Det är spännande med nervositet, under mina år som tävlande har jag inte alls varit nervös. Kanske var det för att jag gjorde min första lydnadstävling som 14 åring och inte hade så mycket vett att vara nervös. Men jag hade inte heller några förväntningar på hur det skulle gå. Jag gjorde det mest för att det var kul (vilket självklart fortfarande är fallet). Diva har jag tävlat i 4:a år och min nervositet började komma när vi kom upp i klass 3 i lydnaden. Då kändes det som att det var på allvar. Efter att jag och Diva bytte sport trodde jag att det skulle bli annorlunda, inte så höga krav från mig efter som jag inte känner till sporten, men icke. I går när jag och Diva tävlade så var jag så nervös att jag skakade. Det är verkligen inte likt mig och bara av tanken att vi ska göra en till start senare i år gör mig otroligt nervös.

 

Varför utsätter jag mig då gör detta? För att det är så jäkla kul att träna hund, att få utvecklas med sin bästa vän och stäva efter att bli bättre. Lära av misstagen och inte göra om dem fler gånger än nödvändigt. För att se glädjen i Divas ögon när vi har den känslan när allt flyter. När vi är ett team och då spelar inte resultatet någon roll alls.