Jag kommer ihåg att  jag sa i slutet på 2013 att 2014 inte kunde bli värre. Ingenting kan slå kampen mot anorexin och depressionen som jag kämpade med hela 2013. Trodde jag. Men tänk så fel jag hade. Att kämpa mot sig själv är svårt, att varje dag försöka göra det bättre än dagen innan, att bryta ett mönster som det känns som att man sitter fast i. Att trotsa ånget för att så småningom må bättre, det är svårt. Men de är nog svårare att se de man älskar vara skadad eller sjuk. Vi är hemma igen efter ett återbesök för Joy hos ReDog, med minst sagt blandade känslor. Joy är äntligen smärtfri och den akuta skada i senorna är borta vilket känns jättebra men senorna är permanent uttöjda på en baktass. De kommer inte gå tillbaka och bli bättre än de är just nu mer än att med mer muskler kanske de kan dra ihop sig något. Water treadmill står på schemat för att bygga upp muskler och kondition och sedan stretchning och massage för att tänja ut strama muskler, viktmanschetter och koppelpromenader till mars då vi ska tillbaka. Joy kommer troligvis kunna träna lydnad om än inte lika mycket och lika långt som jag hade hoppats på så åtminstone championatet ska i hamn, rallyn får vi vänta med och se om den går, all skogsträning (då menar jag sök och jaktträning) är borta eftersom det blir för stor belastning på tårna. Lydnaden kan vi förhoppningsvis börja träna till våren igen när vi varit tillbaka på återbesöket. Prognosen är relativt bra, vi kommer kunna hålla på med det vi (läs: jag) vill göra dvs. lydnaden och det är jag tacksam för. 

 

Men efter 7 års rehab/friskvård med Diva vet jag vad som krävs för att hålla en "trasig" hund relativt hel, hur mycket tankar och känslor det tar att hela tiden tänka på vad som är lämpligt, vilka restriktioner som ska hållas, titta efter hältor och orenheter, att inte kunna låta hunden få vara hund. När Diva inte finns mer skulle allt de försvinna, jag skulle få njuta av att bara ha hund. Ni vet, gå på långa promenader, inte tänka så mycket på längd eller underlag, att kunna träna hur mycket vi vill och så vidare. Sånt man med en frisk hund tar för givet. Missförtå mig inte, jag skulle inte för något i världen önskat mig någon annan hund än Diva och alla de fantastiska åren med henne men jag ville inte heller uppleva dem igen. Diva har lärt mig hur otroligt psykiskt jobbigt det är att ha en hund som är kroniskt sjuk. Och nu har jag två permanent trasiga hundar. Visst är jag glad att Joy och jag kommer kunna fortsätta träna men det som gör mig så ledsen är att jag vet vilken framtid vi har framför oss. Hade jag inte haft erfarenheterna med Diva hade det nog varit lättare, då hade jag inte vetat vad jag stod inför även om de såklart är två helt olika skador så är det samma princip. Haltar hon idag? Blev det för mycket belastning igår? Hon får inte springa där eller så där mycket. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Självklart ska Joy få samma förutsättningar som Diva att ha ett långt och aktivit liv det är inte det jag säger men just idag känns det lite tungt, att veta vad vi har framför oss och att många av de mål och drömmar som jag en gång satt upp inte kommer vara genomförbara. 

 

 

Vi har inte så mycket träning att skryta med. Det är roligt att träna detaljer man jag måste faktiskt erkänna att det börjar bli lite tradigt att träna samma sak dag ut och dag in sedan i maj... Jag intalar mig själv att det är normalt, att det går inte att vara på topp hela tiden.

 

Lite har vi hunnit träna, gjort om och hittat nya vinklar. Jag sa när Joy och jag började med rallyn att vi enbart skulle göra någon start i nybörjarklassen för att träna på hur det är att tävla, när vi tagit RLD N så började jag titta lite på fortsättningsklassen också, det spelar ju ingen roll så den kan vi ju också tävla. När RLD F var i hamn så tänkte jag att rallyn lägger vi på hyllan och tar kanske upp den senare. Jag kunde inte hålla mig så länge utan tränade lite på högerhandlingen och startade avancerad och efter 4 starter var RLD A fixat. Nu är det slut med rallyn och vi ska enbart satsa på lydnaden. Tror ni det gick? ;) Efter helgen började Joy och jag fila på mästarklassens skyltar och högerhandling. Checkat av lite vart vi står och vad vi måste träna mer på. Bland annat har jag bytt kommando på "backa" till "rygga" för att hon inte ska sätta ner rumpan och koppla ihop det med fjärrens "back" (stå-sitt), börjat grunda högerhandlingen ordentligt och bytt kommandon till "sidan" istället för "work" som jag tidigare använt. Med kloss på högersida och göra allt från början precis som jag gjort med fot. Det är verkligen intressant att gå tillbaka och reflektera över hur jag exakt lärt in fotpositionen och fotgående. 

 

Det ska måste lägga tid på framöver är att få till att Joy trampar runt ordentligt i högerhandlingen, både i 270° och 360° och i alla höger halter av något slag samt alla stå-positioner eftersom jag inte kan använda handtecken då Joy är snabb som skjutton på handtarget ;) Samt alla sidbyten måste tränas lite mer. Så tills vi har tränat upp konditionen/muskler och metaluthållighet till lydnaden så är det rallyn som får stå i fokus.

 

 

Efter att ha smält helgen i ett par dagar tänkte jag försöka mig på att sammanfatta den. Uppladdningen inför helgen började med att jag körde igenom mina hundar i en mästarklassbana med Jessica och pudeln Ellen i början av förra veckan. Jag vet dock inte om det hjälpte oss så värst mycket eftersom det inte var någon av dem jag skulle ha med mig ut på tävlingsplanen utan Joys kullsyster Pärla. På torsdag mötte jag upp Andrea och Hanna som åkt långväga för att komma upp till Sundsvall. Jag fick också möjlighet att träna lite med Pärla för första gången. Det kändes en aning knackigt och jag tänkte hur i hela friden ska detta gå? En helt ny upplevelse för mig att få tävla någon annans hund, vi gick ut hårt och gjorde det på ett SM. Hur svårt kan det vara? ;) Innan lottningen på fredagen fick jag också chans att träna Pärla en liten stund, det är verkligen en utmaning att försöka skaffa sig en relation med hunden, lära sig kroppspråk och nya kommandon/handtecken på två dagar. Hjärnan gick på högvarv kan jag tala om, men så roligt det var. Det gjorde verkligen att jag fick anstränga mig till max för att försöka läsa hund och hålla koll på mig själv så jag gjorde rätt. Tack och lov kändes det mycket bättre efter fredagens träning och vi började faktiskt få ett flow i det vi gjorde, eller det kändes i alla fall så. Kanske hade jag inför helgen den svåraste utmaningen av alla? 

 

Jag drog startnummer 18 på lördagen vilket gjorde att vi startade i grupp nummer 2. Jag hann bli väldigt nervös innan det var vår tur, hur skulle jag komma ihåg allt nytt? Med ynka 3 träningspass i ryggen klev Pärla och jag in på planen på lördagen. Det var så roligt och Pärla gjorde en fantastisk tävling med sin lånade matte. Inte nog med det fick vi ihop makalösa 195 poäng av 200 möjliga och slutade på en delad 12 (!) plats av 45. Hur häftigt är inte det? 

 

 

Här är filmen från kvaltävlingen på lördagen, :)

Söndagenstävling går att sammafatta med helvetesjävlaskit FÖRARFEL. Pärla kändes jättefin men jag började med att snurra åt fel håll, det har väl aldrig hänt på en tävling förut? Och efter det gick det lixom utför.... Av alla tävlingar varför välja att själv sabba banan i en SM-final? Nåväl, gjort är gjort, Pärla gjorde en riktigt bra runda och avslutade tävlingen lite extra spännande då vi stod i honnören med att titta väldigt intresserad på matte och Tindra som värmde upp. Tror aldrig tidigare jag upprepat "stanna, bra" så frekvent ;) Dessvärre räckte inte poängen utan vi halkade ner och slutade sist i finalen. Med tanke på att det var en låndehund och att Pärla inte känner mig så är jag väldigt nöjd över kvaltävlingen men stryker ett streck över finalen. 

 

Det var en helt fantastiskt rolig upplevelse att få starta Pärla i både henne och mitt första SM. Att dessutom få äran att tävla en så fint tränad hund är verkligen ett nöje. Tack till Andrea som lånade ut sin fina hund och gav mig förtroende att tävla henne. 

 

Tack till alla som bidragit till att denna helg blev så lyckad, allt från funktionärer till medtävlande, domare, publik, alla som stöttade, grattat och alla som hjälpt till att få klubben så fin. 

 

HÄR kan du också läsa artikeln som skrev i Sundsvalls Tidning om rallylydnads SM där Pärla och jag fick äran att vara med. 

 

Nu blickar vi framåt mot Rallylydnads SM 2015 och hoppas att Joy och jag lyckas kvala in.