Sitter uppkurad i soffan med en kopp te på bordet, tända ljus och en sovande hund vid fötterna. De var länge sedan jag publicerade några rader här, länge sedan jag över huvudtaget kunde formulera meningar alls. I vanliga fall är skrift mitt sätt att förstå världen, mitt sätt att bringa klarhet i saker, att få fundera och göra de till verklighet. De säger att ju mer vi övar desto duktigare blir vi på de vi vill utveckla och så är det verkligen när det kommer till text för min del. Jag har alltid tyckt att det är svårt, svårt för att orden aldrig tycks betyda så mycket som jag vill att de ska göra. Men med övning så har det blivit en direkt koppling mellan hjärnan och händerna och det flödar text utan att jag behöver tänka. Men för ett tag har huvudet inte orkar tänka och formulera meningar.

 

Jag sitter här och funderar på hur mycket vi tar för givet i livet och hur mycket skam det ligger i att inte orka. Jag har under hösten haft otroligt ont i min nacke och arm efter att jag krockade förra året och utöver det har de satt in stark medicin med fruktansvärda biverkningar som bland annat gjort att jag som mest sov 30 av 36 timmar. Jag har inte orkat ha ett liv. Jag har själv fått acceptera att jag i princip enbart klarat av att jobba och sova men det är svårt när jag önskat att jag orkat med så mycket mer. Att knappt orka tvätta, laga mat eller en sådan lite ansträngning som att ta upp telefonen och se om någon försökt nå mig. Jag tänker på hur många människor där ute som råkar ut för depressioner/utmattning eller andra saker som gör att orken helt försvinner. Och hur vi förväntas hinna med, orkar allt och att vi tar för givet att vi ska orka. Allt ställs verkligen på sin spets när kroppen checkar ut och stänger ner. Det finns inte längre något val. Jag har länge tagit för givet att min kropp ska orka de jag vill; och den har orkat långt mycket mer än jag borde ha utsatt den för. Men i höst sa den stopp, eller medicinen satte stopp. Helt plöstligt var jag som klarat mig själv så många år tvungen att bli beroende av att andra hjälpt mig för att vardagen ska fungera. Det är inget som helst fel i det men det är en stor omställning och en omställning jag tror fler än jag kan relatera till. Men varför skriva om det? Jo för att livet är kanske inte alltid som det ser ut på utsidan. Hur de målas upp i diverse sociala medier, hur vi väljer att dela med oss av små delar av livet och hur mycket som faktiskt hamnar i skuggan av livet som vi delar med oss av. Så just idag är jag tacksam över hur mycket mer jag orkar än för någon vecka sedan. Att huvudet just idag är klart från den smärtdimma som skymt sikten och hindrat tankarna från att skapa meningar. Men den absolut nyttigaste insikten under denna höst och orden jag vill dela med mig till er är att; det är okej att inte orka.