Jag tror att när det kommer till träning och tävling kan skillnaden mellan att tro på sig själv och hunden eller att inte tro på sig själv och hunden vara det som avgör om någonting fungerar eller inte. När jag skulle börja med att träna in vittringen på Diva vintern 2009 så frågade jag alla runt mig hur de gjorde för att få det att fungera. Jag tyckte själv att momentet verkade svårt och trodde aldrig att vi skulle få till det. Tugget var något jag var väldigt rädd att få eftersom jag inte heller där visste hur jag skulle hantera det. Jag fick en hel del förslag på olika sätt att träna in momentet men trodde varken på metoderna eller att vi skulle klara av det, Diva är ju trots allt ganska högtempererad och har svårt att "byta läge" på energin. Jag försökte med metoderna men gav upp efter ett tag eftersom de resulterade i massa problem och hon förstod aldrig vad momentet gick ut på. Hon gick länge ut och plockade upp första bästa pinne eller letade bara godis och när det inte fanns något godis längre så plockade hon upp en pinne och kom till mig. När pinnen väl levererades så var det likt en hög med tändstickor eftersom Diva tuggade en hel del... I somras ändrade jag tanke, vi SKA fasiken fixa detta. Hur svårt kan det vara? Hittade en nygammal metod som jag trodde på och började träningen. Resultatet några månader senare är ett inlärt moment utan tugg, med bra tempo ut, noggrant letande och bra tempo tillbaka. Vi lyckades!