När huvudet och kroppen inte orkar

 


Efter nästan 5 år fick jag i tisdags äntligen en tid hos bettfysiologen på sjukhuset för att undersöka min käka som värker och den huvudvärk jag har. Efter en noggrann undersökning på 40 minuter inklusive utfrågning kunde de konstatera att käken inte var felet utan den påverkas av de skadade nerverna och musklerna jag har i nacken. Vilket jag själv kunde konstatera för flera år sen. De kunde tyvärr heller inte hjälpa mig på något vis utan skickade tillbaka mig till tandläkaren på folktandvården så får de utreda mig vidare. 

 

Kroppen är ganska fascinerande. Så många saker hänger ihop som jag innan inte visste påverkade så många av kroppens funktioner. Läkarna har alltid sagt att nervskador är komplexa. Att de påverkar alla människor olika och att det påverkar olika funktioner på olika vis. Att det inte helt och hållet går att härleda vilka funktioner i kroppen som påverkas mer än genom de symptom kroppen ger. 

                                                           

Jag började på ett nytt jobb i januari, vilket var en spännande utmaning och delvis vad jag med min utbildning är ämnad att jobba med. Ni vet den första tiden på ett nytt jobb så känns det som att det blir hur mycket som helst att ha i huvudet samtidigt, mycket nytt och många nya ansiktet med tillhörande namn att lära. Detta var såklart inget undantag. 7 nya datorprogram var jag tvungen att lära mig bara för att spåra en betalning. Vi har ärenden löpande och handlägger ungefär (plus/minus) 100 ärenden om dagen. Som vanligt friska människor blev jag också trött och slut av alla intryck, problemet var bara att de symptomen jag fick var uppgraderad till 2.0. Mitt nervsystem fick en overload och kraschade totalt. Det tog ett tag innan jag förstod att det var mina nerver som spökade och inte bara den normala tröttheten. Huvudet kändes som bomull och jag kände mig så otroligt korkad. Jag förstod knappt vad jag skulle göra med mina ärenden på jobbet och glömde vad jag hade gjort lika fort. Jag var så trött att jag mådde illa på morgonen när jag vaknade efter att ha sovit 9 timmar och vid lunch vad jag så slut att jag inte visste hur jag skulle kunna köra bilen hem för att huvudet fungerade inte. Inte nog med det blev jag så ljud- och ljuskänslig att jag inte kunde förmå mig att ens vistas i ett rum som inte var mörklagt utan öronproppar den tiden jag inte spenderade på jobbet. Helt stilla låg jag i sängen nästan all vaken tid utöver jobbet för att kroppen hade sån panik över alla intryck att det kändes som att huvudet skulle explodera. Stundvis var jag också tvungen att hålla i mitt skrivbord på jobbet för att jag hade sån yrsel att det kändes som att jag skulle välta av stolen om jag inte höll i mig.  Jag hade dagligen i flera månader influensa/febervärk trots att jag inte hade feber. Varenda nervcell i hela kroppen hade panik, ni vet när någon gör tusen nålar på armen? Så kändes det fast i hela kroppen. Det blev som en utbrändhet fast det gick så mycket fortare, det tog 4 dagar in på det nya jobbet innan huvudet kraschade. Nu efter snart 8 veckors sjukskrivning (50% först i 6 veckor och nu 25 %) börjar jag känna mig levande och fungerade. Tänk nu känner jag mig till och med ganska smart på jobbet ;) Orken har sakta börjat återvända och jag har så smått kunna börja träna igen vilket känns underbart. När jag tränade under tiden jag var som sämst blev jag helt sängliggandes i febervärk och frossa. Tänk att ett skadat nervsystem kan ge så stor påverkan på kroppen som jag på förhand inte hade en aning om kunde påverka så många funktioner. Det är frustrerande då jag så gärna vill jobba eftersom jag trivs så bra med mina kollegor och min chef. Det är bara att ta en dag i taget och försöka ge sig själv de bästa förutsättningarna som går för att komma tillbaka. 

 

Tänk vad mycket man kan lära sig av sig själv om man bara lyssnar ordentligt :) 


Det där med känslor

 

Jag får nog ge upp om att detta ska bli en hundblogg. Det tränas förvisso fortfarande hund en massa men har inte fullt lika mycket kreativa funderingar jag vill dela med mig av. Så denna plattform får nog fortsätta vara mitt sätt att rensa huvudet för de som vill läsa om vad som försiggår där uppe i knoppen. 

 

Efter att ha varit på ett besök hos neurologen för ett par veckor sedan så skickade han en remiss till smärtcentrum, den delen på sjukhuset dit personer med kronisk smärta kan få hjälp. Det känns fortfarande lite konstigt att säga kroniskt även om jag levt så här i snart 5 år nu. I veckan som var fick jag kontakt med en del av teamet, en neuropsykolog. Just den kontakten gav mig kanske inte jättemycket då de inte hade något att bidra med utöver den insikten och kunskapen jag själv har. Men de skulle försöka hitta en fysioterapeut som har erfarenhet av nervskador så det hoppas jag på. 


När vi resonerade kring min livssituation så sa hon att jag hade kommit så mycket längre på mina år än vad många andra har gjort som är i samma situation. Jag har inte en enda gång under denna tid önskat att jag inte krockat. Den delen kan jag inte ändra på. Så energin det tar att älta det kan jag istället använda till något som faktiskt kan göra en skillnad. Eftersom jag inte kan medicinera mina smärtor med något läkemedel så har jag valt att göra andra förändringar i mitt liv. Jag väljer istället att se vilka fördelar mina smärtor gett mig. Smärtan har gett mig enorma erfarenheter, den har lärt mig att lyssna på min kropp hela tiden. Annars blir det bakslag och jag kommer få ligga i sängen med smärtor många många timmar efteråt. Jag är också glad att jag inte längre har samma energi jag en gång hade för då hade jag antagligen kört över kroppen många gånger om för att jag inte lyssnat ordentligt på signalerna. Däremot kan jag nu när jag träffar så många nya människor på jobbet se hur annorlunda mitt liv är mot för många andras. Hur de små förändringarna jag gjort under så många år som jag knappt varit medveten om blir en stor skillnad i det hela. Visst finns det mindre bra dagar när det inte alls är peppigt och jag inte ser mina möjligheter utan hinder. Men jag försöker bli bättre på det. Jag tror ändå det är viktigt, att oavsett vilka känslor du har så är det viktigt att känna den och acceptera att den finns där. Det är okej att det känns skit. Men det är minst lika viktigt att ta sig ur det, att känna känslan klart. Det kan ta några minuter eller det kan ta flera dagar innan känslan känts klart och det är viktigt att ge dig själv den tiden. Lika viktigt som det är att kunna ta sig ur det när det är klart. Jag har fortfarande mycket kvar att lära av min kropp och det lär ta sin tid men tillsammans hoppas jag vi ska knäcka några nötter till att få ut än mer av livet med begränsningar. 


De djupa fredagsfunderingarna

 
 
Jag jobbar ofta med att inte vara så mycket uppe i mitt huvud, att inte fastna för länge på en tanke utan gå vidare. Att vara härvarande helt enkelt. Jag läste någonstans att vi har sällan ett problem om vi är i nuet utan problemen är i det förflutna eller det framtida och tänker man efter så är det nog faktiskt precis just så. För just precis NU har jag inte så många problem. Däremot så har jag fastnat lite i en tanke, vilket gör att jag måste använda just den här kanalen mellan huvud och fingrar och få det på print för att kanske få ordning på det innan jag kan gå vidare. 
 
Jag har aldrig någonsin sett mig själv som någon som kan jobba med människor. Det är inte mitt forum eftersom jag just är så mycket uppe i mitt eget huvud och tänker så mycket. Att jag med min panikångest som rätt vad det är knackar på gör att det inte är passande. Att jag inte borde vara där. Jag valde därför en akademisk universitetsutbildning där jag istället fokuserade på system, relationer mellan människan och samhället (väldigt långt ifrån att behöva "ta" i människor) och uträkningar. Allt väldigt spännande att läsa om. Sedan jag tog min examen har jag gjort absolut tvärt om, jag har jobbat med människor. Jag har tagit hand om människor, jag har hjälpt människor, jag har bemött patienter i mitt yrke. Allt jag inte skulle göra, eller allt jag intalat mig att jag inte borde göra för att jag inte är lämpad för det. Det är just där jag trivs allra bäst också, tror jag. Där jag med min kunskap antingen får hjälpa patienter/vårdtagare eller hundägare i sin vardag eller mot de mål de har. Jag sitter nu här med tanken att jag ska ta ett nytt steg i arbetslivet, men åt vilket håll? På något vis känns (arbets)livet så himla platt och obetydelsefullt om jag inte känner att jag får göra en skillnad för någon. En känsla jag aldrig trodde jag skulle uppleva. En himla massa svamel som nog inte ledder någonstans alls. Kanske är det 30-års krisen som ger sig till känna ;) 

Att lära känna en hund

 

 

Det är spännande med en ny hund. Jag tycker det går att likna vid att lära känna en ny person. Att få ett sånt förtroende att en bit i taget skala av lagren och lära känna personen djupare och djupare. Det är ett väldigt fint förtroende. Lite lika är det med en hund. Sakta men säkert lär du känna din hund bättre och bättre, men inte genom att prata utan genom att observera och känna in. 

Skidd är nog den första hunden som jag ser med öppna ögon. Både Diva och Joy såg jag istället bara bristerna i den förra hunden i den nya. Allt jag inte ville ha blev jag blind av och försökte med allt jag kunde att inte få de egenskaperna istället för att med en tom kanvas måla de jag faktiskt ville ha med de förutsättningar just den hunden hade. Skidd däremot observerar jag noggrant i vardagen, känner in, speglar och ser vilken effekt olika saker får hos honom. Det är spännande och lärorikt. En ära att få dela en sån här resa som ger mig stora möjligheter att utvecklas själv samtidigt som vi utvecklas som ekipage. På förhand hade jag tankar om vad jag skulle göra med den kommande valpen, men i skrivande stund känns de tankarna ganska oväsentliga; istället går jag på känsla och låter Skidd bana vägen och visa mig vad vi behöver här näst för att utvecklas till att bli det bästa vi kan vara. 

Parallellt med denna reflektion har jag också funderat över Joy och hur jag sett henne. Jag har nog tänkt mer hundträning än jag faktiskt tränat på slutet. Funderat mycket över hur jag som förare påverkar hundens känsla i just träningen. Jag har alltid sett Joy som en hund som vikt ner sig när det blir jobbigt, att hon saknar det där lilla extra men i själva verket kanske det är jag som skapat det hos henne genom mitt sätt att presentera saker för henne? Från och med idag har vi ändrat fokus, vill jag ha jävlar anamma måste jag också bana vägen för henne och gå all in själv. Joy är känslig och påverkas mycket av hur jag känner och beter mig i tränings och tävlingssammanhang, så vill jag ha en förändring hos oss som ekipage måste jag ändra mig själv. Det ska bli väldigt intressant att se om detta går igenom och vi får någon förändring. Det känns inspirerande att leta möjliga sätt till en förändring!

 

 

Att inspireras av andra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Tänk vilken tillgång det är att ha andra människor runt sig. Dagligen i mitt arbete möter jag människor som enligt mig är precis där de ska vara, människor som hamnat rätt i sitt yrkesliv. Som brinner för att hjälpa människor och se hur de intresserat diskuterar metoder och utfall på undersökningar. Dessa människor inspirerar mig. Dessa människor gör mig också så glad och ger mig hopp om mänskligheten. Förutom på jobbet så möter jag även många människor på min fritid som brinner för vad de gör. I torsdag var det årsmöte på brukshundklubben och det var första gången på flera år jag satt min fot på ett sådant möte, mycket för att livet har hamnat emellan det jag i hjärtat lever för. Människor som med sin värdefulla tid väljer att engagera sig ideellt i en förening för att de tycker om det. Det var många år sedan jag höll kurs eller var en del av ett föreningsliv som jag levt för i så många år. Men när orken tryter, smärtan ta över livet och skadade hundar gjorde att orken att dela med sig av sig själv och sin kunskap inte riktigt fanns. På mötet i torsdag fick jag den stora äran att åter efter ungefär 4 år ta plats i Sundsvalls Brukshundklubb styrelse, en klubb jag tillhört sedan 2002. Denna gång har jag fått den fina platsen som vice ordförande och jag känner mig så stolt och ärad över att få vara en del av styrelsen under de kommande två åren. Att få bli inspirerad av andra människor som likt mig lever för hundar och hundträning och deras visioner individuellt samt för föreningen i sin helhet.


Jag har aldrig tidigare varit så hungrig efter utveckling som jag varit under de åren jag umgåtts med lika sinnade människor med mål och passion. Utöver styrelseuppdraget ser jag även fram emot att hålla i två kurser i klubbens regi under våren och en under hösten. Att få möjlighet att ge ekipage verktyg att komma framåt i sin träning och utvecklas är verkligen något som är bland det roligaste som finns. När kursdeltagarna utmanar mig att tänka utför de ramar som jag själv använder eller kommer med problem jag aldrig stått inför. Att sedan se dessa ekipage klara något de inte trodde eller glädjas över de framsteg de gör är bland de bästa känslor man kan ha. Att se andra människor glädjas med sin hund.

Att umgås med människor generellt som är passionerad med vad de gör och lyssna på dessa människor när de pratar om vad som ligger dem närmast hjärtat är verkligen fantastiskt, se dem lysa upp och förloras en stund i känslorna de ger när de beskriver vad just de älskar. Oavsett om jag själv är intresserad av de eller inte blir jag ofta försjunken i den känslan just de beskriver med sitt engagemang. Vilken fin välsignelse det är att dels finna sin passion i livet, att få dela den med andra och även få ta del av andras passion.

Det blev många rader innan slutet på detta inlägg, men det jag ville förmedla är att jag är så tacksam att ha så många inspirerande människor i mitt liv, oavsett om det gäller yrkesmässigt, privatliv eller inom föreningslivet. Dessa människor gör att jag vill bli bättre, anstränga mig lite hårdare och lära mig att hantera de utmaningar jag står inför på ett bättre sätt.

Jag är också tacksam över att jag får möjlighet att vara med att driva Sundsvalls Brukshundklubb framåt som vice ordförande och även att jag får möjlighet att dela den kunskap jag besitter i hundträningen och att det finns kursdeltagare som vill dela den med mig och utmana mig i mitt sätt att träna hund.

Välkommen 2018 med alla upp och nergångar du kommer innehålla!

 

Hejdå 2017, välkommen 2018

Varenda år är utmanande.

Oavsett vad vi gått igenom året innan så ger nästa år utmaningar, vissa mer positiva och andra mer negativa. Jag har tidigare år sagt att året därpå inte kan bli värre än de föregående och ändå har vissa aspekter varit tuffare än något av de jag tidigare upplevt. Lik väl som vissa aspekter varit så mycket bättre än de jag tidigare upplevt och kunnat ana. Inför 2017 kommer jag ihåg att jag sa att de året skulle bli det bästa året i mitt liv. Vilket det också blev i vissa avseenden men även de har innehållit vissa stunder som varit jobbigare än de jag tidigare upplevt. År 2017 har innehållit sorg, glädje, förluster, lycka, ett krossat hjärta, framgång och upplevelser jag  på gott och ont aldrig trodde jag skulle få vara med om i mitt liv. Allt detta har gett möjlighet till självransakan och tillfällen till personlig utveckling. I vissa fall har jag gått starkare ur situationer och i vissa fall känner jag att jag fallit. Jag är tacksam över de lärdomar som berikat mitt liv för att det har hjälpt mig att växa som person. Jag tänker inför 2018 inte sätta en etikett på året utan det kommer med största sannolikhet innehålla upplevelser som innebär större bekymmer än de jag varit med om tidigare men det kommer säkerligen innehålla minst lika många fantastiska upplevelser som slår det jag tidigare varit med om under mina år. En himla massa svammel kanske men hur vi än vänder och vrider på allt så har vi bra dagar och dåliga dagar, och dagarna gör ett år. Så välkommen 2018 med allt vad du kommer innehålla, välkommen till alla fantastiska upplevelser och välkommen alla utmaningar. Om det är något jag skulle vilja önskar mig så är det styrka så jag är redo att ta mig an oavsett vad som står framför.

Tack alla som varit med och gjort 2017 till just vad det blev och tack ni som följer med in i 2018.  


It's not what you have in life but who you have in your life that counts

 

  

Hur kan man sätta ord på något som känns så mycket större än en själv?
Vi är fullt upptagna med att ryckas med i samhällets snabba tempo, ser allt vi inte har men önskar att vi hade. Tacksamheten för det som finns och är viktigt hamnar i skuggan för de vi måste prestera eller de vi strävar efter att skaffa oss. När man står där och inget kan göra med risken att förlora något mycket viktigt så faller allt som på något vis finns på distans, det som inte är primitivt och av värde. Hur banalt många av livets begär ter sig precis då. Lite som när dimman kommer rullandes över landskapet och lämnar allt utom det närmaste utanför vårt synfält eller gör det som är på avstånd otydligt att urskilja. Det kan handla om vad som helst men i mitt fall var det ett sjukdomsförlopp med risk för stora och livförändrande konsekvenser. Just i den stunden insåg jag också vad mycket i livet som är oviktigt. Hur mycket som känns onödigt att lägga tid på. Det kommer kanske att ändras ju längre tiden går och jag åter igen är tillbaka i vardagstempot med tankar om vad som önskas och har svårare att vara tacksam för det jag faktiskt har. Nu menar jag inte att man ska nöja sig med minsta lilla och strunta i att sträva efter att uppnå något, utan mer att värdera vad som är viktigt.

 

De säger också att vi inte är medveten om värdet av något förrän vi är nära att mista det, att vi lätt tar det för givet. Jag vågar nog hålla med om det till viss del. Att mista något eller vara nära att mista något som anses som självklart eller något/någon som man räknat med alltid ska finnas där har verkligen fått mig att vakna upp och se vad som är viktigt och inte. Vad är det som verkligen har ett värde? Det absolut viktigaste är att ha en kropp som tar mig med på vandringen genom livet tillsammans med de människorna jag har runt mig. De människor som står där med värmande ord i med- och motgångar. Att finnas här och nu och inte springa bort delar av livet för att transportera sig från en punkt till nästa. Att inte ta för givet att det som jag har idag alltid kommer finnas där. Att känna det som känns just nu. Att se varje dag för vad den är och vårda de relationer jag har just precis nu. Oavsett om det handlar om relationer till andra eller relationen till mig själv och vad jag gör för min kropp. Tänk vad mycket som ställs på sin spets när något är på väg att mistas och allt vänds upp och ner. Idag uppskattar jag och är lite extra tacksam för de som jag fått på min resa genom livet, de med- och motgångar som dagligen ger mig ny lärdom och ytterligare en dimension. Jag hoppas att jag fortsätter att kunna se de fina saker jag har nära även när dimman längre fram lättar och jag åter ser hela landskapet framför mig. Avslutningsvis får ni ett citat som på något vis sammanfattar hur jag ser på resan som kallas livet. "I realized that life does not happen to me, it happens through me! I am not a victim of my life's circumastances, I am a channle that allows life to be." 


Att finna harmoni

 

”When things go wrong, don't go with them” - Elvis Presley

Jag har den senaste tiden funderat mycket på balans och harmoni. När uppnås det och hur uppnås det? Hur mycket ska man hålla sig sysselsatt för att inte överanalysera livet och hur mycket behöver man faktiskt tänka på livet istället för att bara springa ifrån det? När har en harmoni och balans skapats? Jag har vridit och vänt på det hur många varv som helst den senaste tiden med allt vad det inneburit. För svaret på en sorg jag känner över Joys (vad som det känns) oändliga skadeproblematik kommer jag inte finna i att försöka glömma bort att hundträning finns; för varje gång jag ser någon träna gör det ont i hjärtat över att jag vet att Joy så hemskt gärna också vill men inte kan pga smärta. Smärta som jag för stunden inte kan göra något åt mer än att vänta. Jag kommer inte finna svaret eller lindring i den sorgen genom att förtränga det. Ingen harmoni inuti kommer infinna när jag ser mig om för att hitta ett sätt att ”döva” den sorgen och ledsamheten. Efter förra veckans besök på Redog spred sig ett illamående och en isande känsla genom hela kroppen, jag ville inte åka hem. För hemma betyder vardag och att allt som påminner mig om att hon har ont finns där hela tiden. Men det går inte att fly ifrån de känslorna, även om jag för en stund skulle ha kunnat skjuta på att åka hem så skulle samma känsla och tankar fortfarande funnits kvar när jag landade hemma.

 

Utåt har jag sökt efter svar på just de frågorna, vart hittar jag den harmonin? Men jag har nog sökt på fel ställe, ingenting runt mig kan svara på den frågan åt mig. Det är jag själv som har svaret. Harmoni och balans skapas i alla fall hos mig när jag börjar se lösningen inuti mig, när jag inte försöker hitta lösningar på hur jag ska hantera situationer i min omgivning. Harmoni i mig är när jag helst av allt vill springa ifrån det som känns inuti och sudda ut dem och glömma men istället ser till hur jag kan få utlopp för dem i kreativitet/meditativa aktiviteter så som musik, skrift, genom att mål, yoga eller jogga. Hur jag kan använda sorg eller stress eller någon annan känsla till något användbart. När en känsla istället används som en grund till kreativitet som sedan omvandlas till ett lugn. Jag vet inte själv vart jag vill komma med denna text mer än att jag har letat för länge runt mig för att finna en harmoni när jag hela tiden skulle ha letat inuti och skapat den med känslorna som utgångspunkt. Det känns som att jag mest svamlat ihop något obegripligt och luddigt men kontentan av det hela är att min balans och harmoni måste komma inifrån och växa fram och inte letas i omvärlden. Att på något vis känna sig centrerad i sin egen kropp och själ såväl fysiskt som psykiskt tror jag är nykeln till hamoni. Jag har nog kommit en liten bit åt rätt håll på en väg som aldrig tar slut då du ständigt kommer möta nya utmaningar att hantera. 


En olycksfågel

 

Med tvivel på mig själv åkte jag igår ner till Västerås, i hopp om att jag sett fel, att jag inbillat mig allt. Att det inte kan ske igen. För hur mycket otur kan en hund ha? Men nej, jag hade inte fel, jag hade heller inte inbillat mig. Vilket jag intalat mig i så många veckor för att inte bli nedslagen. För att skydda mig själv lite. Som jag befarat är den dåliga tassen och tån åter igen skadad och med en inflammation/överansträngning i främre lårmuskeln på samma bakben. Till följd av vad eller vilken belastning eller vilken utgång det beräknas bli har jag ingen aning om. Allt är ovisst. Jag har ett papper framför mig där det står vilken rehab hon ska ha under de närmaste veckorna. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv varför en sådan godhjärtad hund gång på gång ska utsättas för sådan smärta, det är kanske en orättvis tanke som det nog egentligen inte finns något svar på. För ingen mer än någon annan förtjänar smärta eller lidande. Men det känns bara så orättvist när jag står här på sidan om och bevittnar samma sak hända ännu en gång. 

 

Försjunken i tankar ligger jag i soffan. Det skär i hjärtat att veta att ännu en gång har det hänt, ännu en gång har en senskada drabbat min fantastiska fina lilla hund. Som jag önskar att hon slapp detta, inte för allt jobb, alla pengar eller känslomässig påfrestningen det innebär för mig utan det faktum att jag av hela mitt hjärta önskar att Joy skulle slippa det, slippa ha ont och bara kunna leva som en vanlig hund. Men hon kommer med största sannolikhet aldrig bli en vanlig hund, innerst inne har jag nog veta det för två sen skador sedan. Men någonstans har jag ändå trott att det är jag som begränsar oss, att min rädsla att det ska ske igen har hållit oss ifrån att leva fullt ut och verkligen bli så bra vi kan bli. Det hade varit så enkelt om det ändå hade varit så. Jag vet inte hur många fler senskador en tass klarar av eller om hon möjligt kan bli än mer begränsad i sin vardag än vad hon i dagsläget är och ändå ha ett värdigt hundliv. Tankar om att jag kanske har gjort fel, att jag kanske belastat henne för hårt och att om jag gjort något annorlunda kanske det inte hade skett. Då kanske jag skulle ha kunnat hindra det från att hända igen. Jag har inget svar på vad jag skulle ha kunna göra utan egentligen är det bara ett desperat försök att bringa klarhet, ett hopp om att jag kanske skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att det inte ska ske igen. Samtidigt som det någonstans där i bakhuvudet gnager tankar om hur länge man ska fortsätta kämpa, hur mycket tid av en hunds liv som ska gå åt till rehab innan det inte är värt det för hundens skull. Det är inget jag har svar på. Inget som det finns ett lätt svar om ens ett rätt svar på. Vi har 5 veckor på oss innan vi ska på återbesök, veckor som kommer innebära laserbehandling och kontrollerad motion med träningsförbud. Med halv längtan och halv skräck ser jag fram emot det, en längtan efter att få mer svar, svar på hur vår eventuella framtid kommer se ut, och samtidigt rädsla för att vi inte denna gång heller ska nå fram till ett bra resultat som förra gången utan att läkningen ska ta längre tid och skadan vara än mer omfattande.

 

Med tårar i ögonen påminns jag allt för väl om resa vi stått inför för 5 respektive 3 år sedan. Den välkända resan vi åter står inför. Älskade hund, måtte du ha tillräcklig tur att läka även denna gång. <3


Ett skrubbsår på själen



 Dags att sätta lite liv i denna för en stund. Ni som har läst min blogg förut vet att jag en person som skriver när jag bearbetar saker. Det är mitt sätt att försöka bringa klarhet och tröst i känslor och tankar. Tankar som annars flyger fritt och ostrukturerat omkring där uppe och bara skapar oreda, blir på något vis mer riktiga när de faller ner i text. Sorg är en sådan sak som behöver bearbetas, och det oftast under en längre tid. Oavsett vad det handlar om, du kanske har mist en närstående eller ett djur eller så handlar det om något helt annat.

 

Den senaste tiden har min facebook feed bestått delvis av denna sorts inlägg. Så många människor där ute som går igenom eller blir påmind om dessa smärtsamma händelser. Hur fruktansvärt ont det gör att mista någon som betytt så mycket oavsett hur lång tid de funnits här på jorden. En smärta så stark att i vissa fall undrar man hur man någonsin ska kunna bli hel igen. Man frågar sig hur man ska orka fortsätta andas. De säger att det blir bättre med tiden, den intensiva smärtan man upplever där och då; visst blir den bättre. Ungefär som när du skrubbar knäna för att du har ramlat med cykeln. Den brännande smärtan går över även om det fortsätter vara ömt. Ett själsligt skrubbsår går oftast inte lika snabbt att läka. Den akuta fasen skrubbas oftast upp av minnen, tankar eller händelser och fortsätter värka. När den akuta fasen väl gått över blir själen istället öm. Själen är inte längre lika skör även om den fortfarande värker. Så småningom blir det ett ärr, när man ramlar med cykeln så syns det på knäna och ibland även på händerna medan det istället bli osynliga ärr på insidan när skrubbsåret i själen läkt.

 

Jag har hört någonstans att vi går igenom den mängden smärta vi klarar av att hantera. Jag vet inte om det stämmer men det är något jag hållit fast vid sedan jag blev sjuk i anorexin för över 10 år sedan. När det känns som att jag inte orkat andas ett andetag till för att det gör så ont. Jag vet att vissa tycker det är vansinnigt att tänka att allt har en mening, men på något vis är även det någonting jag har hållit fast vid och en tröst i allt jobbigt som hänt under åren. Även när allt bara känns mörkt, hemskt och de själsliga skrubbsåret är nytt och blöder så är det de jag fokuserat på. Det jag ville komma till är att oavsett hur stort eller litet ditt själsliga skrubbsår är så tar det sin tid innan den brännande smärtan går över, det tar olika lång tid att bearbeta och i vissa fall ömmar själen resten av livet och det är också okej. Så till alla er där ute som nyss mist någon eller som blivit påmind av en förlust och själen kanske värker lite extra, en stor kram till er. Jag själv kan inte nog tacka alla fina människor jag har runt mig som stöttat och stöttar mig när min egna själ fått sig ett skrubbsår. Slutligen ta hand om varandra och de ni håller varmt om hjärtat, människor som djur.  


Jag ser äntligen regnbågar och enhörningar igen

 

Här har det inte blivit mycket skrivet det senaste året. Och på slutet har jag nog varit mer upptagen med livet än reflektioner av det. Vilket har varit en väldigt trevlig omväxling för en person som tänker och tänker och tänker. Alla tidigare år har jag börjat året med att säga att året inte kan bli sämre än det förra. Om och om igen har åren på något vis blivit sämre ändå, de ena på ett annat vis än de förra. Så i år valde jag helt enkelt med att gå in med inställningen att detta år kommer bli fantastiskt. Härlig omväxling bara där, eller hur? ;) Än så länge har det, tro't eller ej varit en bättre start än på många år. Sedan påverkar såklart de möjligheter man ger sig själv också och där tänker jag göra allt jag kan för att det ska fortsätta vara så bra som det bara kan.

 

Att dessutom kroppen är förvånansvärt pigg efter att jag gått på magkänslan och slutat med alla sjukgymnastordinationer, självbehandlat mig med hundarnas novafon och en back on track krage. Nacken så gott som ny igen. Alla starka mediciner är ur kroppen och alla biverkningar (fysiska som psykiska) är som bortblåsta. Jag har fått ett nytt liv igen! Satt i bilen på vägen hem för någon dag sedan och log för mig själv över samtalsämnet de förde på radion. Då slog de mig att tidigare när medicinerna har varit i huvudet och när depressionerna var djupa så fanns nog alla de saker som jag upplever som roliga idag även då. Men i dåtid var jag antingen för sjuk eller för medicinerad för att överhuvudtaget ha möjlighet att se det roliga. Hur mycket positivt de än fanns runt och hur mycket roliga saker det än fanns så filtrerad hjärnan bort det i en gråskala av saker som inte kunde tas in. Därför är jag också lite extra glad över att jag idag lägger märke till dem och att jag har möjlighet att ge mig den påminnelsen (och kanske andra) att hjärnan har nog vid tidigare tillfällen inte kunnat se allt de fina med regnbågar och enhörningar. Att inte skuldbelägga sig själv för att hjärnan inte orkat och tro att man inte gjort tillräckligt för att vända de.

 

Men idag ser jag regnbågar och enhörningar, är tacksam över att jag gått över en månad med enbart 2 smärtdagar istället för daglig kramp med den och att simträningen för min del går framåt. År 2017 är fortfarande fantastiskt och än så länge finns det så många roliga saker att se fram emot.  


Att åter kunna drömma igen

 

 

Efter att tillräckligt mycket tid har passerat vågar jag nu drömma igen. Efter att ha sett Joy gå från framsteg till framsteg de senaste månaderna med ökad energi och glädje så vågar jag nu drömma. Drömma om allt som för många år sedan var ett mål och något som vi strävade efter innan alla skador. Jag kan åter se fram emot nästa pass utan att ha den lilla gnagande tanken i bakhuvudet, att tänk om hon inte håller. Visst finns den risken fortfarande och kommer alltid att finnas men någonstans på vägen har fokuset bytts från att oroa sig för att det förflutna ska bli verklighet igen till att njuta av det vi har nu och se fram emot det som kommer.

 

Åter är strukturen tillbaka i träningen och det börjar kännas som att kvalitets träningarna avlöser vandra. Jag måste nästan nypa mig i armen för att verkligen försäkra mig om att det är på riktigt. Pusselbitar om värmning, tävlingsbelöningar, detalj- och helhetsträningar börjar nå en fin balans. Det är så himla roligt att se den lyckan i Joys ögon och utvecklingen som skett det senaste månaderna. Inte nog med all inspiration alla ni hundmänniskor nära som långt bort ger så längtar jag snart ihjäl mig tills jag en dag åter står på tävlingsplanen tillsammans med alla dem jag en gång delade träningsplan med i talangtruppen. Än har vi en bit kvar innan vi är stabil nog att ta oss an rakningtävlingar och andra stora tävlingar men som jag längtar.  


känslor

 

Idag är det så en sådan dag då tankevirvlet behöver struktur och bli nedskrivet. I positiv bemärkelse. En dag med tid för reflektioner när tankarna springer iväg åt alla håll och kanter likt ett barnrum där saker ligger utspridd över hela golvet och vittnar om att något roligt har pågått. Lite lika är det i mitt huvud. Tankar om allt möjligt som vivlar omkring i en väldans fart och inte riktigt har tid att tänkas klart innan nästa tanke kommer farandes. Lika dant är mina känslor vissa dagar, några av er kanske känner igen er när känslorna far igenom kroppen en efter en utan att man känner att man känt klart dem. Jag kan många dagar när jag ligger där med ångest känna mig arg och förtvivlad att jag känner så mycket och så starkt. Att jag känner så mycket för andra människor och att jag kanske i vissa fall känner åt dem. Men samtidigt försöker jag acceptera att det är jag, jag är just en person som känner mycket. För även om jag ibland kan likställas med en gurka med ångest så är jag glad att jag också kan känna så mycket positivt, så mycket glada känslor. För ett tag i mitt liv när jag var som djupast nere i depressionen så var jag rädd för att känna. Ångesten blev min vän och det som jag kände mig trygg med. Att känna glädje och andra positiva känslor var på något vis hemskt. Jag kunde inte kontrollera glädjen. Det känns konstigt att såhär i efterhand skriva det men det var lättare att vara ledsen och ha ångest än att vara glad. För jag visste hur jag skulle hantera den delen av känslorna. Men idag vet jag bättre, självklart måste jag fortfarande påminna mig att det är okej känna klart en känsla och acceptera att den finns där. För vad jag har lärt mig under mina år här på jorden är att hur mycket jag än ibland önskar att jag kunde radera vissa känslor och kanske stoppa undan dem långt bak i huvudet så kommer de titta fram senare med ännu större kraft och ännu mer makt att påverka mig. Så bäst är det nog att acceptera att jag känner just som jag gör, känslor är känslor och ger livet ytterligare en nyans, på gott och på ont. Det är som okej att känna oavsett vilka känslor det är, positiva och negativa. För först de senaste åren har jag börjat se mina känslor som pekar åt alla håll som en fördel och en resurs istället för något som drar ner mig. Visst svär jag vissa dagar och kan tycka att det är så jobbigt att ha ett helt spektrum med känslor som spretar åt alla håll och kanter men samtidigt är jag så glad att jag blivit berikad med alla dess känslor. En påminnelse till mig själv och kanske till någon fler; känslor är meningen att känna och inga känslor är fel känslor för de är dina!  


När tankarna vandrar iväg

Hösten är på intågande, den årstid som jag tycker som bäst om. Mörkret som sakta men säkert kommer tidigare på kvällarna, den lite kyliga men krispiga luften som vittnar om att vi går mot kallare temperaturer. Löven byter sakta färg så naturen skiftar i nästan alla regnbågens färger.

 

Jag har suttit ute i solen med Joy strövandes runt på gräsmattan och med Dixie intill med sitt huvud i mitt knät. Njutit av solens strålar och bara varit i nuet. För jag tror vi glömmer det ibland. Så mycket tid spenderas för att tänka på det som varit, de vi kanske hade kunnat göra annorlunda eller att reflektera över en tid i livet som kanske var bättre i vissa avseenden. Eller så fokuserar vi på det som måste göras i framtiden, det vi längtar till och de vi önskar oss. Jag vet i alla fall att jag gör det och måste bli bättre på att bara vara härvarande. För nuet är trots allt det enda vi har. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppskatta det jag har just nu för jag har ingen aning om vad som händer i morgon. Hur vi än vrider och vänder på det så kan vi aldrig veta vad framtiden har att erbjuda på gott och ont eller vilken skillnad ett beslut eller handling i dåtid skulle ge. För de vi varit med om i livet oavsett om det är positiva eller negativa saker så har lett oss till den plats vi idag befinner oss på. Tittar vi noga så kan vi alla hitta saker i livet som är fina även om livet kanske är krokigt. Men de är en viss tjusning med det också, det är så det ska vara har jag hört. Visst känns det ibland som att det skulle vara en lättnad att få en hint av vad som kommer ske i framtiden eller en önskan att kunna ändra på en situation i det förflutna. Men samtidigt så skulle vi nog heller inte kunna bli så glad över något vi kämpat för om vi visste att vi skulle nå det. Självklart ska vi ha mål i livet och en strävan att nå dit men inte glömma bort att det är här och nu resan mot målet sker och det är den som ska uppskattas. Det är resan vi lever i, njut av den.  


Att lära av en tävling

En bild från tävlingen i fredags
(Jag ser till och med ut att ha skapliga armmuskler här. De är första gången det händer ;))
 

Efter att ha tittat igenom filmen som Martina filmade på oss under tävlingen förra veckan har jag insett vad mycket vi har att jobba på, hur mycket vi måste slipa på olika delar för att vi ska komma dit jag önskar. I fria följet fick vi en 9:a vilket jag var väldigt nöjd med, känslan var bra och Joy var så engagerad och höll positionen något så när bra. Hon hade glatt viftande svans och höga frambenslyft MEN kvalitén på fria följet var inget vidare. Många detaljer som saknades och lika så många delar från min sida som fallerade vilket gjorde att det inte såg harmoniskt ut. Jag är visst nöjd med vårt fria följa och poängen men vi har en bra bit kvar tills jag är tillfreds med alla delar. Zätat var en katastrof, där hade vi ligg rakt igenom. På första skiftet som var stå sa jag stanna (vi har stå), hon blev osäker och det gjorde att hon la sig. Tränade det idag och efter några repetitioner så satt det som vanligt igen. Inkallningen blev det dk på vilket såklart måste tränas på medan andra moment fanns risken till tjuvstart. Mer stadga där. Vid rutan la hon sig vid konen, mer stadga där också. Fjärren däremot fick vi vår 9:a. Vad som är härligt att se är när de momenten vi har fokuserat mest på under de senaste veckorna ger utdelning på tävling. Oavsett om det är små detaljer eller stora delar av moment. 

 

Det är så himla nyttigt att se sig själv på film i tävlingssammanhang och sen dessutom få möjlighet att se orsaker till sådant man kan tycka är ologiskt. Att det går att se mönster i beteenden som kanske tidigare inte uppkommit. Nu har vi en hel del att träna på inför nästa tävling. Trots att vi fick ihop 201 poäng (med två nollor) så känner jag mig optimistisk och ett första pris känns inte så hemskt långt borta så länge både hon och jag håller ihop. Måste dessutom nämna att de är så häftigt att åter igen få vara ute på tävlingsplanen med sin bästa vän och göra det både hon och jag älskar. 


RSS 2.0