De djupa fredagsfunderingarna

 
 
Jag jobbar ofta med att inte vara så mycket uppe i mitt huvud, att inte fastna för länge på en tanke utan gå vidare. Att vara härvarande helt enkelt. Jag läste någonstans att vi har sällan ett problem om vi är i nuet utan problemen är i det förflutna eller det framtida och tänker man efter så är det nog faktiskt precis just så. För just precis NU har jag inte så många problem. Däremot så har jag fastnat lite i en tanke, vilket gör att jag måste använda just den här kanalen mellan huvud och fingrar och få det på print för att kanske få ordning på det innan jag kan gå vidare. 
 
Jag har aldrig någonsin sett mig själv som någon som kan jobba med människor. Det är inte mitt forum eftersom jag just är så mycket uppe i mitt eget huvud och tänker så mycket. Att jag med min panikångest som rätt vad det är knackar på gör att det inte är passande. Att jag inte borde vara där. Jag valde därför en akademisk universitetsutbildning där jag istället fokuserade på system, relationer mellan människan och samhället (väldigt långt ifrån att behöva "ta" i människor) och uträkningar. Allt väldigt spännande att läsa om. Sedan jag tog min examen har jag gjort absolut tvärt om, jag har jobbat med människor. Jag har tagit hand om människor, jag har hjälpt människor, jag har bemött patienter i mitt yrke. Allt jag inte skulle göra, eller allt jag intalat mig att jag inte borde göra för att jag inte är lämpad för det. Det är just där jag trivs allra bäst också, tror jag. Där jag med min kunskap antingen får hjälpa patienter/vårdtagare eller hundägare i sin vardag eller mot de mål de har. Jag sitter nu här med tanken att jag ska ta ett nytt steg i arbetslivet, men åt vilket håll? På något vis känns (arbets)livet så himla platt och obetydelsefullt om jag inte känner att jag får göra en skillnad för någon. En känsla jag aldrig trodde jag skulle uppleva. En himla massa svamel som nog inte ledder någonstans alls. Kanske är det 30-års krisen som ger sig till känna ;) 

RSS 2.0