När huvudet och kroppen inte orkar

 


Efter nästan 5 år fick jag i tisdags äntligen en tid hos bettfysiologen på sjukhuset för att undersöka min käka som värker och den huvudvärk jag har. Efter en noggrann undersökning på 40 minuter inklusive utfrågning kunde de konstatera att käken inte var felet utan den påverkas av de skadade nerverna och musklerna jag har i nacken. Vilket jag själv kunde konstatera för flera år sen. De kunde tyvärr heller inte hjälpa mig på något vis utan skickade tillbaka mig till tandläkaren på folktandvården så får de utreda mig vidare. 

 

Kroppen är ganska fascinerande. Så många saker hänger ihop som jag innan inte visste påverkade så många av kroppens funktioner. Läkarna har alltid sagt att nervskador är komplexa. Att de påverkar alla människor olika och att det påverkar olika funktioner på olika vis. Att det inte helt och hållet går att härleda vilka funktioner i kroppen som påverkas mer än genom de symptom kroppen ger. 

                                                           

Jag började på ett nytt jobb i januari, vilket var en spännande utmaning och delvis vad jag med min utbildning är ämnad att jobba med. Ni vet den första tiden på ett nytt jobb så känns det som att det blir hur mycket som helst att ha i huvudet samtidigt, mycket nytt och många nya ansiktet med tillhörande namn att lära. Detta var såklart inget undantag. 7 nya datorprogram var jag tvungen att lära mig bara för att spåra en betalning. Vi har ärenden löpande och handlägger ungefär (plus/minus) 100 ärenden om dagen. Som vanligt friska människor blev jag också trött och slut av alla intryck, problemet var bara att de symptomen jag fick var uppgraderad till 2.0. Mitt nervsystem fick en overload och kraschade totalt. Det tog ett tag innan jag förstod att det var mina nerver som spökade och inte bara den normala tröttheten. Huvudet kändes som bomull och jag kände mig så otroligt korkad. Jag förstod knappt vad jag skulle göra med mina ärenden på jobbet och glömde vad jag hade gjort lika fort. Jag var så trött att jag mådde illa på morgonen när jag vaknade efter att ha sovit 9 timmar och vid lunch vad jag så slut att jag inte visste hur jag skulle kunna köra bilen hem för att huvudet fungerade inte. Inte nog med det blev jag så ljud- och ljuskänslig att jag inte kunde förmå mig att ens vistas i ett rum som inte var mörklagt utan öronproppar den tiden jag inte spenderade på jobbet. Helt stilla låg jag i sängen nästan all vaken tid utöver jobbet för att kroppen hade sån panik över alla intryck att det kändes som att huvudet skulle explodera. Stundvis var jag också tvungen att hålla i mitt skrivbord på jobbet för att jag hade sån yrsel att det kändes som att jag skulle välta av stolen om jag inte höll i mig.  Jag hade dagligen i flera månader influensa/febervärk trots att jag inte hade feber. Varenda nervcell i hela kroppen hade panik, ni vet när någon gör tusen nålar på armen? Så kändes det fast i hela kroppen. Det blev som en utbrändhet fast det gick så mycket fortare, det tog 4 dagar in på det nya jobbet innan huvudet kraschade. Nu efter snart 8 veckors sjukskrivning (50% först i 6 veckor och nu 25 %) börjar jag känna mig levande och fungerade. Tänk nu känner jag mig till och med ganska smart på jobbet ;) Orken har sakta börjat återvända och jag har så smått kunna börja träna igen vilket känns underbart. När jag tränade under tiden jag var som sämst blev jag helt sängliggandes i febervärk och frossa. Tänk att ett skadat nervsystem kan ge så stor påverkan på kroppen som jag på förhand inte hade en aning om kunde påverka så många funktioner. Det är frustrerande då jag så gärna vill jobba eftersom jag trivs så bra med mina kollegor och min chef. Det är bara att ta en dag i taget och försöka ge sig själv de bästa förutsättningarna som går för att komma tillbaka. 

 

Tänk vad mycket man kan lära sig av sig själv om man bara lyssnar ordentligt :) 


Det där med känslor

 

Jag får nog ge upp om att detta ska bli en hundblogg. Det tränas förvisso fortfarande hund en massa men har inte fullt lika mycket kreativa funderingar jag vill dela med mig av. Så denna plattform får nog fortsätta vara mitt sätt att rensa huvudet för de som vill läsa om vad som försiggår där uppe i knoppen. 

 

Efter att ha varit på ett besök hos neurologen för ett par veckor sedan så skickade han en remiss till smärtcentrum, den delen på sjukhuset dit personer med kronisk smärta kan få hjälp. Det känns fortfarande lite konstigt att säga kroniskt även om jag levt så här i snart 5 år nu. I veckan som var fick jag kontakt med en del av teamet, en neuropsykolog. Just den kontakten gav mig kanske inte jättemycket då de inte hade något att bidra med utöver den insikten och kunskapen jag själv har. Men de skulle försöka hitta en fysioterapeut som har erfarenhet av nervskador så det hoppas jag på. 


När vi resonerade kring min livssituation så sa hon att jag hade kommit så mycket längre på mina år än vad många andra har gjort som är i samma situation. Jag har inte en enda gång under denna tid önskat att jag inte krockat. Den delen kan jag inte ändra på. Så energin det tar att älta det kan jag istället använda till något som faktiskt kan göra en skillnad. Eftersom jag inte kan medicinera mina smärtor med något läkemedel så har jag valt att göra andra förändringar i mitt liv. Jag väljer istället att se vilka fördelar mina smärtor gett mig. Smärtan har gett mig enorma erfarenheter, den har lärt mig att lyssna på min kropp hela tiden. Annars blir det bakslag och jag kommer få ligga i sängen med smärtor många många timmar efteråt. Jag är också glad att jag inte längre har samma energi jag en gång hade för då hade jag antagligen kört över kroppen många gånger om för att jag inte lyssnat ordentligt på signalerna. Däremot kan jag nu när jag träffar så många nya människor på jobbet se hur annorlunda mitt liv är mot för många andras. Hur de små förändringarna jag gjort under så många år som jag knappt varit medveten om blir en stor skillnad i det hela. Visst finns det mindre bra dagar när det inte alls är peppigt och jag inte ser mina möjligheter utan hinder. Men jag försöker bli bättre på det. Jag tror ändå det är viktigt, att oavsett vilka känslor du har så är det viktigt att känna den och acceptera att den finns där. Det är okej att det känns skit. Men det är minst lika viktigt att ta sig ur det, att känna känslan klart. Det kan ta några minuter eller det kan ta flera dagar innan känslan känts klart och det är viktigt att ge dig själv den tiden. Lika viktigt som det är att kunna ta sig ur det när det är klart. Jag har fortfarande mycket kvar att lära av min kropp och det lär ta sin tid men tillsammans hoppas jag vi ska knäcka några nötter till att få ut än mer av livet med begränsningar. 


Att lära känna en hund

 

 

Det är spännande med en ny hund. Jag tycker det går att likna vid att lära känna en ny person. Att få ett sånt förtroende att en bit i taget skala av lagren och lära känna personen djupare och djupare. Det är ett väldigt fint förtroende. Lite lika är det med en hund. Sakta men säkert lär du känna din hund bättre och bättre, men inte genom att prata utan genom att observera och känna in. 

Skidd är nog den första hunden som jag ser med öppna ögon. Både Diva och Joy såg jag istället bara bristerna i den förra hunden i den nya. Allt jag inte ville ha blev jag blind av och försökte med allt jag kunde att inte få de egenskaperna istället för att med en tom kanvas måla de jag faktiskt ville ha med de förutsättningar just den hunden hade. Skidd däremot observerar jag noggrant i vardagen, känner in, speglar och ser vilken effekt olika saker får hos honom. Det är spännande och lärorikt. En ära att få dela en sån här resa som ger mig stora möjligheter att utvecklas själv samtidigt som vi utvecklas som ekipage. På förhand hade jag tankar om vad jag skulle göra med den kommande valpen, men i skrivande stund känns de tankarna ganska oväsentliga; istället går jag på känsla och låter Skidd bana vägen och visa mig vad vi behöver här näst för att utvecklas till att bli det bästa vi kan vara. 

Parallellt med denna reflektion har jag också funderat över Joy och hur jag sett henne. Jag har nog tänkt mer hundträning än jag faktiskt tränat på slutet. Funderat mycket över hur jag som förare påverkar hundens känsla i just träningen. Jag har alltid sett Joy som en hund som vikt ner sig när det blir jobbigt, att hon saknar det där lilla extra men i själva verket kanske det är jag som skapat det hos henne genom mitt sätt att presentera saker för henne? Från och med idag har vi ändrat fokus, vill jag ha jävlar anamma måste jag också bana vägen för henne och gå all in själv. Joy är känslig och påverkas mycket av hur jag känner och beter mig i tränings och tävlingssammanhang, så vill jag ha en förändring hos oss som ekipage måste jag ändra mig själv. Det ska bli väldigt intressant att se om detta går igenom och vi får någon förändring. Det känns inspirerande att leta möjliga sätt till en förändring!

 

 

Att inspireras av andra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Tänk vilken tillgång det är att ha andra människor runt sig. Dagligen i mitt arbete möter jag människor som enligt mig är precis där de ska vara, människor som hamnat rätt i sitt yrkesliv. Som brinner för att hjälpa människor och se hur de intresserat diskuterar metoder och utfall på undersökningar. Dessa människor inspirerar mig. Dessa människor gör mig också så glad och ger mig hopp om mänskligheten. Förutom på jobbet så möter jag även många människor på min fritid som brinner för vad de gör. I torsdag var det årsmöte på brukshundklubben och det var första gången på flera år jag satt min fot på ett sådant möte, mycket för att livet har hamnat emellan det jag i hjärtat lever för. Människor som med sin värdefulla tid väljer att engagera sig ideellt i en förening för att de tycker om det. Det var många år sedan jag höll kurs eller var en del av ett föreningsliv som jag levt för i så många år. Men när orken tryter, smärtan ta över livet och skadade hundar gjorde att orken att dela med sig av sig själv och sin kunskap inte riktigt fanns. På mötet i torsdag fick jag den stora äran att åter efter ungefär 4 år ta plats i Sundsvalls Brukshundklubb styrelse, en klubb jag tillhört sedan 2002. Denna gång har jag fått den fina platsen som vice ordförande och jag känner mig så stolt och ärad över att få vara en del av styrelsen under de kommande två åren. Att få bli inspirerad av andra människor som likt mig lever för hundar och hundträning och deras visioner individuellt samt för föreningen i sin helhet.


Jag har aldrig tidigare varit så hungrig efter utveckling som jag varit under de åren jag umgåtts med lika sinnade människor med mål och passion. Utöver styrelseuppdraget ser jag även fram emot att hålla i två kurser i klubbens regi under våren och en under hösten. Att få möjlighet att ge ekipage verktyg att komma framåt i sin träning och utvecklas är verkligen något som är bland det roligaste som finns. När kursdeltagarna utmanar mig att tänka utför de ramar som jag själv använder eller kommer med problem jag aldrig stått inför. Att sedan se dessa ekipage klara något de inte trodde eller glädjas över de framsteg de gör är bland de bästa känslor man kan ha. Att se andra människor glädjas med sin hund.

Att umgås med människor generellt som är passionerad med vad de gör och lyssna på dessa människor när de pratar om vad som ligger dem närmast hjärtat är verkligen fantastiskt, se dem lysa upp och förloras en stund i känslorna de ger när de beskriver vad just de älskar. Oavsett om jag själv är intresserad av de eller inte blir jag ofta försjunken i den känslan just de beskriver med sitt engagemang. Vilken fin välsignelse det är att dels finna sin passion i livet, att få dela den med andra och även få ta del av andras passion.

Det blev många rader innan slutet på detta inlägg, men det jag ville förmedla är att jag är så tacksam att ha så många inspirerande människor i mitt liv, oavsett om det gäller yrkesmässigt, privatliv eller inom föreningslivet. Dessa människor gör att jag vill bli bättre, anstränga mig lite hårdare och lära mig att hantera de utmaningar jag står inför på ett bättre sätt.

Jag är också tacksam över att jag får möjlighet att vara med att driva Sundsvalls Brukshundklubb framåt som vice ordförande och även att jag får möjlighet att dela den kunskap jag besitter i hundträningen och att det finns kursdeltagare som vill dela den med mig och utmana mig i mitt sätt att träna hund.

Välkommen 2018 med alla upp och nergångar du kommer innehålla!

 

It's not what you have in life but who you have in your life that counts

 

  

Hur kan man sätta ord på något som känns så mycket större än en själv?
Vi är fullt upptagna med att ryckas med i samhällets snabba tempo, ser allt vi inte har men önskar att vi hade. Tacksamheten för det som finns och är viktigt hamnar i skuggan för de vi måste prestera eller de vi strävar efter att skaffa oss. När man står där och inget kan göra med risken att förlora något mycket viktigt så faller allt som på något vis finns på distans, det som inte är primitivt och av värde. Hur banalt många av livets begär ter sig precis då. Lite som när dimman kommer rullandes över landskapet och lämnar allt utom det närmaste utanför vårt synfält eller gör det som är på avstånd otydligt att urskilja. Det kan handla om vad som helst men i mitt fall var det ett sjukdomsförlopp med risk för stora och livförändrande konsekvenser. Just i den stunden insåg jag också vad mycket i livet som är oviktigt. Hur mycket som känns onödigt att lägga tid på. Det kommer kanske att ändras ju längre tiden går och jag åter igen är tillbaka i vardagstempot med tankar om vad som önskas och har svårare att vara tacksam för det jag faktiskt har. Nu menar jag inte att man ska nöja sig med minsta lilla och strunta i att sträva efter att uppnå något, utan mer att värdera vad som är viktigt.

 

De säger också att vi inte är medveten om värdet av något förrän vi är nära att mista det, att vi lätt tar det för givet. Jag vågar nog hålla med om det till viss del. Att mista något eller vara nära att mista något som anses som självklart eller något/någon som man räknat med alltid ska finnas där har verkligen fått mig att vakna upp och se vad som är viktigt och inte. Vad är det som verkligen har ett värde? Det absolut viktigaste är att ha en kropp som tar mig med på vandringen genom livet tillsammans med de människorna jag har runt mig. De människor som står där med värmande ord i med- och motgångar. Att finnas här och nu och inte springa bort delar av livet för att transportera sig från en punkt till nästa. Att inte ta för givet att det som jag har idag alltid kommer finnas där. Att känna det som känns just nu. Att se varje dag för vad den är och vårda de relationer jag har just precis nu. Oavsett om det handlar om relationer till andra eller relationen till mig själv och vad jag gör för min kropp. Tänk vad mycket som ställs på sin spets när något är på väg att mistas och allt vänds upp och ner. Idag uppskattar jag och är lite extra tacksam för de som jag fått på min resa genom livet, de med- och motgångar som dagligen ger mig ny lärdom och ytterligare en dimension. Jag hoppas att jag fortsätter att kunna se de fina saker jag har nära även när dimman längre fram lättar och jag åter ser hela landskapet framför mig. Avslutningsvis får ni ett citat som på något vis sammanfattar hur jag ser på resan som kallas livet. "I realized that life does not happen to me, it happens through me! I am not a victim of my life's circumastances, I am a channle that allows life to be." 


Att finna harmoni

 

”When things go wrong, don't go with them” - Elvis Presley

Jag har den senaste tiden funderat mycket på balans och harmoni. När uppnås det och hur uppnås det? Hur mycket ska man hålla sig sysselsatt för att inte överanalysera livet och hur mycket behöver man faktiskt tänka på livet istället för att bara springa ifrån det? När har en harmoni och balans skapats? Jag har vridit och vänt på det hur många varv som helst den senaste tiden med allt vad det inneburit. För svaret på en sorg jag känner över Joys (vad som det känns) oändliga skadeproblematik kommer jag inte finna i att försöka glömma bort att hundträning finns; för varje gång jag ser någon träna gör det ont i hjärtat över att jag vet att Joy så hemskt gärna också vill men inte kan pga smärta. Smärta som jag för stunden inte kan göra något åt mer än att vänta. Jag kommer inte finna svaret eller lindring i den sorgen genom att förtränga det. Ingen harmoni inuti kommer infinna när jag ser mig om för att hitta ett sätt att ”döva” den sorgen och ledsamheten. Efter förra veckans besök på Redog spred sig ett illamående och en isande känsla genom hela kroppen, jag ville inte åka hem. För hemma betyder vardag och att allt som påminner mig om att hon har ont finns där hela tiden. Men det går inte att fly ifrån de känslorna, även om jag för en stund skulle ha kunnat skjuta på att åka hem så skulle samma känsla och tankar fortfarande funnits kvar när jag landade hemma.

 

Utåt har jag sökt efter svar på just de frågorna, vart hittar jag den harmonin? Men jag har nog sökt på fel ställe, ingenting runt mig kan svara på den frågan åt mig. Det är jag själv som har svaret. Harmoni och balans skapas i alla fall hos mig när jag börjar se lösningen inuti mig, när jag inte försöker hitta lösningar på hur jag ska hantera situationer i min omgivning. Harmoni i mig är när jag helst av allt vill springa ifrån det som känns inuti och sudda ut dem och glömma men istället ser till hur jag kan få utlopp för dem i kreativitet/meditativa aktiviteter så som musik, skrift, genom att mål, yoga eller jogga. Hur jag kan använda sorg eller stress eller någon annan känsla till något användbart. När en känsla istället används som en grund till kreativitet som sedan omvandlas till ett lugn. Jag vet inte själv vart jag vill komma med denna text mer än att jag har letat för länge runt mig för att finna en harmoni när jag hela tiden skulle ha letat inuti och skapat den med känslorna som utgångspunkt. Det känns som att jag mest svamlat ihop något obegripligt och luddigt men kontentan av det hela är att min balans och harmoni måste komma inifrån och växa fram och inte letas i omvärlden. Att på något vis känna sig centrerad i sin egen kropp och själ såväl fysiskt som psykiskt tror jag är nykeln till hamoni. Jag har nog kommit en liten bit åt rätt håll på en väg som aldrig tar slut då du ständigt kommer möta nya utmaningar att hantera. 


En olycksfågel

 

Med tvivel på mig själv åkte jag igår ner till Västerås, i hopp om att jag sett fel, att jag inbillat mig allt. Att det inte kan ske igen. För hur mycket otur kan en hund ha? Men nej, jag hade inte fel, jag hade heller inte inbillat mig. Vilket jag intalat mig i så många veckor för att inte bli nedslagen. För att skydda mig själv lite. Som jag befarat är den dåliga tassen och tån åter igen skadad och med en inflammation/överansträngning i främre lårmuskeln på samma bakben. Till följd av vad eller vilken belastning eller vilken utgång det beräknas bli har jag ingen aning om. Allt är ovisst. Jag har ett papper framför mig där det står vilken rehab hon ska ha under de närmaste veckorna. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv varför en sådan godhjärtad hund gång på gång ska utsättas för sådan smärta, det är kanske en orättvis tanke som det nog egentligen inte finns något svar på. För ingen mer än någon annan förtjänar smärta eller lidande. Men det känns bara så orättvist när jag står här på sidan om och bevittnar samma sak hända ännu en gång. 

 

Försjunken i tankar ligger jag i soffan. Det skär i hjärtat att veta att ännu en gång har det hänt, ännu en gång har en senskada drabbat min fantastiska fina lilla hund. Som jag önskar att hon slapp detta, inte för allt jobb, alla pengar eller känslomässig påfrestningen det innebär för mig utan det faktum att jag av hela mitt hjärta önskar att Joy skulle slippa det, slippa ha ont och bara kunna leva som en vanlig hund. Men hon kommer med största sannolikhet aldrig bli en vanlig hund, innerst inne har jag nog veta det för två sen skador sedan. Men någonstans har jag ändå trott att det är jag som begränsar oss, att min rädsla att det ska ske igen har hållit oss ifrån att leva fullt ut och verkligen bli så bra vi kan bli. Det hade varit så enkelt om det ändå hade varit så. Jag vet inte hur många fler senskador en tass klarar av eller om hon möjligt kan bli än mer begränsad i sin vardag än vad hon i dagsläget är och ändå ha ett värdigt hundliv. Tankar om att jag kanske har gjort fel, att jag kanske belastat henne för hårt och att om jag gjort något annorlunda kanske det inte hade skett. Då kanske jag skulle ha kunnat hindra det från att hända igen. Jag har inget svar på vad jag skulle ha kunna göra utan egentligen är det bara ett desperat försök att bringa klarhet, ett hopp om att jag kanske skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att det inte ska ske igen. Samtidigt som det någonstans där i bakhuvudet gnager tankar om hur länge man ska fortsätta kämpa, hur mycket tid av en hunds liv som ska gå åt till rehab innan det inte är värt det för hundens skull. Det är inget jag har svar på. Inget som det finns ett lätt svar om ens ett rätt svar på. Vi har 5 veckor på oss innan vi ska på återbesök, veckor som kommer innebära laserbehandling och kontrollerad motion med träningsförbud. Med halv längtan och halv skräck ser jag fram emot det, en längtan efter att få mer svar, svar på hur vår eventuella framtid kommer se ut, och samtidigt rädsla för att vi inte denna gång heller ska nå fram till ett bra resultat som förra gången utan att läkningen ska ta längre tid och skadan vara än mer omfattande.

 

Med tårar i ögonen påminns jag allt för väl om resa vi stått inför för 5 respektive 3 år sedan. Den välkända resan vi åter står inför. Älskade hund, måtte du ha tillräcklig tur att läka även denna gång. <3


Ett skrubbsår på själen



 Dags att sätta lite liv i denna för en stund. Ni som har läst min blogg förut vet att jag en person som skriver när jag bearbetar saker. Det är mitt sätt att försöka bringa klarhet och tröst i känslor och tankar. Tankar som annars flyger fritt och ostrukturerat omkring där uppe och bara skapar oreda, blir på något vis mer riktiga när de faller ner i text. Sorg är en sådan sak som behöver bearbetas, och det oftast under en längre tid. Oavsett vad det handlar om, du kanske har mist en närstående eller ett djur eller så handlar det om något helt annat.

 

Den senaste tiden har min facebook feed bestått delvis av denna sorts inlägg. Så många människor där ute som går igenom eller blir påmind om dessa smärtsamma händelser. Hur fruktansvärt ont det gör att mista någon som betytt så mycket oavsett hur lång tid de funnits här på jorden. En smärta så stark att i vissa fall undrar man hur man någonsin ska kunna bli hel igen. Man frågar sig hur man ska orka fortsätta andas. De säger att det blir bättre med tiden, den intensiva smärtan man upplever där och då; visst blir den bättre. Ungefär som när du skrubbar knäna för att du har ramlat med cykeln. Den brännande smärtan går över även om det fortsätter vara ömt. Ett själsligt skrubbsår går oftast inte lika snabbt att läka. Den akuta fasen skrubbas oftast upp av minnen, tankar eller händelser och fortsätter värka. När den akuta fasen väl gått över blir själen istället öm. Själen är inte längre lika skör även om den fortfarande värker. Så småningom blir det ett ärr, när man ramlar med cykeln så syns det på knäna och ibland även på händerna medan det istället bli osynliga ärr på insidan när skrubbsåret i själen läkt.

 

Jag har hört någonstans att vi går igenom den mängden smärta vi klarar av att hantera. Jag vet inte om det stämmer men det är något jag hållit fast vid sedan jag blev sjuk i anorexin för över 10 år sedan. När det känns som att jag inte orkat andas ett andetag till för att det gör så ont. Jag vet att vissa tycker det är vansinnigt att tänka att allt har en mening, men på något vis är även det någonting jag har hållit fast vid och en tröst i allt jobbigt som hänt under åren. Även när allt bara känns mörkt, hemskt och de själsliga skrubbsåret är nytt och blöder så är det de jag fokuserat på. Det jag ville komma till är att oavsett hur stort eller litet ditt själsliga skrubbsår är så tar det sin tid innan den brännande smärtan går över, det tar olika lång tid att bearbeta och i vissa fall ömmar själen resten av livet och det är också okej. Så till alla er där ute som nyss mist någon eller som blivit påmind av en förlust och själen kanske värker lite extra, en stor kram till er. Jag själv kan inte nog tacka alla fina människor jag har runt mig som stöttat och stöttar mig när min egna själ fått sig ett skrubbsår. Slutligen ta hand om varandra och de ni håller varmt om hjärtat, människor som djur.  


Jag ser äntligen regnbågar och enhörningar igen

 

Här har det inte blivit mycket skrivet det senaste året. Och på slutet har jag nog varit mer upptagen med livet än reflektioner av det. Vilket har varit en väldigt trevlig omväxling för en person som tänker och tänker och tänker. Alla tidigare år har jag börjat året med att säga att året inte kan bli sämre än det förra. Om och om igen har åren på något vis blivit sämre ändå, de ena på ett annat vis än de förra. Så i år valde jag helt enkelt med att gå in med inställningen att detta år kommer bli fantastiskt. Härlig omväxling bara där, eller hur? ;) Än så länge har det, tro't eller ej varit en bättre start än på många år. Sedan påverkar såklart de möjligheter man ger sig själv också och där tänker jag göra allt jag kan för att det ska fortsätta vara så bra som det bara kan.

 

Att dessutom kroppen är förvånansvärt pigg efter att jag gått på magkänslan och slutat med alla sjukgymnastordinationer, självbehandlat mig med hundarnas novafon och en back on track krage. Nacken så gott som ny igen. Alla starka mediciner är ur kroppen och alla biverkningar (fysiska som psykiska) är som bortblåsta. Jag har fått ett nytt liv igen! Satt i bilen på vägen hem för någon dag sedan och log för mig själv över samtalsämnet de förde på radion. Då slog de mig att tidigare när medicinerna har varit i huvudet och när depressionerna var djupa så fanns nog alla de saker som jag upplever som roliga idag även då. Men i dåtid var jag antingen för sjuk eller för medicinerad för att överhuvudtaget ha möjlighet att se det roliga. Hur mycket positivt de än fanns runt och hur mycket roliga saker det än fanns så filtrerad hjärnan bort det i en gråskala av saker som inte kunde tas in. Därför är jag också lite extra glad över att jag idag lägger märke till dem och att jag har möjlighet att ge mig den påminnelsen (och kanske andra) att hjärnan har nog vid tidigare tillfällen inte kunnat se allt de fina med regnbågar och enhörningar. Att inte skuldbelägga sig själv för att hjärnan inte orkat och tro att man inte gjort tillräckligt för att vända de.

 

Men idag ser jag regnbågar och enhörningar, är tacksam över att jag gått över en månad med enbart 2 smärtdagar istället för daglig kramp med den och att simträningen för min del går framåt. År 2017 är fortfarande fantastiskt och än så länge finns det så många roliga saker att se fram emot.  


Att tävla SM med en lånad hund

Alla bilder är tagna av Andrea Andersson
 

Då är årets SM slut och vardagen har återvänt. Vilken fantastisk helg det varit med många fina rundor på såväl lydnad- som rallylydnadsplanen. Dessvärre hann jag inte med att se så många lydnadsekipage då större delen av tiden var på rallylydnadsplanen eller iaf tankarna var där. Många vänner och deras hundar från olika delar av Sverige har också förgyllt helgen. Det är verkligen roligt att träffa de vänner som man träffat vid olika tillfällen under min och hundarnas lydnadskarriär på ett och samma ställe. Måste nog säga att SM:et är en av höjdpunkterna på hela året!

 

 

Men till tävlingarna. Eftersom duktiga Andrea som har Joys kullsyster lyckats kvala in 2 hundar till rallyn (och en av dem till lydnaden också) men bara får starta en så fick jag den äran att starta Tindra i rallylydnaden. Vår uppladdning har varit lite olik de flesta andras då Tindra till vardags bor i Eslöv och jag bor i Sundsvall. Så träningsmässigt så var det Andrea som stått för uppladdningen för henne. Jag själv har försökt träna banor och moment med Joy för att hålla mitt huvud igång. På fredagen på tävlingsplatsen tränade Tindra och jag vårt första pass någonsin ihop. Shit va svårt det var. Hålla reda på alla handrörelser (medvetna och omedvetna ;) ) och kommandon var en match för sig. Samtidigt som hon och jag skulle försöka få till något så när hyfsade moment. Efter det passet undrade jag helt klart vad jag hade gett mig in på. Hur skulle detta gå?! Vi hann under fredagskvällen med ett pass till och det kändes bättre, men fortfarande en aning svårt att komma ihåg allt och hålla reda på alla tentakler ;) På lördagen startade tävlingarna och vi fick banskissen i handen. En svår men rolig bana var det, spiraler och slalom dominerade den och gjorde att de kändes som att det var hur många konor som helst. En till svårighet var långsam march under stora dela av banan som vi skulle komma ihåg att fortsätta med efter skyltarna som gjordes i normalt tempo. Jag drog startnummer 37 vilket var sent på dagen så vi åkte tillbaka till stugan en stund och passade på att träna lite till. Äntligen började det kännas som att jag hade lite koll på läget.

 

 

Tillbaka på tävlingsplanen fick jag hjälp att värma henne. För tänk vad mycket man måste tänka på när det inte är sin egen hund man ska starta. Hur lång värmning, hur mycket och av vad. Det går på ren automatik med Joy och där har jag också en känsla av hur mycket hon behöver just för dagen. På startlinjen snurrar tankarna rejält i huvudet; kom ihåg banan, kom ihåg att gå långsamt, kom ihåg kommandon, vifta inte med armarna men vifta med det tillräckligt mycket och distinkt vid rätt tillfälle men inte annars. Plus nervositeten på det och en önskan att göra sitt absolut bästa. Under hela banan snurrar dessa tankar, tack och lov hade jag ganska bra koll på den innan annars hade jag garanterat gått fel för det fanns inte mycket plats över för att komma ihåg åt vilket håll jag skulle gå.

 

 

Själva banan gick helt okej bra, den stora missen blev vid 8:ans frestelse där jag missade att gå upp i tempo till normalt och gick långsamt där istället. Det kostade oss många poäng och möjligt även en finalplats. Jag är ändå nöjd över vår insats då vi hade ynka 3 träningspass i ryggen när vi klev in på planen. Vi slutade på 86 av 100 poäng och en 33:e plats av 50. Kanske det viktigaste av allt, fy vad roligt det var och vilken upplevelse att få möjlighet att tävla en så otroligt bra tränad hund. Ett stort tack till Andrea för att jag fick agera kartläsare åt fina Tindra. Andrea själv med Pärla lyckades helt makalöst bra och slutade 22:a i lydnaden och vann kvalet i rallylydnaden med 100 poäng men tappade tyvärr ledningen på finalen och fick silvret istället. Galet bra om ni frågar mig. Hanna och Tila lyckades också himla fint och tog sig till final där de slutade 10:a. Stort grattis till alla hundvänner som lyckades bra i både lydnaden och rallylydnaden. <3 Är så glad att jag lärt känna så många fantastiskt duktiga hundtränare under min tid med hund. Tack för alla hållna tummar och lyckönskningar och till alla som varit med och gjort helgen så bra.

 

 

Med massor av inspiration är jag nu hemma igen och efter två dagars vila för att whiplash-skadan ska få hämta igen sig och att den värsta smärtan i nacken lagt sig väntar nu hårdträning inför Joys och min debut i eliten om ett par veckor. Hur svårt kan det vara? ;)

 
 Avslutningsvis två bilder på Joy och Pärla, så olika till utseendet men så lika i sin personlighet.
 
 
 

365 dagar senare

 
 
Så många dagar har det gått sedan jag blev friskförklarad från anorexin och depressionen. Jag är innerligt tacksam över det faktum att jag lever idag, att jag klarat mig utan de komplikationer som läkaren befarade att jag skulle ha fått på hjärta, skelett och andra vitala organ. Tacksam att jag valde det friska livet och valde att kämpa för det. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att jag klarade det, att jag skulle vara en av dem som överlevde anorexin. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att bli frisk.  
 
Innan jag blev riktigt sjukt i båda anorexin och i depressionen så kunde jag inte förstår att det gick att må så psykiskt och fysiskt dåligt att ingenting i livet inte längre verkade ha någon betydelse. Att varje dag behöva klistra på det där leendet för att övertyga alla om hur bra allting var, är även det otroligt smärtsamt. Så glöm inte det, även fast att allt kan se bra ut på utsidan betyder det inte att allt är bra på insidan.
 
Även om sjukdomsperioden och tillfrisknande har inneburit massor med smärta och lidande både psykiskt och fysiskt kan jag inte låta bli att vara glad över alla de lärdomar jag fått, alla de erfarenheter jag fått, alla underbara människor jag lärt känna, den styrka jag byggt upp och den personlighetsutveckling jag gjorde för att bli frisk. För det är svårt att byta de mönster som varit vardag i närmare 12 år. Jag kan inte säga att jag önskar att jag inte hade varit en av dem som behövt genomlida detta för det har format den person jag är idag och det har fått mig att uppskatta livet så mycket mer. Att uppskatta småsaker och ta vara på tiden jag får med vänner och familj för jag har ingen aning om när det kan vara sista gången vi ses. 
 
De senaste året har jag stått inför prövningar jag tidigare aldrig skulle ha klarat och visst har det stundvis varit riktigt jobbigt att hålla fast vid friska tankar och inte falla ner i gamla mönster.  Visst har jag snubblat ibland men jag har rest mig igen. Vet ni, det är helt okej att det varit så. Det kommer perioder i livet då det är upp och ner, händelser som gör det svårare att hålla sig på fötterna. Men detta har gjort att jag idag helt ärligt kan säga att jag aldrig tidigare varit så motiverad att fortsätta vara frisk. Äntligen kan jag leva!  För ett år sedan skrev jag att jag vände blad i min bok och att ett nytt kapitel av mitt liv började skrivas och jag kan inte vara mer stolt över mig själv att jag fortfarande är med på den resan där jag är frisk och fri. Idag firar jag, jag firar att jag kan njuta av det jag älskar mest, njuta av att jag känner känslor, jag firar också att jag slipper ständiga tankar om kaloriräkning, slipper skräcken om siffror på en våg (som inte talar om ett dugg och definitivt inte vilket värde du har som person) och att slippa den ständiga rädslan över att gå upp i vikt. Idag firar jag livet lite extra! 
 
Slutgligen är jag så glad över alla fina vänner och familjen som funnits och finns där för mig och jag kan inte låta bli att känna mig lyckligt lottad att jag har er. <3

Att andas

 
 
Har i säker två månader ignorerat det faktum att huvudet känts som bomull eller en urvriden disktrasa. Den har varit helt slut. Suttit med dokument framför mig i timmar utan att ha någonting att skriva, mental skrivkramp helt enkelt.  Försökt kombinera skola, jobb, hundar och haft dåligt samvete för att jag inte har aktiverat dem tillräckligt på slutet. Har slitit för att hinna klart med avhandlingen men fick igår reda på att den inte kommer få gå upp på examineringen om det inte sker ett mirakel i helgen. Ingen av mina kurskamrater kommer heller att hinna klart med sina avhandlingar, kanske det är dags att ändra system? Det och några fler jobbiga besked gjorde att all luft gick ur och både kroppen och knoppen sa stopp idag. Så istället för att ta tag i skolarbetet idag så fick det bli en energipåfyllar/slappar dag. 
 
 
 
Började med frukost på verandan i solen medan hundarna låg ute på gräsmattan och filosoferade. Fortsatte med en härlig långpromenad där vi strosade efter strandpromenaden och fyllde lugnorna med dofter av hägg och havsvatten. Att bara känna lugnet och inte tänka på något speciellt. Hundarna fick bada lite också vilket uppskattades i det varma vädret. Det blir sällan så spontant på grund av Divas armbågar utan samma rutiner varje dag men idag fick de trava lösa efter strandpromanden medan jag passade på att fota lite. Små saker som att låta dem vara lös tillsammans känns helt fantastiskt och något som de flesta tar för givet. Resten av dagen ska få fortsätta i samma tempo, njuta av lite glass ute i solen, träna hundarna lite och titta förbi hos mamma och pappa för att lämna Diva. I morgon ska nämligen Joy och jag upp till Ånge på WT-kurs. Så himla roligt ska det bli! Var evigheter sedan jag gick kurs och till och med få chansen att utforska ett nytt område som jag inte kan så mycket om. Men det är först i morgon så nu intar vi altanen ett tag till. 
 
 

Funderingar


Foto: Jonna Eriksson
 
Det som är så roligt med hundträning är att hela tiden utvecklas, att små saker kan göra stor skillnad på ett resultat. Diva ändrade sinnesstämmningen i fria följet enbart av att jag drog bak mina axlar och gick mer på hälarna, dir. apporteringen blev mycket bättre efter att jag visade Diva med blicken vilken apport hon skulle ta eller Joys fjärr blev bättre när jag tog bort handtecknen. Små medel som ändå gör stor skillnad i resultat.
 
Under en längre tid har träningarna känns riktigt bra, Joy har gått från klarhet till klarhet och många problem har blivit löst under denna period. Hennes energi nivå har ökat enormt och det händer saker till höger och vänster numera. Med energin har det kommit en massor med spännande saker, problem i vissa avseenden då hon är på tok för hög i aktivitetet. Hon har bland annat börja studsa i fjärren, till en början nöjde hon med att göra väldigt distingta skiften men nu studsar hela hunden om hon ligger för högt. Det känns lite som att vi sitter fast, vi har stått och stampat lite på sammaställe och även om de flesta momenten går bra så är det en gnagande känsla i magen som säger att något inte stämmer. Något som stör. Jag måste nog lära mig att balansera henne i träningen, nu går hon som en tickande bomb och även om hon inte som Diva exploderar rätt vad det är så kommer det fram i slarv i momenten och överarbetening från hennes sida. Energin måste packeteras lite bättre tror jag minsann. 
 
Var iväg och tränade början till linjetag ikväll och där går det också framåt. En hel del "skräp" att träna bort men glädjen de har hon GARANTERAT. 

Vägskäl

Istället för att sitta i skolan på seminarium sitter jag i sängen, klurar på träningsupplägg och tittar i böcker. Nedrans förkylning och nackspärr alltså. Tack och lov så mår jag mycket bättre men huvudvärk till följd av hosta och stel nacken finns fortfarande kvar. Usch!
 
Det finns så många roliga grenar att syssla med, bara brukshundklubben erbjuder ett flertal, lydnad, rally, bruks,   agility, freestyle, HTM mm. Och så finns det jakten/apporteringen. Som de flesta vet så är lydnaden mitt första val, det jag satsar på, sedan kompletterar jag med att träna brukssöket också och lite jakt då tillfälle ges.
 
En fantastisk bok som har gett mig en hel del när det kommer till kunskap om jaktträning. 
 
När jag var 16 år gick jag en apporteringskurs med Tessie, den vita isbjörnen tyckte visst att det var roligt (en liten stund) men hade inte större intresse av att hämta tygpåsar som slängts ut i skogen när hon hellre kan gnaga pinnar vid sidan om stigen eller gräva ett hål och gnaga på rötter. Så är livet med en vit isbjörn som hellre tar det lugnt än tränar. Diva fick aldrig chansen att visa sina fötter på apporteringssidan mer än lite träning hemmavid. Hon har ingen som helst koll på vad hon gör, haha! Älskar att hämta saker i skogen men springer ett halvt maraton för en dummie som ligger 50 meter ut ;) Inte speceillt energisparande om man säger så... Så har vi lilla Joy, som också hon älskar att hämta dummies i skogen. Hon har det naturligt och vinner mark under sin tassar med de långa benen. Hon är snabbt och systematiskt. Problemet är att jag inte kan så mycket inom området. 
 
Jag har kommit till ett vägskäl där jag känner att jag måste välja, söket eller jakten då tid inte finns att satsa på båda. Joy ÄLSKAR söket och jag tycker också att det är roligt och utvecklande. Joy har inga som helst problem med att gå ut de där 50 meter som krävs, blir aldrig grund och har ett stort figurantintresse (hon är väl en retriever ;) ). Däremot så använder hon sitt retrieversök i söket, alltså hon slår i serpentiner för att söka av områden. Eller ska jag välja jakten som hon också älskar, något hon har naturligt och ett område jag länge velat testa på och som jag verkligen tycker om. Jag har tittat lite på en appellstart och även sett ett jaktprov som är intressant. Så frågan är vad jag ska välja. Ibland önskar jag att det fanns mer tid så jag hann med allt de jag verkligen vill göra med hundarna. 

Mod sökes

 
 
 
 
Igår hade vi träning i Klass Arena tillsammans med bästa träningskompisarna. Diva var mer vild än tam och träningen gick där efter, ingen kommentar om det förutom att hon lyckades med elitrutan rikgit fint :D 
 
Joy gjorde ett grymt träningspass och fixade allt mycket fint även om vi har en del att pyssla med nu när vi tagit sikte mot debuten i klass 3. Men ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Hur som helst, jag behöver mer mod har insett, är en riktig fegis när det kommer till vissa saker. Anders ord ekar fortfarande i huvudet från talanglägret "efter 3 lyckade gånger avancerar jag" och jag försöker hålla mig till det så jag inte fastnar och hundarnas utveckling stannar av. Men har insett att det är vissa saker som jag har vädligt svårt för, bland annat länkning av moment. Jag tycker det är jätteläskigt :P Att släppa kontrollen och låta hundarna köra flera moment på rad som jag inte kan peta i. HJÄLP!!! Mycket för att jag med Diva förstörde en hel del när jag länkade med henne. Vet egentligen inte vart det gick fel då men nu fungerar det utmärkt. Jag tycket inte heller speciellt mycket om gruppmomenten, varför vet jag egentligen inte. Sa åt mina kära träningskompisar att de fick sparka på mig om jag försökte komma undan ytterligare en gång med platsmomenten igår. Behövdes dock inte så många sparkar utan jag ställde upp ganska frivilligt (denna gång :P ) och Joy både satt och låg väldigt fint. Hur underbar är inte känslan efter det?! *dansade nästan en liten dans*. Jag tycker även att klass 3 och elit rutan är något som är väldigt läskigt att sätta ihop, skicket för sig och inkallningen för sig går väldigt bra men att sätta ihop dem båda. Detta måste det bli ändring på! Så nu blir det till att länka moment så det heter duga, gruppmoment ska här tränas och hela klass 3 och elit rutor ska tränas. Förutom det så ska fokuset ligga på Joys fjärr, sättande under gång samt tugget och farten på vittringen. Fokuset för Diva kommer förutom länkning, gruppmoment och rutan vara dirigeringsapporteringen, fria följet och vittringen. Tävling för båda hundarna är inbokad så nu är det bara att ge järnet :D 
 
Nu ska jag återgå till de två uppsatserna jag har att skriva. Så stressad över att de väljer att lägga 2 (!!) 10 sidiga uppsatser över jul, varav den ena ska skrivas på engelska. Men jag har bara 2 veckor kvar innan jag får börja med min magister avhandling :D 

Tävling hos Kennel Blågul

 
 
Själv älskar jag citat och kunde inte låta bli att delta i tävlingen som Hanna på Kennel Blågul har just nu. Om ni också vill vara med i utlottningen klicka här 

Lydnad och sök

 
 
Det finns för många grenar inom hundsporten, för många roliga aktiviteter att utöva och för lite tid. Suck! Lydnaden är och kommer nog förbli Joys och min huvudgren, men sen finns söket, jakten, rallyn och agilityn. Allt nosarbete med hög nos har Joy en fallenhet för, det vill säga både jakten och bruks söket tycker hon verkligen är superroligt. Rallyn är mest till för tävlingsrutin och för att det är lättsamt och inte så mycket krav från min sida. Agilityn tycker jag och Joy verkligen är roligt även om vi inte test det så många gånger men det är nog lite för slitsamt i mina ögon för att det ska få bli en gren vi satsar på. Joy och jag har fått förmånen att vara med och träna sök vid två tillfällen. Vilken glädje hos Joy! Jag är väldigt nöjd med de hon visar upp med tanke på att både hon och jag är gröngölilngar. Igår förstod hon direkt när vi klev ur bilen i skogen vad det var som skulle hända, tror inte jag har sett henne mer exalterad tidigare. VI SKA LETA MÄNNISKOR I SKOGEN!! Nu väntar vi bara på att Joys alldeles egna tjänstetecken ska bli klart, vilken färg det blir får ni se när det kommer. 
 
Joys utveckling i lydnaden har stannat av lite. Lydnadsklass 2 momenten känner jag att hon är så pass säker på att det inte är någon direkt utmaning längre. Under denna vecka så kommer fokuset ligga på länkning och tävlingsbelöningar samt lite detaljer och förhoppningsvis så sitter första priset på nästa tävling så vi kan fokusera helt och hållet på klass 3 momenten. Där har vi väldigt mycket att slipa på och många roliga utmaningar att ta itu med. 

Diva


Foto: Angelica Genberg

En hund med större hjärta, arbetslust, okontrollerad energi och barnsliga glädje för livet får man leta efter. Efter närmare två år utan lydnadsträning har vi satt igång igen och Diva är överlycklig. Vi är inte riktigt på samma nivå ännu när det gäller vad som är okej och inte okej att göra under ett lydnads pass. Diva tycker nämligen att det är helt okej att både morra och hoppa på apporterna och morra/skälla på nedläggandet i fjärren. Jag tycker inte riktigt likadant... Efter att ha tränat Joy i snart två år inser jag vilken otroligt svårtränad hund Diva är. Mycket motor och mycker glädje men också väldigt okontrollerad i många saker. Hennes energi sprudlar i ALLT vilket gör det svårt att få henne att fokusera tillräckligt länge på en sak så hon hinner lära sig det. Det går fort och blir  slamsigt. Det är en charm med henne också men ganska frustrerande när vi tränat samma sak 200 gånger och det inte fastnar. Guldfiskminne? ;) Vittringen går framåt och jag tror faktiskt att Diva för första gången verkligen anstränger sig och använder nosen nu. Rutan har hon klarat två träningar i rad utan att springa okontrollerat först för att sedan klara den galant på andra försöket. Lite problem har vi fått i ff:et eftersom hon gärna byter sida när vi har gått en för lång raksträcka. Så det får vi nog slipa lite på ;) Jag är glad att vi har haft vårt uppehåll för det har gett mig möjlighet att utvecklas som hundtränare, ge mig en större kunskap i att läsa hundar och jag tror det är precis vad Diva och jag behövde. Jag vågar nästan inte säga det, för det känns inte verkligt efter så mycket som hänt men den 8 september är tanken att vi ska ut på tävlingsplanen på vår klubbs KM i lydnadsklass 3. Jag har ingen aning om vi är klar tills dess men det gör ingenting för vi ska ha roligt och Diva ska få göra det hon älskar mest av allt. 
 

Ser ni vad det står?

Ser ni vad det står vid den rosa överstrykninge?
Som ni kan se på 4leg Check så är vänster bakben fortfarande lite mindre belastning på men troligast är det på grund av att hon har mer muskler på högerbak och inte hunnit med att muskla upp vänster sidan ännu. Så från och med idag är hon friskförklarad från sin inflammation i tårna. Efter 6 månader med konstigt rörelsemönster så går hon nu som en normal hund :D 
 
Eftersom jag har suttit och skrivit hemtenta denna vecka så har det inte blivit mycket hjärnaktivitet för hundarna som nästan klättrarde på väggarna idag. Klev upp 6 i morse och började plugga för att hinna med avbrottet till veterinären med Joy. Skulle dock ha behövt en halvtimme till på mig att skriva klart tentan så jag fick skicka in den klockan 16.00 med en halv sida för lite text och hoppas att läraren kan godkänna mig ändå :( Inte roligt att skicka in något som inte känns klart. Men hur som helst, när tentan var inskickad så fick jag och hundar oss en efterlängtad och härlig promenad i SOLLJUS. Vi knatade iväg längs elljusspåret och ut på stigar i skogen. Underbart härligt var det! Hundarna har nu lagt sig tillrätta trötta och nöjda och jag har hunnit med att städa och diska. Någon större aktivitete blir det inte på mig idag utan nu ska jag ta fram min ben&jerrys och se på tv resten av kvällen. Och vet ni vad? I morgon väntar en låååång sovmorgon och ytterligare en långpromenad och träning med mina fina gyllene. 

Trevlig helg allesammans!
 

Badbilder

Jag har verkligen legat på latsidan då det kommer till bloggandet. Mycket av tiden har gått åt till att leta boende, leta en ny bil, jobba och träna hundarna. Jag har tackat nej till Lunds Universitet eftersom jag inte hittade något boende och hoppas att något av de andra universiteten tar in mig istället.
 
Idag har Joy tagit ett stort steg framåt i lydnadsträningen och det känns så himla bra. Efter att hon har varit lite slö i samband med löpet så är energin tillbaka igen. Idag har vi varit till standen, helt ensam var jag, Joy och mamma.
 
 
 


 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0