Detta kommer bli ett långt inlägg som handlar om mina erfarenheter och mina tankar kring min sjukdomstid. Jag hoppas ni orkar läsa allt. Har ni några frågor får ni hemskt gärna ställa dem, jag svarar på dem i nästa inlägg. Inga frågor är dumma men jag kommer inte svara på vilken min lägsta vikt/BMI var eller hur många kalorier jag åt på grund av att det kan få andra att må dåligt.

Jag kunde inte innan jag blev riktigt sjuk i anorexin och depressionen förstå hur man kunde må så psykiskt och fysiskt dåligt att ingenting verkade ha någon betydelse. Att det inte fanns någonting som var värt att leva för. Skammen över att jag blivit sjuk förföljde mig ständigt och gjorde att ångesten ökade ännu mer. Att bli frisk från en ätstörning är inte lätt. Vissa av er kanske tycker att det bara är att äta? Så lätt är det inte, att äta löser inte allt. Du mår kanske fysikt mycket bättre och hjärnan fungera bättre när du får näring men alla tankar finns fortfarande kvar. Det är svårt att försöka förklara hur det känns och jag tror inte att någon som själv inte upplevt de fruktansvärda känslorna och tankarna riktigt kan förstå. Den smärtan, både fysiskt för att kroppen håller på att lägga av och kämpar för sitt liv och den psykiska smärtan som finns med överallt. Det är svårt och jobbigt att bli frisk men det går. 

Läkaren pratade om permanenta hjärtskador, benskörhet, förslitning skador till följd av överträning, skador på vitala organ och muskler som bröts ner till följd av för lite näring. Jag förstod inte att de pratade om mig. Förstod inte allvaret i att träna när kroppen inte får tillräckligt med mat. Jag svälte mig dum. Jag kommer ihåg att jag tänkte på ett läkarbesök när de talade om för mig att kroppen åt upp mina muskler när jag inte gav den tillräckligt med näring att "det gör inget att kroppen äter upp mina muskler då blir jag smal". Även om tankarna i början av insjuknande aldrig hade att göra med att jag ville bli smal utan snarare att jag ville bedöva alla känslor jag hade. Det var mitt sätt att hantera stress, prestationsångest och andra känslor. Det tog ett par veckor innan det hela hann sjukna in, att min utsvultna hjärna förstod att jag var sjuk och jag behövde hjälp för att inte dö. Jag är en av de lyckligt lottade som klarat sig utan permanenta skador efter att ha misshandlat kroppen i flera år. Ästörningen har orsakat att jag bland annat inte kommer ihåg vissa perioder i mitt liv, delar av förra vinter/vår kommer jag inte ihåg och lika så våren 2012 är nästan helt borta. Jag kommer ihåg att jag under U-SM i lydnad 2009 (mitt och Divas första U-SM) var rädd att jag skulle svimma under båda tävlingsomgångarna för jag hade ätit så lite. Det är inte någon man vill uppleva eller minnen man vill ha. Den dagliga kampen tar aldrig ledigt, oavsett hur tungt, jobbigt, smärtsamt eller hur trött man är oavsett vad man gör, är på semester eller umgås med vänner så tar tankarna och känslor aldrig ledigt. Det är ett heltidsjobb att bli frisk eller ett heltidsjobb att vara sjuk, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. 

 

Den vänstra bilden är tagen i mars 2013 i början av min behandling och den högra är tagen idag efter 2 siffrig viktuppgång. Kilogram av ångest, tårar och hat men också lycka och glädje. Jag vill inte önska någon denna sjukdom och det har varit ett rent helvete att genomlida både sjukdomstillstånd och tillfrisknande, men det är värt det. Så många gånger som jag velat ge upp och inte försöka längre men tack vare otroligt fina vänner och familj som peppat och hjälpt mig på alla sätt och vis så har jag fortsatt kämpa. Och jag får inte glömma mina fantastiska hundar som överöser mig med kärlek så fort de får chansen. Jag har alltid sett mig själv som någon som är vek, mesig, någon som inte klarar utmaningar och när något blir för svårt så slutar jag. En quitter med andra ord. Det kanske är något som beskrivit mig innan men det spelar ingen roll för idag blev jag FRISKFÖRKLARAD från både anorexin och depressionen och utskriven. Det betyder att jag klarat den största och viktigaste kampen i mitt liv, om mitt liv. Efter att ha varit sjuk i närmare 12 år så känns det helt fantastiskt och underbart att stå här som frisk. Det är i Sverige fult att tala om att man är stolt över sig själv men det struntar jag i för fy vad jag är stolt över mig själv! Det har varit en daglig kamp, vissa dagar svårare än andra men fortfarande en kamp. Jag har lärt känna mig själv bättre genom denna resa och jag har fått hjälp att hantera mina svagheter för att nu kunna använda dem som styrkor. Att vara frisk betyder inte att det inte kommer komma jobba dagar för det kommer det göra men jag vet hur jag ska hantera det. OM jag skulle ramla ner i anorexia gropen igen längre fram så hoppas jag med den kunskap jag fått under denna tid att jag kan lyckas krypa upp ur gropen och åter stå stadigt på mina fötter.

 Alla ni som stöttat, peppat och trott på mig genom denna resa kan jag inte tacka nog. Ni är fantastiska och jag är lyckligt lottad som haft er vid min sida, utan er hade jag inte lyckats! <3 

 Jag väljer att titta tillbaka på min tid som sjuk, använda det som lärdomar, glädjas åt de styrkor jag fått och är evigt tacksam över att jag kunde vända det. De erfarenheter som jag fått kommer jag kunna använda för resten av mitt liv. Idag vänder jag blad i min bok och börjar på ett nytt kapitel i mitt liv, ett liv där jag är frisk och fri.