Det sägs också att man inte bör se tillbaka på sin sjukdomsperiod, att man inte ska ha kvar gamla bilder på sig själv som sjuk för att de undermedvetet triggar igång en längtan att mer eller mindre gå tillbaka till självsvält och överträning. Att man glorifierar sjukdomsperioden. Visst jag har glömt mycket av vad jag gick igenom under den perioden som var värst, mycket för att hjärnan inte var kapabel att komma ihåg så mycket vilket resulterat i att jag har flera svarta hål i min hjärna som slukat minnen från flera år. Och då är jag glad att jag har kort som påminner om hur dåligt jag faktiskt mådde och hur död ögonen var bakom det påklistrade leendet. Med jämna mellanrum dyker det också upp händelser som påminner om den trasiga och deprimerade tjejen som från början bara ville vara nyttig. Som att höra tjejer som tycker att de ser/är tjock fast att de inte alls är de, att kroppen är ett ont ting man ständigt jobbar emot och inte med. Kroppen borde istället vara din bästa vän som du tar hand om och inte någon som du misshandlar.

Det finns idag många som har ett osunt förhållande till mat och träning trots att de inte har en uttalad ätstörningsdiagnos. För trots att jag har slavat under en ätstörning i alldeles för många år så har jag också för att bli frisk behövt lära mig vad friskt är. Jag har fått lära mig att kroppen är någon jag måste sammarbeta med, någon jag ska vara rädd om, jag har lärt mig att lyssna på vad just jag behöver och hur jag ska undvika avgrundshål som innebär att snubbla ner i osunda mönster. För trots att jag varit på ”andra sidan” så står jag nu med helt andra glasögon och ser hur ätstört många delar av samhället är och vilka skeva beteenden andra människor har kring mat, sig själv och träning.

Så tänk er för när ni står där framför träningsredskapen eller i löparspåret, vem gör ni det för och varför gör ni det? Jag hoppas att ni helt ärligt kan svara att det är för att ni älskar träningsformen ni utövar, att ni uppskattar de tidiga mornarna i löparspåret för att känna lugnet och den kyliga luften och inte det faktum att förbränna x antal kalorier under dagen eller att ni måste träna för att få äta något. Jag hoppas också att ni inte alltid väljer det ”nyttiga” alternativet enbart för att det är ett måste, att ni ska vara duktiga och att det är något som bör följas. Och framförallt, glöm inte att själen och hjärtat också ska matas vad det nu innebär för just dig.  

Visualisera att du vaknar på morgonen, första tanken som dyker upp i huvudet är: hur känns kroppen idag? Kan jag göra det jag tänkt idag eller måste jag ändra något för att gårdagen uppenbarligen tog för hårt? Vad klarar kroppen av för dagen? Kan den gå en promenad på asfalt? Kan den sitta på en stol? Kan du klara av att bära något? Klarar du av att torka och borsta håret när de blivit tvättat? Eller måste ni hitta andra lösningar på det som behöver göras? Ni vet sådana vardagliga saker. Försök borsta tänderna med andra handen så förstår ni hur psykiskt ansträngande det är att göra saker med fel arm/hand för att inte tala om det dåliga resultatet som följer.

Tänk sedan på vad du älskar att göra; rida, träna hund, spela instrument, gymma, dansa, utflykter eller vad du nu kan tänkas gilla. Lägg sedan till att det smärtar varje gång du gör det. Kroppens sätt att tala om att du gjort tillräcklig, du bör sluta. Ditt huvud och din själ däremot älskar varenda sekund av det. Du vill bara hålla på en liten stund till. Till följd av det blir dagen efter som en efterhängsen bakfylla i ett töcken av smärta. Du frågar dig efteråt om det är värt ansträngningen, om du gjorde rätt där du ligger i soffan med smärta som inte lindras hur du än ligger eller hur många värktabletter du än tar. Samtidigt som du älskar det du gjorde dagen innan och att det ger dig energi att blicka framåt.

Tänk er att ni måste sätta ett frågetecken bakom allt ni planerar att göra, för att pressa kroppen över kanten kommer göra att dagar efter blir lidande och ni åter frågar er om ansträngningen var värd den smärta ni sedan får umgås med. Ni har vissa dagar som är bättre, vissa dagar som är sämre. Vissa saker kan ni påverka medan andra inte. Tankarna går från frustration till att vilja så mycket mer, slippa smärta och trötthet til att acceptera att det kommer bättre och sämre dagar. Och att de sämre dagarna kommer förhoppningsvis gå över. Att ni sedan tar vara på varenda sekund ni klarar av att göra det ni älskar, för om de så bara varar en liten stund gör det att ni kan glömma den dagliga kampen lite och få ett andrum. 

Jag så imponerad över alla där ute som levt och lever med smärta som vi vissa fall är mer omfattande och varit mer långvarig än min. Och att jag tror många mer än jag ofta vill mer än våra kroppar orkar och att behöva ställa in saker eller inte orka vara med på allt är frusterande och ledsamt. För min del har sjukvårdspersonal fortfarnade hopp om att jag ska bli symptomsfri längre fram och att mina bra dagar är välidgt bra dagar. Vill skänka en tanke till alla ni andra som lever med ständig och livslång smärta.