Här har det inte blivit mycket skrivet det senaste året. Och på slutet har jag nog varit mer upptagen med livet än reflektioner av det. Vilket har varit en väldigt trevlig omväxling för en person som tänker och tänker och tänker. Alla tidigare år har jag börjat året med att säga att året inte kan bli sämre än det förra. Om och om igen har åren på något vis blivit sämre ändå, de ena på ett annat vis än de förra. Så i år valde jag helt enkelt med att gå in med inställningen att detta år kommer bli fantastiskt. Härlig omväxling bara där, eller hur? ;) Än så länge har det, tro't eller ej varit en bättre start än på många år. Sedan påverkar såklart de möjligheter man ger sig själv också och där tänker jag göra allt jag kan för att det ska fortsätta vara så bra som det bara kan.

Att dessutom kroppen är förvånansvärt pigg efter att jag gått på magkänslan och slutat med alla sjukgymnastordinationer, självbehandlat mig med hundarnas novafon och en back on track krage. Nacken så gott som ny igen. Alla starka mediciner är ur kroppen och alla biverkningar (fysiska som psykiska) är som bortblåsta. Jag har fått ett nytt liv igen! Satt i bilen på vägen hem för någon dag sedan och log för mig själv över samtalsämnet de förde på radion. Då slog de mig att tidigare när medicinerna har varit i huvudet och när depressionerna var djupa så fanns nog alla de saker som jag upplever som roliga idag även då. Men i dåtid var jag antingen för sjuk eller för medicinerad för att överhuvudtaget ha möjlighet att se det roliga. Hur mycket positivt de än fanns runt och hur mycket roliga saker det än fanns så filtrerad hjärnan bort det i en gråskala av saker som inte kunde tas in. Därför är jag också lite extra glad över att jag idag lägger märke till dem och att jag har möjlighet att ge mig den påminnelsen (och kanske andra) att hjärnan har nog vid tidigare tillfällen inte kunnat se allt de fina med regnbågar och enhörningar. Att inte skuldbelägga sig själv för att hjärnan inte orkat och tro att man inte gjort tillräckligt för att vända de.

Men idag ser jag regnbågar och enhörningar, är tacksam över att jag gått över en månad med enbart 2 smärtdagar istället för daglig kramp med den och att simträningen för min del går framåt. År 2017 är fortfarande fantastiskt och än så länge finns det så många roliga saker att se fram emot.  

Idag är det så en sådan dag då tankevirvlet behöver struktur och bli nedskrivet. I positiv bemärkelse. En dag med tid för reflektioner när tankarna springer iväg åt alla håll och kanter likt ett barnrum där saker ligger utspridd över hela golvet och vittnar om att något roligt har pågått. Lite lika är det i mitt huvud. Tankar om allt möjligt som vivlar omkring i en väldans fart och inte riktigt har tid att tänkas klart innan nästa tanke kommer farandes. Lika dant är mina känslor vissa dagar, några av er kanske känner igen er när känslorna far igenom kroppen en efter en utan att man känner att man känt klart dem. Jag kan många dagar när jag ligger där med ångest känna mig arg och förtvivlad att jag känner så mycket och så starkt. Att jag känner så mycket för andra människor och att jag kanske i vissa fall känner åt dem. Men samtidigt försöker jag acceptera att det är jag, jag är just en person som känner mycket. För även om jag ibland kan likställas med en gurka med ångest så är jag glad att jag också kan känna så mycket positivt, så mycket glada känslor. För ett tag i mitt liv när jag var som djupast nere i depressionen så var jag rädd för att känna. Ångesten blev min vän och det som jag kände mig trygg med. Att känna glädje och andra positiva känslor var på något vis hemskt. Jag kunde inte kontrollera glädjen. Det känns konstigt att såhär i efterhand skriva det men det var lättare att vara ledsen och ha ångest än att vara glad. För jag visste hur jag skulle hantera den delen av känslorna. Men idag vet jag bättre, självklart måste jag fortfarande påminna mig att det är okej känna klart en känsla och acceptera att den finns där. För vad jag har lärt mig under mina år här på jorden är att hur mycket jag än ibland önskar att jag kunde radera vissa känslor och kanske stoppa undan dem långt bak i huvudet så kommer de titta fram senare med ännu större kraft och ännu mer makt att påverka mig. Så bäst är det nog att acceptera att jag känner just som jag gör, känslor är känslor och ger livet ytterligare en nyans, på gott och på ont. Det är som okej att känna oavsett vilka känslor det är, positiva och negativa. För först de senaste åren har jag börjat se mina känslor som pekar åt alla håll som en fördel och en resurs istället för något som drar ner mig. Visst svär jag vissa dagar och kan tycka att det är så jobbigt att ha ett helt spektrum med känslor som spretar åt alla håll och kanter men samtidigt är jag så glad att jag blivit berikad med alla dess känslor. En påminnelse till mig själv och kanske till någon fler; känslor är meningen att känna och inga känslor är fel känslor för de är dina!  

Strandsatt i ett pendlande mellan soffan och sängen. Jag kommer snart ha vandrat en stig i golvet och gjort en fin form av min kropp i både soffan och sängen. För sällan har jag känt mig så orkeslös. Gjorde ett försök att igår vara på jobbet en stund för att sedan sitta på golvet i badrummet och få håret färgat. Det var lite mer än vad min kropp klarade av. Nerklubbad i sängen med frossa, huvudvärk, illamående, trötthet och orkeslöshet på den nivån att lyfta huvudet var en stor bedrift. Och jag inser nu, hur mycket som faktiskt går per automatik. Hur mycket av livet jag tar för givet. Jag slås över hur banala saker som sker per automatik jag blir påmind av inte längre fungerar. Och som sagt hur många saker som jag faktiskt tar för givet ska fungera blir nu istället en ansträning likt att bestiga Kebnekajse (vilket jag iofs inte har gjort). Det låter kanske klyschigt att säga men jag är så tacksam att jag i vanliga fall inte behöver brottas med detta utan att det är medicinen som bidrar till det. Visst har jag smärta i vanliga fall som ger förlamande trötthet och till viss del ledsamhet över att behöva ge upp saker och inte kunna göra de jag vill göra men det är ändå långt ifrån den båt jag sitter i nu. Just nu är livet på paus, för en stund för att förhoppningsvis snart kunna fortsätta levas; som de ska göra. 

Trots detta kan jag inte låta bli att le. Le när jag ser den gnistrande snön ute och solstrålar som skiner genom inglasningen och bryts i isen som formar mönster på glasrutorna. Le över de faktum att jag måste ha världens finaste vänner som bryr sig, ställer upp och peppar allt de kan. Le över de faktum att jag kan ha den bästa familjen någonsin som tar hand om min hund och gör allt de kan för att hjälpa mig. Även om dagarna kantas av ett biverkningstöcken så finns det många saker att glädjas åt; bara man öppnar ögonen och tillåter sig att se de.