till hur jag kan få utlopp för dem i kreativitet/meditativa aktiviteter så som musik, skrift, genom att mål, yoga eller jogga. Hur jag kan använda sorg eller stress eller någon annan känsla till något användbart. När en känsla istället används som en grund till kreativitet som sedan omvandlas till ett lugn. Jag vet inte själv vart jag vill komma med denna text mer än att jag har letat för länge runt mig för att finna en harmoni när jag hela tiden skulle ha letat inuti och skapat den med känslorna som utgångspunkt. Det känns som att jag mest svamlat ihop något obegripligt och luddigt men kontentan av det hela är att min balans och harmoni måste komma inifrån och växa fram och inte letas i omvärlden. Att på något vis känna sig centrerad i sin egen kropp och själ såväl fysiskt som psykiskt tror jag är nykeln till hamoni. Jag har nog kommit en liten bit åt rätt håll på en väg som aldrig tar slut då du ständigt kommer möta nya utmaningar att hantera.
Efter att tillräckligt mycket tid har passerat vågar jag nu drömma igen. Efter att ha sett Joy gå från framsteg till framsteg de senaste månaderna med ökad energi och glädje så vågar jag nu drömma. Drömma om allt som för många år sedan var ett mål och något som vi strävade efter innan alla skador. Jag kan åter se fram emot nästa pass utan att ha den lilla gnagande tanken i bakhuvudet, att tänk om hon inte håller. Visst finns den risken fortfarande och kommer alltid att finnas men någonstans på vägen har fokuset bytts från att oroa sig för att det förflutna ska bli verklighet igen till att njuta av det vi har nu och se fram emot det som kommer.
Åter är strukturen tillbaka i träningen och det börjar kännas som att kvalitets träningarna avlöser vandra. Jag måste nästan nypa mig i armen för att verkligen försäkra mig om att det är på riktigt. Pusselbitar om värmning, tävlingsbelöningar, detalj- och helhetsträningar börjar nå en fin balans. Det är så himla roligt att se den lyckan i Joys ögon och utvecklingen som skett det senaste månaderna. Inte nog med all inspiration alla ni hundmänniskor nära som långt bort ger så längtar jag snart ihjäl mig tills jag en dag åter står på tävlingsplanen tillsammans med alla dem jag en gång delade träningsplan med i talangtruppen. Än har vi en bit kvar innan vi är stabil nog att ta oss an rakningtävlingar och andra stora tävlingar men som jag längtar.
Idag är det så en sådan dag då tankevirvlet behöver struktur och bli nedskrivet. I positiv bemärkelse. En dag med tid för reflektioner när tankarna springer iväg åt alla håll och kanter likt ett barnrum där saker ligger utspridd över hela golvet och vittnar om att något roligt har pågått. Lite lika är det i mitt huvud. Tankar om allt möjligt som vivlar omkring i en väldans fart och inte riktigt har tid att tänkas klart innan nästa tanke kommer farandes. Lika dant är mina känslor vissa dagar, några av er kanske känner igen er när känslorna far igenom kroppen en efter en utan att man känner att man känt klart dem. Jag kan många dagar när jag ligger där med ångest känna mig arg och förtvivlad att jag känner så mycket och så starkt. Att jag känner så mycket för andra människor och att jag kanske i vissa fall känner åt dem. Men samtidigt försöker jag acceptera att det är jag, jag är just en person som känner mycket. För även om jag ibland kan likställas med en gurka med ångest så är jag glad att jag också kan känna så mycket positivt, så mycket glada känslor. För ett tag i mitt liv när jag var som djupast nere i depressionen så var jag rädd för att känna. Ångesten blev min vän och det som jag kände mig trygg med. Att känna glädje och andra positiva känslor var på något vis hemskt. Jag kunde inte kontrollera glädjen. Det känns konstigt att såhär i efterhand skriva det men det var lättare att vara ledsen och ha ångest än att vara glad. För jag visste hur jag skulle hantera den delen av känslorna. Men idag vet jag bättre, självklart måste jag fortfarande påminna mig att det är okej känna klart en känsla och acceptera att den finns där. För vad jag har lärt mig under mina år här på jorden är att hur mycket jag än ibland önskar att jag kunde radera vissa känslor och kanske stoppa undan dem långt bak i huvudet så kommer de titta fram senare med ännu större kraft och ännu mer makt att påverka mig. Så bäst är det nog att acceptera att jag känner just som jag gör, känslor är känslor och ger livet ytterligare en nyans, på gott och på ont. Det är som okej att känna oavsett vilka känslor det är, positiva och negativa. För först de senaste åren har jag börjat se mina känslor som pekar åt alla håll som en fördel och en resurs istället för något som drar ner mig. Visst svär jag vissa dagar och kan tycka att det är så jobbigt att ha ett helt spektrum med känslor som spretar åt alla håll och kanter men samtidigt är jag så glad att jag blivit berikad med alla dess känslor. En påminnelse till mig själv och kanske till någon fler; känslor är meningen att känna och inga känslor är fel känslor för de är dina!
Hösten är på intågande, den årstid som jag tycker som bäst om. Mörkret som sakta men säkert kommer tidigare på kvällarna, den lite kyliga men krispiga luften som vittnar om att vi går mot kallare temperaturer. Löven byter sakta färg så naturen skiftar i nästan alla regnbågens färger.
Jag har suttit ute i solen med Joy strövandes runt på gräsmattan och med Dixie intill med sitt huvud i mitt knät. Njutit av solens strålar och bara varit i nuet. För jag tror vi glömmer det ibland. Så mycket tid spenderas för att tänka på det som varit, de vi kanske hade kunnat göra annorlunda eller att reflektera över en tid i livet som kanske var bättre i vissa avseenden. Eller så fokuserar vi på det som måste göras i framtiden, det vi längtar till och de vi önskar oss. Jag vet i alla fall att jag gör det och måste bli bättre på att bara vara härvarande. För nuet är trots allt det enda vi har. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppskatta det jag har just nu för jag har ingen aning om vad som händer i morgon. Hur vi än vrider och vänder på det så kan vi aldrig veta vad framtiden har att erbjuda på gott och ont eller vilken skillnad ett beslut eller handling i dåtid skulle ge. För de vi varit med om i livet oavsett om det är positiva eller negativa saker så har lett oss till den plats vi idag befinner oss på. Tittar vi noga så kan vi alla hitta saker i livet som är fina även om livet kanske är krokigt. Men de är en viss tjusning med det också, det är så det ska vara har jag hört. Visst känns det ibland som att det skulle vara en lättnad att få en hint av vad som kommer ske i framtiden eller en önskan att kunna ändra på en situation i det förflutna. Men samtidigt så skulle vi nog heller inte kunna bli så glad över något vi kämpat för om vi visste att vi skulle nå det. Självklart ska vi ha mål i livet och en strävan att nå dit men inte glömma bort att det är här och nu resan mot målet sker och det är den som ska uppskattas. Det är resan vi lever i, njut av den.
Sitter uppkurad i soffan med en kopp te på bordet, tända ljus och en sovande hund vid fötterna. De var länge sedan jag publicerade några rader här, länge sedan jag över huvudtaget kunde formulera meningar alls. I vanliga fall är skrift mitt sätt att förstå världen, mitt sätt att bringa klarhet i saker, att få fundera och göra de till verklighet. De säger att ju mer vi övar desto duktigare blir vi på de vi vill utveckla och så är det verkligen när det kommer till text för min del. Jag har alltid tyckt att det är svårt, svårt för att orden aldrig tycks betyda så mycket som jag vill att de ska göra. Men med övning så har det blivit en direkt koppling mellan hjärnan och händerna och det flödar text utan att jag behöver tänka. Men för ett tag har huvudet inte orkar tänka och formulera meningar.
Jag sitter här och funderar på hur mycket vi tar för givet i livet och hur mycket skam det ligger i att inte orka. Jag har under hösten haft otroligt ont i min nacke och arm efter att jag krockade förra året och utöver det har de satt in stark medicin med fruktansvärda biverkningar som bland annat gjort att jag som mest sov 30 av 36 timmar. Jag har inte orkat ha ett liv. Jag har själv fått acceptera att jag i princip enbart klarat av att jobba och sova men det är svårt när jag önskat att jag orkat med så mycket mer. Att knappt orka tvätta, laga mat eller en sådan lite ansträngning som att ta upp telefonen och se om någon försökt nå mig. Jag tänker på hur många människor där ute som råkar ut för depressioner/utmattning eller andra saker som gör att orken helt försvinner. Och hur vi förväntas hinna med, orkar allt och att vi tar för givet att vi ska orka. Allt ställs verkligen på sin spets när kroppen checkar ut och stänger ner. Det finns inte längre något val. Jag har länge tagit för givet att min kropp ska orka de jag vill; och den har orkat långt mycket mer än jag borde ha utsatt den för. Men i höst sa den stopp, eller medicinen satte stopp. Helt plöstligt var jag som klarat mig själv så många år tvungen att bli beroende av att andra hjälpt mig för att vardagen ska fungera. Det är inget som helst fel i det men det är en stor omställning och en omställning jag tror fler än jag kan relatera till. Men varför skriva om det? Jo för att livet är kanske inte alltid som det ser ut på utsidan. Hur de målas upp i diverse sociala medier, hur vi väljer att dela med oss av små delar av livet och hur mycket som faktiskt hamnar i skuggan av livet som vi delar med oss av. Så just idag är jag tacksam över hur mycket mer jag orkar än för någon vecka sedan. Att huvudet just idag är klart från den smärtdimma som skymt sikten och hindrat tankarna från att skapa meningar. Men den absolut nyttigaste insikten under denna höst och orden jag vill dela med mig till er är att; det är okej att inte orka.
Vi alla är en liten människa i ett stort system. Oavsett vilket system vi väljer att prata om så är vi bara en liten del. En del som i det stora hela inte har sån stor betydelse. Systemet fungerar ändå, utan oss. I vårdsystemet har jag åkt runt i flera år, till större delen på samma linje med samma stopp, fram och tillbaka mellan två stationer. Från läkare till psykolog, från blodprov för att se så inget värde har droppat till farligt låga nivåer till att försöka kartlägga och lappa ihop huvudet. Här kände jag alltid att det fanns någon i systemet som lyssnade, som brydde sig och som gjorde allt i sin makt för att jag skulle kunna leva i en fungerande vardag, att jag överhuvudtaget skulle få ha en vardag. Trots detta hade systemet kunnat fungera utan mig. Något som blivit ännu mer påtagligt sedan jag inte längre kan peka på att jag är så smal att jag är i riskzonen för att dö om jag inte få någon hjälp, jag kan heller inte peka på att benet är av eller något annat som går att mäta mer än smärta. Helt plötsligt är jag en liten boll i ett stort bollhav. Sitter på tåget som tar mig till flera stationer men som inte nått någon slutstation. Tåget stannar till men jag får inte kliva av, bara ett kort stopp och sedan fortsätter vi till nästa station med samma procedur där. Jag som så många andra är en liten människa i ett system som ska serva så många människor. Så många med mig som skjutsas mellan läkare, annan vårdpersonal och olika vårdinstanser. Problemet med just detta system är inte det faktum att resstäckan blir lång utan att det finns få som riktigt tar sig tid. Det som behövs efter tillräckligt många stopp på vägen med tåget är att få någon som faktiskt lyssnar även om denne kanske inte själv kan göra någonting för att det ska bli bättre. Att känna sig hörd som människa i ett system har jag kommit fram till är bland de viktigaste. Så en eloge till alla fina läkare där ute som tar er tid att lyssna och tack till den läkare som brydde sig om att ge sin tid och förståelse till mig idag.
Så många gånger jag försökt formulera några rader om min bästa vän och lika många gånger har skiften som alltid brukar vara mitt sätt att bearbeta saker på svikit och huvudet förblivit tomt. Det har gått snart tre månader sedan den dagen jag fick be veterinären ge Diva insomningssprutan. Dagen jag förlorade min bästa vän. Jag klarar knappt än idag av att titta på de bilder som jag knäppt på henne dagarna innan, de värker att påminnas om att hon inte längre studsar runt på golvet i iver så fort hon misstänkte att något var i görningen. Vi har trots det fått en vardag Joy och jag sedan dess men en vardag som saknar Diva. Mitt älskade lyckopiller som ALLTID ställde upp på allting. Hunden med ett hjärta av guld. Hunden jag kanske inte kom längst med men som lärde mig ofantligt mycket och var vid min sida när jag på riktigt klev in i hundvärlden. Som gav mig en stor hundfamilj med vänner och hundar runt om i hela Sverige. Trots hennes dåliga ben hann vi med en hel del, bland annat 4 U-SM medaljer, samtliga titlar i rallylydnaden och där med titeln rallylydnadsmästare, första pris i lydnadsklass 1-3 och en start i elitlydnad. Många äventyr delade vi under våra år tillsammans.
De små fyrbenta har vi bara till låns och vissa av dem tas ifrån oss alldeles för tidigt. Diva var en sådan hund. För trots att jag under flera år intalat mig att hennes dagar inte skulle bli lika många som en frisk hund så gjorde det fruktansvärt ont att besluta att tiden var kommen. Att veta att jag själv har makten att besluta att livet inte är värt att leva är både en lättnad och en smärta. Jag vet att jag tog rätt beslut och jag är glad att vi fick den där sista veckan som vi kunde njuta av. Vi gick vår sista skogspromenad, gjorde vårt sista jaktpass, vårt sista lydnadspass och jag fick möjlighet att säga hejdå. Hon somnade sedan in i armarna på mig helt stilla. Saknaden är enorm och att mista en hund är lika hemskt varje gång men samtidigt har en lättnad infunnit sig. En lättnad över att inte varje dag behöva titta om hon är halt eller behöva oroa sig för vilken dag hennes ben ska sätta stopp för henne. Nu springer hon uppe bland molnen med Tessie och kikar ner på Joy och mig och förhoppninsgvis ses vi igen någon dag.
Jag har stått i valet och kvalet om jag ska lära in högerhandlingen ordentligt på Joy över huvudtaget men eftersom vi inte har så mycket att träna nu när hon är under rehabilitering så varför inte. Det är bra hjärngympa för oss båda. Först tänkte jag harva mig igenom mästarklassen som jag gjort med Diva. Dvs. inte lärt in högerhandlingen under några strukturerade former utan helt enkelt tagit en godis och gjort skyltar. Men jag tänkte att om högerhandlingen i alla fall ska läras in så kan den tränas in ordentligt och riktigt på en gång. Vi har börjat med diverse bakdels övningar eftersom hon redan har kontakten. Hon gick tidigare på snedden och "glömde bort" bakdelen så att hon gick på 3 eller 4 spår istället för 2. Mission 1 har alltså varit att få bakdelen aktiv så faller resterande delar på plats. Vi har ännu inte kommit jättelångt och vi har inte gjort så många pass på klossen ännu men det har redan blivit mycket bättre. Hon börjar bli medveten om att hon kan arbeta den åt det hållet också. Och för att inte tala om hur otroligt nyttigt det är för mig att verkligen få tänka och att gå tillbaka och fundera över hur jag gjort tidigare i träningen av "fot". Idag tog jag fram klossen mellan hostandet och tedrickandet. Jag behöver fortfarande hjälpa henne lite med handen men hon trampar runt riktigt fint även om det är nära nära att hon sätter ner rumpan ;) Nästa steg är tänkt att bli vänstersvängar under marsch, hon åker lätt ut med rumpan där men det blir först när klossen sitter ordentligt utan handhjälper. Eftersom rösten fortfarande i princip är helt borta så är jag ytterst tacksam att det finns klicker. Lite fjärr med handtecken och lite gripanden av vittringspinnar fick vi också till eftersom min röst inte behöver användas så mycket.
Uppe i femte dagen med urdålig röst och hosta, fått tackat nej till 3 vakna nätter med jobb och ett dagpass för att jag inte kan göra mig förstådd :P Nu åter till soffan och kurera mig så jag är pigg inför morgondagenskurs och helgens tripp till Uppsala för att träffa Ungdomsrådet för första gången!
Varje gång jag sätter igång Diva efter ett längre uppehåll går hon upp i alldeles för hög stressnivå, överarbetar situation, hon vill för mycket, slarvar till det och så blir det ljud i stegförflyttningar, fjärr, vittring osv. Innan uppehållet hade vi fått ganska bra ordning på det igen men det kommer lätt tillbaks om jag inte ser upp. Att träna vittring är förenat med livsfara för pinnarna ;) Pinnarna flyger och far och vips så har hon fått tag i en som viner i luften, mer eller mindre knäcker den på mitten och letar sedan reda på rätt pinne som får samma brutala omhändertagande á kiropraktisk behandling med mycket knak ;) Det ställer höga krav på mig som förare för att räta till det igen, för att få ner den stressade lilla elefanten som klampar omkring utan minsta koll på vart hon sätter tassarna. Men det är också en spännande och lite rolig utmaning. Idag började vi träningspasset som jag beskrivit ovan, jag tycker det är lätt att bli frustrerad själv Diva går upp i frustration. Efter lite ransakning så gick vi tillbaka till basic och jag belönade enbart när hon satt i fotposition med munnen stängd och med fullt fokus på mig. Efter att ha fått ner henne så hon var lugn och sansad gick vi vidare och körde en fjärr på väldigt kort avstånd och vips så var hon helt tyst, lugn och genomförde skiftena riktigt bra. Tänk vad små medel kan göra stor skillnad, att bara belöna henne i passivitet där hon får koncentrera sig och verkligen vara lugn.
Nu är det dags att åka iväg till jobbet några timmar. Trevlig måndag!
Efter att ha smält beskeden så har nu slutspurten (även om den är lång) på rehabiliteringen med Joy börjat. Vi blev ordinerade koppelpromenader med viktmanschetter på stabila underlag vilket egentligen inte gynnar hennes felaktiga rörelsemönster utan gör att hon fortsätter i samma dåliga gång men skogspromenader fungerar inte för tårna så vi fick välja mellan pest eller kolera och då valde vi att hålla tårna smärtfria och försöka träna upp muskler och rätta till rörelsen på annat vis. Men eftersom Hurtta har gjort ett par skor som jag köpte och testade för några veckor sedan med lyckat resultat så har jag valt att gå i skogen ändå. Skorna får hennes tår att stabiliseras och samtidigt så tränar hon upp muskler och rätar till den felaktiga rörelsen med högerbakben. Självklart håller jag koll på tårna och ser så de inte blir överansträngda av skogspromenaderna men än så länge går det bra. Ett annat problem är ju att Diva inte alls ska gå på asfalt vilket Joy ska göra. Divas armbågar behöver skogsunderlag för att må som bäst och för att hennes muskler ska bibehållas. Egentligen skulle jag behöva klona mig eller gå separata promenader med dem så att kunna lösa en del av det med skor är så skönt. Både hundarna och jag gläds åt att äntligen kunna gå promenader i skogen och som avslutning idag fick de varsin helkroppsmassage och stretching och de riktigt nöjt. Snart är jag självlärd fysioterapeut efter alla rehabilitingar och all friskvård jag genomfört på mina egna hundar genom åren ;)
Diva fick simma första gången efter operation och inflammationer igår på Biceps Friskvård för hund vilket gör att hon fått börja äta rimadyl igen för att förhindra en ny inflammation. Som tur är är det bara tillfälligt tills hon är igång satt igen och sedan ska den tas bort.
Lite energitjuvar har jag också hunnit ta i tu med, ni vet såna där småsaker som samlas på hög och så fort man ser dem så går luften ur en. Så nu ska jag njuta av att jag är ledig idag och kanske det får bli ett kort lydnadspass också. Trevlig söndag allesammans! <3
Efter att Diva i måndags blev tillåten att börja motionera och träna lite smått så har jag ett par dagar funderat över upplägg, för att jag inte ska gå ut på planen och göra allt samtidigt och överanstränga henne. Idag kunde jag inte hålla mig längre så direkt efter jobbet åkte jag och hämtade Diva och Joy hos mamma och pappa, de skulle egentligen vara kvar där till imorgon men jag fick sluta tidigare idag och hade tid för en kort träning. Behöver jag säga att vi båda var överlyckliga? Vi började lite lugnt, hon har ju trots allt inte tränat nästan någonting de senaste två månaderna. Lite uppvärmningsövningar, zäta skiften, fjärr, dirigering och slutligen fritt följ. Zätat gick riktigt bra, hon som har haft svårt att hålla i sär skiften gjorde det klockrent idag, fjärren fick vi ljud i då hon var en aning för taggad, dirigeringen gick riktigt bra med tanke på att hon inte tränat den på ett tag och det är ett av våra svåraste moment. Fria följet fick vi kämpa lite med, lite långt fram i position och lite slarviga svängar men det fick vi till hyfsat på slutet. Vad vi fick ut av själva träningen är egentligen inte så vessäntligt (vilket jag i vanliga fall skulle säga att det är) utan att vi överhuvudtaget kan träna och att det inte blev några jättemissar i momenten är det var viktigast idag. Jag hade förväntat mig att det skulle vara lite guldfisksyndrom hos Diva idag, att hon skulle ha tappat många av momenten efter uppehållet men hon kom faktiskt ihåg och kunde fokusera riktigt bra. Guldfisken kanske har tagit semester? ;) Är så obeskrivligt glad över de korta passet vi fick. Så himla underbart att vara tillbaka på planen med sin bästa vän vid sin sida och göra det absolut roligaste som finns; att träna hund!
Joy fick komma ut och träna lite hon med och herrejävlar vilken träning hon gav mig. Grymt snygg fjärr och lika så zätaskiften. Längtar så till våren då vi kan börja träna ordentligt och förhoppningsvis hela moment och länkning. Vilken kapacitet den hunden har när hon väl får vara smärtfri. Jag är helt lyrisk!
Nu väntar ett par timmar på klubben som instruktör vilket är en annan väldigt rolig och klurig del.
Jag kommer ihåg att jag sa i slutet på 2013 att 2014 inte kunde bli värre. Ingenting kan slå kampen mot anorexin och depressionen som jag kämpade med hela 2013. Trodde jag. Men tänk så fel jag hade. Att kämpa mot sig själv är svårt, att varje dag försöka göra det bättre än dagen innan, att bryta ett mönster som det känns som att man sitter fast i. Att trotsa ånget för att så småningom må bättre, det är svårt. Men de är nog svårare att se de man älskar vara skadad eller sjuk. Vi är hemma igen efter ett återbesök för Joy hos ReDog, med minst sagt blandade känslor. Joy är äntligen smärtfri och den akuta skada i senorna är borta vilket känns jättebra men senorna är permanent uttöjda på en baktass. De kommer inte gå tillbaka och bli bättre än de är just nu mer än att med mer muskler kanske de kan dra ihop sig något. Water treadmill står på schemat för att bygga upp muskler och kondition och sedan stretchning och massage för att tänja ut strama muskler, viktmanschetter och koppelpromenader till mars då vi ska tillbaka. Joy kommer troligvis kunna träna lydnad om än inte lika mycket och lika långt som jag hade hoppats på så åtminstone championatet ska i hamn, rallyn får vi vänta med och se om den går, all skogsträning (då menar jag sök och jaktträning) är borta eftersom det blir för stor belastning på tårna. Lydnaden kan vi förhoppningsvis börja träna till våren igen när vi varit tillbaka på återbesöket. Prognosen är relativt bra, vi kommer kunna hålla på med det vi (läs: jag) vill göra dvs. lydnaden och det är jag tacksam för.
Men efter 7 års rehab/friskvård med Diva vet jag vad som krävs för att hålla en "trasig" hund relativt hel, hur mycket tankar och känslor det tar att hela tiden tänka på vad som är lämpligt, vilka restriktioner som ska hållas, titta efter hältor och orenheter, att inte kunna låta hunden få vara hund. När Diva inte finns mer skulle allt de försvinna, jag skulle få njuta av att bara ha hund. Ni vet, gå på långa promenader, inte tänka så mycket på längd eller underlag, att kunna träna hur mycket vi vill och så vidare. Sånt man med en frisk hund tar för givet. Missförtå mig inte, jag skulle inte för något i världen önskat mig någon annan hund än Diva och alla de fantastiska åren med henne men jag ville inte heller uppleva dem igen. Diva har lärt mig hur otroligt psykiskt jobbigt det är att ha en hund som är kroniskt sjuk. Och nu har jag två permanent trasiga hundar. Visst är jag glad att Joy och jag kommer kunna fortsätta träna men det som gör mig så ledsen är att jag vet vilken framtid vi har framför oss. Hade jag inte haft erfarenheterna med Diva hade det nog varit lättare, då hade jag inte vetat vad jag stod inför även om de såklart är två helt olika skador så är det samma princip. Haltar hon idag? Blev det för mycket belastning igår? Hon får inte springa där eller så där mycket. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Självklart ska Joy få samma förutsättningar som Diva att ha ett långt och aktivit liv det är inte det jag säger men just idag känns det lite tungt, att veta vad vi har framför oss och att många av de mål och drömmar som jag en gång satt upp inte kommer vara genomförbara.
Joys högra baktass när hon ställer ner den. Senan är ordentligt uttöjd med tanke på att trampdynorna ska vara neråt.
Den övre bildenr: Den fina vänstertassen där senan är hyfsat bra och enbart överrörliga tår. Den nedre bilden: Här går det att se att de mellersta tårna är mycket plattare än de vänstra.
Vi har inte så mycket träning att skryta med. Det är roligt att träna detaljer man jag måste faktiskt erkänna att det börjar bli lite tradigt att träna samma sak dag ut och dag in sedan i maj... Jag intalar mig själv att det är normalt, att det går inte att vara på topp hela tiden.
Lite har vi hunnit träna, gjort om och hittat nya vinklar. Jag sa när Joy och jag började med rallyn att vi enbart skulle göra någon start i nybörjarklassen för att träna på hur det är att tävla, när vi tagit RLD N så började jag titta lite på fortsättningsklassen också, det spelar ju ingen roll så den kan vi ju också tävla. När RLD F var i hamn så tänkte jag att rallyn lägger vi på hyllan och tar kanske upp den senare. Jag kunde inte hålla mig så länge utan tränade lite på högerhandlingen och startade avancerad och efter 4 starter var RLD A fixat. Nu är det slut med rallyn och vi ska enbart satsa på lydnaden. Tror ni det gick? ;) Efter helgen började Joy och jag fila på mästarklassens skyltar och högerhandling. Checkat av lite vart vi står och vad vi måste träna mer på. Bland annat har jag bytt kommando på "backa" till "rygga" för att hon inte ska sätta ner rumpan och koppla ihop det med fjärrens "back" (stå-sitt), börjat grunda högerhandlingen ordentligt och bytt kommandon till "sidan" istället för "work" som jag tidigare använt. Med kloss på högersida och göra allt från början precis som jag gjort med fot. Det är verkligen intressant att gå tillbaka och reflektera över hur jag exakt lärt in fotpositionen och fotgående.
Det ska måste lägga tid på framöver är att få till att Joy trampar runt ordentligt i högerhandlingen, både i 270° och 360° och i alla höger halter av något slag samt alla stå-positioner eftersom jag inte kan använda handtecken då Joy är snabb som skjutton på handtarget ;) Samt alla sidbyten måste tränas lite mer. Så tills vi har tränat upp konditionen/muskler och metaluthållighet till lydnaden så är det rallyn som får stå i fokus.
Efter att ha smält helgen i ett par dagar tänkte jag försöka mig på att sammanfatta den. Uppladdningen inför helgen började med att jag körde igenom mina hundar i en mästarklassbana med Jessica och pudeln Ellen i början av förra veckan. Jag vet dock inte om det hjälpte oss så värst mycket eftersom det inte var någon av dem jag skulle ha med mig ut på tävlingsplanen utan Joys kullsyster Pärla. På torsdag mötte jag upp Andrea och Hanna som åkt långväga för att komma upp till Sundsvall. Jag fick också möjlighet att träna lite med Pärla för första gången. Det kändes en aning knackigt och jag tänkte hur i hela friden ska detta gå? En helt ny upplevelse för mig att få tävla någon annans hund, vi gick ut hårt och gjorde det på ett SM. Hur svårt kan det vara? ;) Innan lottningen på fredagen fick jag också chans att träna Pärla en liten stund, det är verkligen en utmaning att försöka skaffa sig en relation med hunden, lära sig kroppspråk och nya kommandon/handtecken på två dagar. Hjärnan gick på högvarv kan jag tala om, men så roligt det var. Det gjorde verkligen att jag fick anstränga mig till max för att försöka läsa hund och hålla koll på mig själv så jag gjorde rätt. Tack och lov kändes det mycket bättre efter fredagens träning och vi började faktiskt få ett flow i det vi gjorde, eller det kändes i alla fall så. Kanske hade jag inför helgen den svåraste utmaningen av alla?
Jag drog startnummer 18 på lördagen vilket gjorde att vi startade i grupp nummer 2. Jag hann bli väldigt nervös innan det var vår tur, hur skulle jag komma ihåg allt nytt? Med ynka 3 träningspass i ryggen klev Pärla och jag in på planen på lördagen. Det var så roligt och Pärla gjorde en fantastisk tävling med sin lånade matte. Inte nog med det fick vi ihop makalösa 195 poäng av 200 möjliga och slutade på en delad 12 (!) plats av 45. Hur häftigt är inte det?
Här är filmen från kvaltävlingen på lördagen, :)
Söndagenstävling går att sammafatta med helvetesjävlaskit FÖRARFEL. Pärla kändes jättefin men jag började med att snurra åt fel håll, det har väl aldrig hänt på en tävling förut? Och efter det gick det lixom utför.... Av alla tävlingar varför välja att själv sabba banan i en SM-final? Nåväl, gjort är gjort, Pärla gjorde en riktigt bra runda och avslutade tävlingen lite extra spännande då vi stod i honnören med att titta väldigt intresserad på matte och Tindra som värmde upp. Tror aldrig tidigare jag upprepat "stanna, bra" så frekvent ;) Dessvärre räckte inte poängen utan vi halkade ner och slutade sist i finalen. Med tanke på att det var en låndehund och att Pärla inte känner mig så är jag väldigt nöjd över kvaltävlingen men stryker ett streck över finalen.
Det var en helt fantastiskt rolig upplevelse att få starta Pärla i både henne och mitt första SM. Att dessutom få äran att tävla en så fint tränad hund är verkligen ett nöje. Tack till Andrea som lånade ut sin fina hund och gav mig förtroende att tävla henne.
Tack till alla som bidragit till att denna helg blev så lyckad, allt från funktionärer till medtävlande, domare, publik, alla som stöttade, grattat och alla som hjälpt till att få klubben så fin.
HÄR kan du också läsa artikeln som skrev i Sundsvalls Tidning om rallylydnads SM där Pärla och jag fick äran att vara med.
Nu blickar vi framåt mot Rallylydnads SM 2015 och hoppas att Joy och jag lyckas kvala in.
Om det är något jag har lärt mig på dessa månader med en skadad Joy så är det kvalité framför kvantitet och att tålamod i träning ger grymt bra resultat även om jag behövt lära mig av en mindre rolig anledning. 18 maj gjorde vi vår sista riktiga lydnadsträning som förövrigt kändes så himla bra, tänk att få ha en sån känsla med sig. Sedan dess har vi tränat vittringssortering, fjärr, lite stadga i zäta skiften och intetuggapåvittringspinnen-träning. Trots att lydnadsträningen är relativt skonsam så är det många moment som går bort eftersom hon inte får springa. Tillbaka till kvalité och det som gör mig så glad, idag fick vi till ett riktigt bra pass på klubben, en vittringssortering och en fjärr. Eftersom det inte går att göra så många repitioner så är det kvalité som gäller och så bra det har blivit. En sortering som satt som ett smäck, upptag vid första kontakt av rätt pinne, håller pinnen stilla mellan framtänderna (som vi tränat) och ett rakt fint avslut. Fjärren då, den har vi också traglat en del och hugedamig vad fin den börjat bli. HALLELUJA-MOMENT! Återigen kvalité, inte många upprepningar efter varandra men bra ska de vara när de väl sker.
Tålamodet i träningen har kommit efter den där vittringen, mitt absoult VÄRSTA moment. Momentet jag låg sömnlös över när jag köpte Joy för att jag inte visste hur jag skulle träna eller hur jag skulle få det bra. Jag vågar nog säga att hon kan det nu. Rätt pinne in nästintill 100% av gånger. Och jag vågar nog påstå att jag blivit en mycket bättre hundtränare under dessa nästan 4 månaderna, även om det stundvis varit så frustrerande att inte kunna träna allt jag vill. Men en dag som denna är jag så glad över det tålamod och den träning vi lagt ner på de moment vi kan träna för så roligt det ska bli när vi väl få sätta igång att träna resterande moment och se hur vittring och fjärr ter sig i kedjor. Förhoppningsvis kan jag överföra de jag lärt mig under dessa månader till vår framtida träning av moment, detaljer och kedjor. Jag kommer vara världens lyckligaste människa den dagen och Joy kommer nog vara världens lyckligaste hund när hon får träna sitt favorit moment rutan igen. Som jag längtar efter 2015 års tränings- och tävlingsår då jag förhoppningsvis har en frisk hund igen.
Efter 10 timmar sömn är jag i form igen. Dagen har bestått av en härlig sovmorgon följt av en promend runt sjön och ett kort träningspass med Joy. Vi började med runda lycktstolpe och den har hon verkligen förstått, hon har lite sämre fart ut men bra fart när hon väl rundat stolpen. Testade en inkallning med att kasta tennisbollen bakom mig så hon skulle få upp farten igen och den blev myket bättre och skutten försvann. Måste nog överlag börja fokusera mer på farten och trycket i momenten nu. Hon kan de flesta klass 3 moment ganska bra och nu är det dags att ta det en nivå till. Sedan tränade vi lite fritt följ och filade på de vi fick kommentarer på i helgen, framförallt min vänstra axel som jag använder väldigt mycket i stegförflyttningarna bakåt och Joy gick mycket rakare efter att jag slutade använda den. Jag måste också tänka på tempot i vårt fritt följ, ska testa sänka det en aning och se om det ser mer harmoniskt ut. Känslan av att Joy och jag inte riktigt lyckas hänger ständigt efter mig. Jag tvivlar på mig och Joy, jag vet inte riktigt varför den känslan gnager invändigt men den blev ännu starkare efter helgen. Inte det att hon är en bra och duktig hund för det är hon men det är någonting som gör att jag blir så osäker och tvivlar. Usch! Får försöka fokusera på våra framsteg så kanske det vänder.
I morgon är en veterinärtid bokad för Joy och förhoppningsvis så får vi svar om det är urinvägsinfektion, livmoderinflammation eller någonting annat som spökar. Kanske är det bara sviter efter löpet som hon avslutade i helgen men det känns bäst att vara på den säkra sidan och kolla upp henne.
Nu längtar jag så efter att få hämta hem Diva, som jag saknar henne. Hur ska jag klara mig den dagen då hon inte längre finns? Älskade lyckopiller! Måste nog ta med henne till klubben ikväll när jag ska drilla ett projektekipage och köra ett lydnadspass med henne. Tror visst det får blir en träning med länkning då med ff, zätat och inkallningen.
Efter nämar 9 timmar i bil är vi nu hemma igen, resan gick toppen både ner och hem men visst är jag lite öm i kroppen. Helgen har verkligen varit super och innehållit allt från hundträning i en fin hall till massor med skratt och nya vänner. Joy har skött sig så bra i hallen trots mycket störning och vi har verkligen kommit långt motför när vi började träna lydnadsmomenten för 1 år sedan. Jag har fått en del tips på fjärren bland annat som vi ska jobba på och sedan får jag nog pränta in i huvudet att jag MÅSTE planera in mer länkning i träningarna. Men jag drar mig för att göra det, det är lättare att bli fast i detaljträsket än att släppa lite på kontrollen och låta hunden jobba i uthållighet. Fasiken måste verkligen bli bättre på det där. Jag måste även jobba hårt på hur jag ska få upp henne mellan momenten, vilka tävlingsbelöningar jag ska använda mig av och hur jag ska få henne att inte se så snuvad ut på belöningen. Just nu ser hon ut som ett stort frågetecken när vi fortsätter till nästa moment. Vi genomförde en träningstävling i går morse med ff, inkallning med ställande och hopp-apport och trots att jag inte kört något helt ff i klass 3, bara en hel inkallning med ställande och några enstaka hopp-apport så skötte hon sig så bra. Sedan gjorde jag några missar, mest för att jag har filmat träningar för lite men Joy gick så fint och jag är så nöjd med henne eftersom hon inte alls är färdig för den länkningen egengligen. Jag fick även med mig en hel del tips till Diva och hennes träning, det kliar lagomt i fingrarna att få sätta igång med henne. Mitt gula lyckopiller har jag saknat som bara den i helgen och jag längtar så efter att få hämta hem henne i morgon kväll. Ikväll tar vi en tidig kväll och förhoppningsvis är vi utvilade i morgon.
Blodpuddingen är på torkning i ugnen och doften (läs: odören) har spridit sig i hela lägenheten och antagligen trapphuset också. Inte ens hälften av sakerna är packade än *suck* då skolarbete har dominerat dagen och kommer antagligen att göra det resten av dagen också med en paus för att åka till mamma och pappa för att lämna Diva som ska vara där över helgen medan Joy och jag roar oss. Hundarna tror att vi är påväg att flytta igen så Diva har placerat sig vid dörren för att hon inte ska riskera att bli lämnad här. I morgon blir det tidig morgon eftersom vi måste åka redan strax efter 6 för att vara på plats i tid i Vårgårda och vi åker hem igen på måndag morgon efter en natt i Göteborg och besök hos en fin vän.
Fick de sista svaren på blodproverna jag tog för ett par veckor sedan idag och nu är äntligen alla värden bra, kroppen har fysiskt hämtat igen sig från misshandeln. Känns helt underbart att den klarat sig ur det utan några permanenta skador (vad jag vet).
