Att vara frisk frisk i ett ätstört samhälle

 
 
 
Jag reflekterar inte jätteofta längre över vad perioden jag var sjuk in anorexi innebar och vad som var centralt i min vardag just då. Det är en period i mitt liv som passerat även om det alltid kommer vara en del av mig och något som varit med att forma den person jag är idag. Men med jämna mellanrum så slås jag av hur sjukt dagens samhälle är, den kroppsliga rädsla som många bär på, skam att visa sin kropp i bikini eller tighta kläder. Över vilken mat som är ”tillåten” att äta och vad som är nyttigt och hälsosamt. Jag har stått på andra sidan, ja, helt ärligt kommer jag nog faktiskt inte ens ihåg hur det var innan. Jag vet bara att jag innan jag blev riktigt sjuk alltid slavat under ”nyttighetstänket”, ni vet, det ska inte ätas onyttiga saker och görs det de så måste det tränas. Mest bara för att de är så som ”sådana” saker hanteras. Ät en bulle och sedan måste de springas för att bullen ska väck. Visst jag står inte för att vi ska proppa i oss sötsaker till förbannelse och kroppen mår inte heller bra över att ständigt få leva på socker men det är en annan sak.

 

Det sägs också att man inte bör se tillbaka på sin sjukdomsperiod, att man inte ska ha kvar gamla bilder på sig själv som sjuk för att de undermedvetet triggar igång en längtan att mer eller mindre gå tillbaka till självsvält och överträning. Att man glorifierar sjukdomsperioden. Visst jag har glömt mycket av vad jag gick igenom under den perioden som var värst, mycket för att hjärnan inte var kapabel att komma ihåg så mycket vilket resulterat i att jag har flera svarta hål i min hjärna som slukat minnen från flera år. Och då är jag glad att jag har kort som påminner om hur dåligt jag faktiskt mådde och hur död ögonen var bakom det påklistrade leendet. Med jämna mellanrum dyker det också upp händelser som påminner om den trasiga och deprimerade tjejen som från början bara ville vara nyttig. Som att höra tjejer som tycker att de ser/är tjock fast att de inte alls är de, att kroppen är ett ont ting man ständigt jobbar emot och inte med. Kroppen borde istället vara din bästa vän som du tar hand om och inte någon som du misshandlar.

 

Det finns idag många som har ett osunt förhållande till mat och träning trots att de inte har en uttalad ätstörningsdiagnos. För trots att jag har slavat under en ätstörning i alldeles för många år så har jag också för att bli frisk behövt lära mig vad friskt är. Jag har fått lära mig att kroppen är någon jag måste sammarbeta med, någon jag ska vara rädd om, jag har lärt mig att lyssna på vad just jag behöver och hur jag ska undvika avgrundshål som innebär att snubbla ner i osunda mönster. För trots att jag varit på ”andra sidan” så står jag nu med helt andra glasögon och ser hur ätstört många delar av samhället är och vilka skeva beteenden andra människor har kring mat, sig själv och träning.

 

Så tänk er för när ni står där framför träningsredskapen eller i löparspåret, vem gör ni det för och varför gör ni det? Jag hoppas att ni helt ärligt kan svara att det är för att ni älskar träningsformen ni utövar, att ni uppskattar de tidiga mornarna i löparspåret för att känna lugnet och den kyliga luften och inte det faktum att förbränna x antal kalorier under dagen eller att ni måste träna för att få äta något. Jag hoppas också att ni inte alltid väljer det ”nyttiga” alternativet enbart för att det är ett måste, att ni ska vara duktiga och att det är något som bör följas. Och framförallt, glöm inte att själen och hjärtat också ska matas vad det nu innebär för just dig.  

 

 

365 dagar senare

 
 
Så många dagar har det gått sedan jag blev friskförklarad från anorexin och depressionen. Jag är innerligt tacksam över det faktum att jag lever idag, att jag klarat mig utan de komplikationer som läkaren befarade att jag skulle ha fått på hjärta, skelett och andra vitala organ. Tacksam att jag valde det friska livet och valde att kämpa för det. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att jag klarade det, att jag skulle vara en av dem som överlevde anorexin. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att bli frisk.  
 
Innan jag blev riktigt sjukt i båda anorexin och i depressionen så kunde jag inte förstår att det gick att må så psykiskt och fysiskt dåligt att ingenting i livet inte längre verkade ha någon betydelse. Att varje dag behöva klistra på det där leendet för att övertyga alla om hur bra allting var, är även det otroligt smärtsamt. Så glöm inte det, även fast att allt kan se bra ut på utsidan betyder det inte att allt är bra på insidan.
 
Även om sjukdomsperioden och tillfrisknande har inneburit massor med smärta och lidande både psykiskt och fysiskt kan jag inte låta bli att vara glad över alla de lärdomar jag fått, alla de erfarenheter jag fått, alla underbara människor jag lärt känna, den styrka jag byggt upp och den personlighetsutveckling jag gjorde för att bli frisk. För det är svårt att byta de mönster som varit vardag i närmare 12 år. Jag kan inte säga att jag önskar att jag inte hade varit en av dem som behövt genomlida detta för det har format den person jag är idag och det har fått mig att uppskatta livet så mycket mer. Att uppskatta småsaker och ta vara på tiden jag får med vänner och familj för jag har ingen aning om när det kan vara sista gången vi ses. 
 
De senaste året har jag stått inför prövningar jag tidigare aldrig skulle ha klarat och visst har det stundvis varit riktigt jobbigt att hålla fast vid friska tankar och inte falla ner i gamla mönster.  Visst har jag snubblat ibland men jag har rest mig igen. Vet ni, det är helt okej att det varit så. Det kommer perioder i livet då det är upp och ner, händelser som gör det svårare att hålla sig på fötterna. Men detta har gjort att jag idag helt ärligt kan säga att jag aldrig tidigare varit så motiverad att fortsätta vara frisk. Äntligen kan jag leva!  För ett år sedan skrev jag att jag vände blad i min bok och att ett nytt kapitel av mitt liv började skrivas och jag kan inte vara mer stolt över mig själv att jag fortfarande är med på den resan där jag är frisk och fri. Idag firar jag, jag firar att jag kan njuta av det jag älskar mest, njuta av att jag känner känslor, jag firar också att jag slipper ständiga tankar om kaloriräkning, slipper skräcken om siffror på en våg (som inte talar om ett dugg och definitivt inte vilket värde du har som person) och att slippa den ständiga rädslan över att gå upp i vikt. Idag firar jag livet lite extra! 
 
Slutgligen är jag så glad över alla fina vänner och familjen som funnits och finns där för mig och jag kan inte låta bli att känna mig lyckligt lottad att jag har er. <3

Ett nytt kapitel

Detta kommer bli ett långt inlägg som handlar om mina erfarenheter och mina tankar kring min sjukdomstid. Jag hoppas ni orkar läsa allt. Har ni några frågor får ni hemskt gärna ställa dem, jag svarar på dem i nästa inlägg. Inga frågor är dumma men jag kommer inte svara på vilken min lägsta vikt/BMI var eller hur många kalorier jag åt på grund av att det kan få andra att må dåligt.


 

Jag kunde inte innan jag blev riktigt sjuk i anorexin och depressionen förstå hur man kunde må så psykiskt och fysiskt dåligt att ingenting verkade ha någon betydelse. Att det inte fanns någonting som var värt att leva för. Skammen över att jag blivit sjuk förföljde mig ständigt och gjorde att ångesten ökade ännu mer. Att bli frisk från en ätstörning är inte lätt. Vissa av er kanske tycker att det bara är att äta? Så lätt är det inte, att äta löser inte allt. Du mår kanske fysikt mycket bättre och hjärnan fungera bättre när du får näring men alla tankar finns fortfarande kvar. Det är svårt att försöka förklara hur det känns och jag tror inte att någon som själv inte upplevt de fruktansvärda känslorna och tankarna riktigt kan förstå. Den smärtan, både fysiskt för att kroppen håller på att lägga av och kämpar för sitt liv och den psykiska smärtan som finns med överallt. Det är svårt och jobbigt att bli frisk men det går. 

 

Läkaren pratade om permanenta hjärtskador, benskörhet, förslitning skador till följd av överträning, skador på vitala organ och muskler som bröts ner till följd av för lite näring. Jag förstod inte att de pratade om mig. Förstod inte allvaret i att träna när kroppen inte får tillräckligt med mat. Jag svälte mig dum. Jag kommer ihåg att jag tänkte på ett läkarbesök när de talade om för mig att kroppen åt upp mina muskler när jag inte gav den tillräckligt med näring att "det gör inget att kroppen äter upp mina muskler då blir jag smal". Även om tankarna i början av insjuknande aldrig hade att göra med att jag ville bli smal utan snarare att jag ville bedöva alla känslor jag hade. Det var mitt sätt att hantera stress, prestationsångest och andra känslor. Det tog ett par veckor innan det hela hann sjukna in, att min utsvultna hjärna förstod att jag var sjuk och jag behövde hjälp för att inte dö. Jag är en av de lyckligt lottade som klarat sig utan permanenta skador efter att ha misshandlat kroppen i flera år. Ästörningen har orsakat att jag bland annat inte kommer ihåg vissa perioder i mitt liv, delar av förra vinter/vår kommer jag inte ihåg och lika så våren 2012 är nästan helt borta. Jag kommer ihåg att jag under U-SM i lydnad 2009 (mitt och Divas första U-SM) var rädd att jag skulle svimma under båda tävlingsomgångarna för jag hade ätit så lite. Det är inte någon man vill uppleva eller minnen man vill ha. Den dagliga kampen tar aldrig ledigt, oavsett hur tungt, jobbigt, smärtsamt eller hur trött man är oavsett vad man gör, är på semester eller umgås med vänner så tar tankarna och känslor aldrig ledigt. Det är ett heltidsjobb att bli frisk eller ett heltidsjobb att vara sjuk, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. 

 

 

Den vänstra bilden är tagen i mars 2013 i början av min behandling och den högra är tagen idag efter 2 siffrig viktuppgång. Kilogram av ångest, tårar och hat men också lycka och glädje. Jag vill inte önska någon denna sjukdom och det har varit ett rent helvete att genomlida både sjukdomstillstånd och tillfrisknande, men det är värt det. Så många gånger som jag velat ge upp och inte försöka längre men tack vare otroligt fina vänner och familj som peppat och hjälpt mig på alla sätt och vis så har jag fortsatt kämpa. Och jag får inte glömma mina fantastiska hundar som överöser mig med kärlek så fort de får chansen. Jag har alltid sett mig själv som någon som är vek, mesig, någon som inte klarar utmaningar och när något blir för svårt så slutar jag. En quitter med andra ord. Det kanske är något som beskrivit mig innan men det spelar ingen roll för idag blev jag FRISKFÖRKLARAD från både anorexin och depressionen och utskriven. Det betyder att jag klarat den största och viktigaste kampen i mitt liv, om mitt liv. Efter att ha varit sjuk i närmare 12 år så känns det helt fantastiskt och underbart att stå här som frisk. Det är i Sverige fult att tala om att man är stolt över sig själv men det struntar jag i för fy vad jag är stolt över mig själv! Det har varit en daglig kamp, vissa dagar svårare än andra men fortfarande en kamp. Jag har lärt känna mig själv bättre genom denna resa och jag har fått hjälp att hantera mina svagheter för att nu kunna använda dem som styrkor. Att vara frisk betyder inte att det inte kommer komma jobba dagar för det kommer det göra men jag vet hur jag ska hantera det. OM jag skulle ramla ner i anorexia gropen igen längre fram så hoppas jag med den kunskap jag fått under denna tid att jag kan lyckas krypa upp ur gropen och åter stå stadigt på mina fötter.

 

 

 Alla ni som stöttat, peppat och trott på mig genom denna resa kan jag inte tacka nog. Ni är fantastiska och jag är lyckligt lottad som haft er vid min sida, utan er hade jag inte lyckats! <3 

 Jag väljer att titta tillbaka på min tid som sjuk, använda det som lärdomar, glädjas åt de styrkor jag fått och är evigt tacksam över att jag kunde vända det. De erfarenheter som jag fått kommer jag kunna använda för resten av mitt liv. Idag vänder jag blad i min bok och börjar på ett nytt kapitel i mitt liv, ett liv där jag är frisk och fri. 


RSS 2.0