Att finna harmoni

 

”When things go wrong, don't go with them” - Elvis Presley

Jag har den senaste tiden funderat mycket på balans och harmoni. När uppnås det och hur uppnås det? Hur mycket ska man hålla sig sysselsatt för att inte överanalysera livet och hur mycket behöver man faktiskt tänka på livet istället för att bara springa ifrån det? När har en harmoni och balans skapats? Jag har vridit och vänt på det hur många varv som helst den senaste tiden med allt vad det inneburit. För svaret på en sorg jag känner över Joys (vad som det känns) oändliga skadeproblematik kommer jag inte finna i att försöka glömma bort att hundträning finns; för varje gång jag ser någon träna gör det ont i hjärtat över att jag vet att Joy så hemskt gärna också vill men inte kan pga smärta. Smärta som jag för stunden inte kan göra något åt mer än att vänta. Jag kommer inte finna svaret eller lindring i den sorgen genom att förtränga det. Ingen harmoni inuti kommer infinna när jag ser mig om för att hitta ett sätt att ”döva” den sorgen och ledsamheten. Efter förra veckans besök på Redog spred sig ett illamående och en isande känsla genom hela kroppen, jag ville inte åka hem. För hemma betyder vardag och att allt som påminner mig om att hon har ont finns där hela tiden. Men det går inte att fly ifrån de känslorna, även om jag för en stund skulle ha kunnat skjuta på att åka hem så skulle samma känsla och tankar fortfarande funnits kvar när jag landade hemma.

 

Utåt har jag sökt efter svar på just de frågorna, vart hittar jag den harmonin? Men jag har nog sökt på fel ställe, ingenting runt mig kan svara på den frågan åt mig. Det är jag själv som har svaret. Harmoni och balans skapas i alla fall hos mig när jag börjar se lösningen inuti mig, när jag inte försöker hitta lösningar på hur jag ska hantera situationer i min omgivning. Harmoni i mig är när jag helst av allt vill springa ifrån det som känns inuti och sudda ut dem och glömma men istället ser till hur jag kan få utlopp för dem i kreativitet/meditativa aktiviteter så som musik, skrift, genom att mål, yoga eller jogga. Hur jag kan använda sorg eller stress eller någon annan känsla till något användbart. När en känsla istället används som en grund till kreativitet som sedan omvandlas till ett lugn. Jag vet inte själv vart jag vill komma med denna text mer än att jag har letat för länge runt mig för att finna en harmoni när jag hela tiden skulle ha letat inuti och skapat den med känslorna som utgångspunkt. Det känns som att jag mest svamlat ihop något obegripligt och luddigt men kontentan av det hela är att min balans och harmoni måste komma inifrån och växa fram och inte letas i omvärlden. Att på något vis känna sig centrerad i sin egen kropp och själ såväl fysiskt som psykiskt tror jag är nykeln till hamoni. Jag har nog kommit en liten bit åt rätt håll på en väg som aldrig tar slut då du ständigt kommer möta nya utmaningar att hantera. 


En olycksfågel

 

Med tvivel på mig själv åkte jag igår ner till Västerås, i hopp om att jag sett fel, att jag inbillat mig allt. Att det inte kan ske igen. För hur mycket otur kan en hund ha? Men nej, jag hade inte fel, jag hade heller inte inbillat mig. Vilket jag intalat mig i så många veckor för att inte bli nedslagen. För att skydda mig själv lite. Som jag befarat är den dåliga tassen och tån åter igen skadad och med en inflammation/överansträngning i främre lårmuskeln på samma bakben. Till följd av vad eller vilken belastning eller vilken utgång det beräknas bli har jag ingen aning om. Allt är ovisst. Jag har ett papper framför mig där det står vilken rehab hon ska ha under de närmaste veckorna. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv varför en sådan godhjärtad hund gång på gång ska utsättas för sådan smärta, det är kanske en orättvis tanke som det nog egentligen inte finns något svar på. För ingen mer än någon annan förtjänar smärta eller lidande. Men det känns bara så orättvist när jag står här på sidan om och bevittnar samma sak hända ännu en gång. 

 

Försjunken i tankar ligger jag i soffan. Det skär i hjärtat att veta att ännu en gång har det hänt, ännu en gång har en senskada drabbat min fantastiska fina lilla hund. Som jag önskar att hon slapp detta, inte för allt jobb, alla pengar eller känslomässig påfrestningen det innebär för mig utan det faktum att jag av hela mitt hjärta önskar att Joy skulle slippa det, slippa ha ont och bara kunna leva som en vanlig hund. Men hon kommer med största sannolikhet aldrig bli en vanlig hund, innerst inne har jag nog veta det för två sen skador sedan. Men någonstans har jag ändå trott att det är jag som begränsar oss, att min rädsla att det ska ske igen har hållit oss ifrån att leva fullt ut och verkligen bli så bra vi kan bli. Det hade varit så enkelt om det ändå hade varit så. Jag vet inte hur många fler senskador en tass klarar av eller om hon möjligt kan bli än mer begränsad i sin vardag än vad hon i dagsläget är och ändå ha ett värdigt hundliv. Tankar om att jag kanske har gjort fel, att jag kanske belastat henne för hårt och att om jag gjort något annorlunda kanske det inte hade skett. Då kanske jag skulle ha kunnat hindra det från att hända igen. Jag har inget svar på vad jag skulle ha kunna göra utan egentligen är det bara ett desperat försök att bringa klarhet, ett hopp om att jag kanske skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att det inte ska ske igen. Samtidigt som det någonstans där i bakhuvudet gnager tankar om hur länge man ska fortsätta kämpa, hur mycket tid av en hunds liv som ska gå åt till rehab innan det inte är värt det för hundens skull. Det är inget jag har svar på. Inget som det finns ett lätt svar om ens ett rätt svar på. Vi har 5 veckor på oss innan vi ska på återbesök, veckor som kommer innebära laserbehandling och kontrollerad motion med träningsförbud. Med halv längtan och halv skräck ser jag fram emot det, en längtan efter att få mer svar, svar på hur vår eventuella framtid kommer se ut, och samtidigt rädsla för att vi inte denna gång heller ska nå fram till ett bra resultat som förra gången utan att läkningen ska ta längre tid och skadan vara än mer omfattande.

 

Med tårar i ögonen påminns jag allt för väl om resa vi stått inför för 5 respektive 3 år sedan. Den välkända resan vi åter står inför. Älskade hund, måtte du ha tillräcklig tur att läka även denna gång. <3


Att åter kunna drömma igen

 

 

Efter att tillräckligt mycket tid har passerat vågar jag nu drömma igen. Efter att ha sett Joy gå från framsteg till framsteg de senaste månaderna med ökad energi och glädje så vågar jag nu drömma. Drömma om allt som för många år sedan var ett mål och något som vi strävade efter innan alla skador. Jag kan åter se fram emot nästa pass utan att ha den lilla gnagande tanken i bakhuvudet, att tänk om hon inte håller. Visst finns den risken fortfarande och kommer alltid att finnas men någonstans på vägen har fokuset bytts från att oroa sig för att det förflutna ska bli verklighet igen till att njuta av det vi har nu och se fram emot det som kommer.

 

Åter är strukturen tillbaka i träningen och det börjar kännas som att kvalitets träningarna avlöser vandra. Jag måste nästan nypa mig i armen för att verkligen försäkra mig om att det är på riktigt. Pusselbitar om värmning, tävlingsbelöningar, detalj- och helhetsträningar börjar nå en fin balans. Det är så himla roligt att se den lyckan i Joys ögon och utvecklingen som skett det senaste månaderna. Inte nog med all inspiration alla ni hundmänniskor nära som långt bort ger så längtar jag snart ihjäl mig tills jag en dag åter står på tävlingsplanen tillsammans med alla dem jag en gång delade träningsplan med i talangtruppen. Än har vi en bit kvar innan vi är stabil nog att ta oss an rakningtävlingar och andra stora tävlingar men som jag längtar.  


När tankarna vandrar iväg

Hösten är på intågande, den årstid som jag tycker som bäst om. Mörkret som sakta men säkert kommer tidigare på kvällarna, den lite kyliga men krispiga luften som vittnar om att vi går mot kallare temperaturer. Löven byter sakta färg så naturen skiftar i nästan alla regnbågens färger.

 

Jag har suttit ute i solen med Joy strövandes runt på gräsmattan och med Dixie intill med sitt huvud i mitt knät. Njutit av solens strålar och bara varit i nuet. För jag tror vi glömmer det ibland. Så mycket tid spenderas för att tänka på det som varit, de vi kanske hade kunnat göra annorlunda eller att reflektera över en tid i livet som kanske var bättre i vissa avseenden. Eller så fokuserar vi på det som måste göras i framtiden, det vi längtar till och de vi önskar oss. Jag vet i alla fall att jag gör det och måste bli bättre på att bara vara härvarande. För nuet är trots allt det enda vi har. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppskatta det jag har just nu för jag har ingen aning om vad som händer i morgon. Hur vi än vrider och vänder på det så kan vi aldrig veta vad framtiden har att erbjuda på gott och ont eller vilken skillnad ett beslut eller handling i dåtid skulle ge. För de vi varit med om i livet oavsett om det är positiva eller negativa saker så har lett oss till den plats vi idag befinner oss på. Tittar vi noga så kan vi alla hitta saker i livet som är fina även om livet kanske är krokigt. Men de är en viss tjusning med det också, det är så det ska vara har jag hört. Visst känns det ibland som att det skulle vara en lättnad att få en hint av vad som kommer ske i framtiden eller en önskan att kunna ändra på en situation i det förflutna. Men samtidigt så skulle vi nog heller inte kunna bli så glad över något vi kämpat för om vi visste att vi skulle nå det. Självklart ska vi ha mål i livet och en strävan att nå dit men inte glömma bort att det är här och nu resan mot målet sker och det är den som ska uppskattas. Det är resan vi lever i, njut av den.  


Att lära av en tävling

En bild från tävlingen i fredags
(Jag ser till och med ut att ha skapliga armmuskler här. De är första gången det händer ;))
 

Efter att ha tittat igenom filmen som Martina filmade på oss under tävlingen förra veckan har jag insett vad mycket vi har att jobba på, hur mycket vi måste slipa på olika delar för att vi ska komma dit jag önskar. I fria följet fick vi en 9:a vilket jag var väldigt nöjd med, känslan var bra och Joy var så engagerad och höll positionen något så när bra. Hon hade glatt viftande svans och höga frambenslyft MEN kvalitén på fria följet var inget vidare. Många detaljer som saknades och lika så många delar från min sida som fallerade vilket gjorde att det inte såg harmoniskt ut. Jag är visst nöjd med vårt fria följa och poängen men vi har en bra bit kvar tills jag är tillfreds med alla delar. Zätat var en katastrof, där hade vi ligg rakt igenom. På första skiftet som var stå sa jag stanna (vi har stå), hon blev osäker och det gjorde att hon la sig. Tränade det idag och efter några repetitioner så satt det som vanligt igen. Inkallningen blev det dk på vilket såklart måste tränas på medan andra moment fanns risken till tjuvstart. Mer stadga där. Vid rutan la hon sig vid konen, mer stadga där också. Fjärren däremot fick vi vår 9:a. Vad som är härligt att se är när de momenten vi har fokuserat mest på under de senaste veckorna ger utdelning på tävling. Oavsett om det är små detaljer eller stora delar av moment. 

 

Det är så himla nyttigt att se sig själv på film i tävlingssammanhang och sen dessutom få möjlighet att se orsaker till sådant man kan tycka är ologiskt. Att det går att se mönster i beteenden som kanske tidigare inte uppkommit. Nu har vi en hel del att träna på inför nästa tävling. Trots att vi fick ihop 201 poäng (med två nollor) så känner jag mig optimistisk och ett första pris känns inte så hemskt långt borta så länge både hon och jag håller ihop. Måste dessutom nämna att de är så häftigt att åter igen få vara ute på tävlingsplanen med sin bästa vän och göra det både hon och jag älskar. 


Nu har vi ett mål

 

Jag är sedan en månad tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen. Orken har börjat infinna sig och smärtan är de flesta dagar ganska mild. Svaret på MRT:n visar inga skelettskador på ländryggen så vad som orsakar smärtan i rygg, känselbortfall och nervsmärta ner i benet vet de fortfarande inte. Efter dessa 5 månaders sjukskrivning har dock nacken blivit avsevärt mycket bättre och den akuta fasen i whiplash-skadan har nu lagt sig. Det betyder att de allra flesta dagar passerar utan större problem, lite stelhet i nacken och skuldra, lite balanssvårigheter och lock för örat är de som dagligen finns. Men de tar jag gärna varje dag istället för en hiskelig nervsmärta och domningar ut i höger arm.

 

Att smärtan minskat innebär också att orken sakta men säkert har kommit tillbaka. Nu har jag till och med energi kvar efter att ha gjort alla hushållssysslor hemma och kan roa mig med annat. Det känns helt fantastiskt! Äntligen orkar jag träna hund igen och känna att det ger energi istället för att göra att jag blir helt golvad av smärta i flera dagar. Det kanske är lite för vågat att skriva ut för då blir det på något vis på riktigt men nu har vi som mål att ta 3 första pris i eliten under hösten med start nu i början av augusti. En liten spark i rumpan på mig! Vi har dirigeringen som vi måste träna in annars är alla moment i det stora hela klara men behöver såklart finslipas och uthålligheten måste tränas upp. Känns så roligt att vara tillbaka på planen och dessutom få dela det med den grymma hund jag har.

 

För att öka motivationen lite extra så åker vi nästa helg ner till Norrtälje på SM:et. Ska bli så roligt att träffa alla långväga vänner och deras hundar.  Joy är laddad som supporter i sällskap med mamma (eller Joys mormor som hon nu går under namnet som). 


Att känna energi igen

 

Sitter lite skakig uppkrupen i soffan efter att ha testat akupunktur mot smärtan igen. Just för tillfället är jag helt smäfri och domningarna i armen är också borta. Ni kan nog inte ens ana vilken fantastisk känsla. Inte nog med det så kändes det som om alla bekymmer försvann, att det blev lite lättare i huvudet, färgerna blev lite klarare och alla sinnen kändes lite mer skärpt. Fantastiskt sånt här, vilken skillnad det kan göra. Att man känner sig piggare och med mer energi till skillnad mot när man får läkemedel utskriven och hela livet faller i sär både fysiskt och psykiskt. Jag blir nog mer och mer övertygad om att alternativ medicin kan lindra vissa problem betydligt bättre än läkemedel, jag säger inte att de ska utesluta sjukvården men av den erfarenheten jag haft av starka mediciner så försämrar de livskvalitén för min del radikalt och jag tänker i den mån de går slippa de.

 

Det är också intressant hur olika energikällor kan påverka livet. Hur negativitet likväl som positivitet kan göra en stor skillnad i välmående oavsett om man är frisk eller sjuk. För första gången på länge kände jag äntligen sug efter att träna hund. Den energikällan som tidigare i mitt liv varit en stor positivt energikälla som efter diverse skador på hundarna gjort att de mer tagit energi än gett. Träningen har istället tagit energi och när energinivån redan är låg av smärta och mediciner så har de gjort att jag mer dragit mig för de än känt en längtan efter de. I och med det så har jag också känt dåligt samvete för att Joy har fått stå tillbaka, hennes tid är nu och hon kommer inte stå där och vänta hur länge som helst på att jag ska bli frisk eller orka. Men idag, idag kände jag äntligen att hundträning var vad jag behövde. Att få le lite åt Joys engagemang och lycka att få träna. De gav energi. Så jag hoppas innerligt att det kan hålla i sig och att jag ska orka komma tillbaka till träningen för de har trots allt funnits där i många år och gett mig energi och kraft att orka med allt runt omkring. Så idag är det en bra dag och jag tror Joy tyckte det samma.  


Årssammanfattning 2014

Året börjar lida mot sitt slut och även om vi inte hunnit med att träna och tävla som jag hoppats så har jag några roliga saker att skriva. 
 
Januari
Joy och jag inledde året med lydnadstävling i Tierp på min födelsedag. Vi fick ihop 178p i tvåan och där med LPII och dessutom en hel del nya lärdomar om både Joy, mig själv och oss som ekipage. 
 
Februari
Denna månad åkte vi iväg på  Landslagets Talangläger i Smedjebacken. Vilken lycka och vilket läger. Så lärorikt och så många fina människor att träna med. Bland de bästa upplevelserna i mitt liv än så länge. 
 
Mars
Vi flyttade ifrån lägenheten i Sidsjön för ett snabbt stopp hos mamma och pappa. Detta var månaden då fina Tessie fick somna in. En hund som jag har mycket att tacka för, inte minst steget in i hundvärlden. Saknad i stort och smått! <3
 
 
April
Joy och jag debuterade klass 3, förvisso med usla poäng men några bra moment fick vi med oss. Såhär i efterhand var hon nog väldigt påverkad av smärtan i tårna redan här. 
 
Maj
Andra tävlingen i klass 3 och denna gång för en av SMdomarna och jisses vilken tävlingen Joy gör. Kommer fortfarande ihåg känslan när vi klev av planen. Sitt i grupp sket sig och tänkte åka hem men gick in med inställningen att vi skulle ha roligt. Och roligt hade vi, vi radade upp 10:or med känslan på topp. Vi bröt efter vittringen som vi nollade och ingen var nog gladare än jag. Hur fantasiskt är det inte att få gå ut på nästa tävling vi får göra med denna i ryggen?

 
VI hann också med att starta en rallylydnadstävling i avancerad klass där vi fick ihop 91 poäng och därmed RLD A och klar för mästarklassen. 
 
Diva och jag debuterade i eliten med en katastroftävling, där hon inte riktigt lyssnade på vad jag sa. Men många erfarenheter rikare blev vi och viktigast av allt var att vi hann med en start innan U-SM. 
 
Juni
En månad av stiltje där vi mest gick och väntade på att något skulle hända, jag slängdes mellan hopp och förtvivlan om jag skulle få ha Joy kvar eller om den diffusa smärtan som inte gick att behandla med smärtstillande skulle gör att jag skulle förlora min vän. 
 
Ett lydnadsSM på hemmaplan med mamma var höjdpunkten och visst är det fantastiskt att SM:en blir en sådan härlig träffpunkt. Träffade och hejade på en hel drös med talanger och hundvänner. Vi ser redan fram emot nästa års arrangemang. 
 
Juli
Begav Joy och jag oss ner till Karlskoga för ett par dagars träning med talangtruppen inför den kommande landskampen mot Norge. Åter fantastiska dagar med en grym grupp av människor och hundar. Otroligt givande och en härlig gemenskap. Ett till minne för livet. 
 
 
 
Augusti
Augusti inleddes med ett Ungdoms SM för Diva och mig nere i Uppsala. Ett riktigt bra arrangemang och en hel drös med talanger i elitlydnaden. Diva och jag ställde upp i mästarklassrally och elitlydnad där vi i rallyn slutade 4:a. Lydnaden gick mindre bra men hon kämpade tappert på i den heta sommarvärmen och hade roligt. Vårt 5:e och troligen sista U-SM tillsammans. 
 
 
 
Landskampen mot Norge skedde i augusti och självklart var Joy och jag ner och hejade på de svenska talangerna (som vann) och så tränade vi med norska motsvarigeheten. Så intressant att bolla idéer med dem och självklart de i svenska truppen med. 
 
 
September
Fick jag den stora äran att förvalta Pärla (Joys kullsyster) på Rallylydnads SM här i Sundsvall. Väldigt nervöst men roligt och där vi lyckades ta oss till final. En ära att få tävla en sån fin och genomtränad hund som Pärla. 
 
 
Oktober
Det hände inte så mycket hundaktiviteter förutom att jag fick möjlighet att hålla en helgkurs i tävlingslydnad. Vilket alltid är så inspirerande och roligt. Väldigt tacksam att jag fått den möjligheten att dela med mig av mina tanker och idéer om hundträning.
 
 
November
Ytterligare en helgkurs men denna gång en kombinerad rally- och tävlingslydnadskurs. Lika rolig och inspirerande den. 
 
December
 
 Inte så mycket hundaktiviteter denna månad utan vi fokuserar på slutspurten i Joys rehabilitering och hoppas komma igen i början av 2015. 
 

För att sammanfatta hela året så har vi hunnit med en hel del trots att Joy haft 7 månader med skada/rehabilitering och Diva har varit ut och luftat sig på tävlingsbanorna ytterligare ett år. Ett år fyllt av lärdomar och utmaning och jag har äntligen lyckas lära en hund sitta fint ;) Jag hoppas dock nästa år bjuder på framförallt friska hundar och sedan lite mer hundträning och några fler tävlingar. 
 
 
 

Att tappa bort sig själv

 
 
 
Jag hade egentligen tänkt skriva en årssammanfattning men den får komma senare och istället tänker jag försöka sätta ord på en sak jag tänkt en hel del på den senaste tiden. När vardagen faller ihop. Att gå från att att leva hund till att ha hund. Det är en stor skillnad. Att träna dagligen, att träffa underbara träningskompisar, få klura och analysera problem på olika nivåer till att gå en 10 minuters promenad hemma två gånger om dagen. Jag tappade bort mig själv mitt i allt. Att helt plötsligt tappa det som betydde mest, de som gav mig energi och det som hela livet var planerat runt. Jag ville ta bort allt som hade med hundträning att göra ett tag för de va så jobbigt att se det. Inte för att jag inte unnade andra lycka och framgång utan snarare att det var så jobbigt att hela tiden påminnas om hur dålig Joy var. Jag tror alla går igenom en sån fas, när man helst av allt vill komma ifrån allt och samla kraft. Samtidigt tror jag att man lär sig en massa om sig själv vid sådana tillfällen, lär sig hitta andra vägar att skaffa sig energi att orka fortsätta framåt. Vi är trots allt överlevare och även fast att det kan tyckas vara mörkt ibland så brukar vi hitta saker som ger kraft och energi att fortsätta framåt. På så vis är det lite roligt att titta tillbaka, mitt liv är så olikt va det var för ett år sedan. Då hade Joy och jag siktet inställt på att försöka vara kvar i talangtruppen och sikta mot eliten med all träning som det innebar, Diva var målet att ta sig till Rallylydnads SM i Sundsvall, vi varvade styrke/konditionsträning med lydnads/rallylydnadsträningar. Så målmedveten hade jag nog aldrig varit tidigare. Idag fokuserar vi på rehabilitering och lite stadga i zätaskiften, lite fritt följ och fjärr och försöker sakta men säkert bygga upp muskler och kondition igen, utöver det domineras min vardag av dans i olika former. På tal om att hitta andra energikällor. Det är okej att falla ibland och tappa bort sig själv för en stund, det brukar lösa sig på något vis till slut. Och glöm inte att ta hjälp av alla andra runt omkring er och försök hitta ljusglimtar i vardagen. 
 
De säger att du inte vet vad du har förrän det är borta. Det kanske är sant. Jag vet faktiskt inte. Jag saknar mitt i alla fall. Veckorna räknas ner och nu är det bara 6 veckor kvar av rehabiliteringen innan vi ska på återbesök. Kan inte beskriva hur nervös och lycklig jag är över att det börjar närma sig. 

Rehabilitering x 2.5

 
 
Här har det varit tomt ett tag. Rehabiliteringen med Joy har kommit till det steg att det flyter på bra. Hon är nu uppe i 3 x 3 minuter fördelat på skritt, trav, skritt och hon fullkomligt älskar treadmilen. Hon lyser av glädje då hon kommer in i rehablokalen och efter att hon tränat riktigt lyser det i ögonen av bus. Hon gör försök att kampa med kopplen så fort hon får chans och inne försöker hon få Diva att busa (vilket inte är speciellt svårt ;) ) eller så vill hon leka med mina fötter. Hon har fått tillbaka en energi som varit bort sedan tidigt i våras. Väldigt glad och tacksam att det går åt rätt håll samtidigt som jag inte kan låta bli att klandra mig själv för att jag inte upptäckte det tidigare, att hon fick gå med smärta från februari-maj utan att jag såg något. Å andra sidan är jag glad att senan inte gick av och att hon svara så bra som hon gör nu. Vi har ökat intervallerna med en minut nu i två veckor och fortsätter det såhär hoppas jag att vi "bara" har 11 veckor med rehabilitering kvar innan vi kan besöka Redog igen för ett nytt utlåtande. 
 
Divas rehab eller igångsättning går sakta men säkert framåt och visst är hon glad. Vi har hunnit med några härliga långpromenader i skogen och än så länge är hon haltfri och känns mjuk och fin i både muskler och leder. Förundras lika mycket varje gång hon kommer tillbaka efter problem med benen, hon är snart 8 år och det märks inte det minsta på henne mellan perioderna hon varit dålig att hon har så dåliga armbågar. Inte stel för 5 öre vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. 
 
Inte nog med de rehabiliteringarna så var jag idag till sjukgymnasten första gången efter krocken då min högerarm fick sig en smäll. Hon kom fram till att nervflätan som sitter på framsida axel på höger sida är den som tagit skada och det är därför jag har domningar i armen och styrkebortfall. Fick massage och sedan diveser övningar jag ska göra för att försöka mjuka upp och stimulera nervflätan. Efter att den blivit glad igen så får jag förhoppningsvis börja träna armen igen. Hela processen kommer ta ett tag men förhoppningsvis är jag snart hel igen. Summan av de hela; 2.5 rehabiliteringar i detta hushåll. Fördelen är att alla går åt rätt håll ;) 
 
Ser fram emot en helg i hundens tecken där jag har fått förmånen att vara instruktör för en helgkurs i lydnad/rallylydnad. Så roligt det ska bli, att få klura och analyser igen :D Hoppas ni andra också får en trevlig helg :D

Inlärning av högerhandling

 
 
 
Jag har stått i valet och kvalet om jag ska lära in högerhandlingen ordentligt på Joy över huvudtaget men eftersom vi inte har så mycket att träna nu när hon är under rehabilitering så varför inte. Det är bra hjärngympa för oss båda. Först tänkte jag harva mig igenom mästarklassen som jag gjort med Diva. Dvs. inte lärt in högerhandlingen under några strukturerade former utan helt enkelt tagit en godis och gjort skyltar. Men jag tänkte att om högerhandlingen i alla fall ska läras in så kan den tränas in ordentligt och riktigt på en gång. Vi har börjat med diverse bakdels övningar eftersom hon redan har kontakten. Hon gick tidigare på snedden och "glömde bort" bakdelen så att hon gick på 3 eller 4 spår istället för 2. Mission 1 har alltså varit att få bakdelen aktiv så faller resterande delar på plats. Vi har ännu inte kommit jättelångt och vi har inte gjort så många pass på klossen ännu men det har redan blivit mycket bättre. Hon börjar bli medveten om att hon kan arbeta den åt det hållet också. Och för att inte tala om hur otroligt nyttigt det är för mig att verkligen få tänka och att gå tillbaka och fundera över hur jag gjort tidigare i träningen av "fot". Idag tog jag fram klossen mellan hostandet och tedrickandet. Jag behöver fortfarande hjälpa henne lite med handen men hon trampar runt riktigt fint även om det är nära nära att hon sätter ner rumpan ;) Nästa steg är tänkt att bli vänstersvängar under marsch, hon åker lätt ut med rumpan där men det blir först när klossen sitter ordentligt utan handhjälper. Eftersom rösten fortfarande i princip är helt borta så är jag ytterst tacksam att det finns klicker. Lite fjärr med handtecken och lite gripanden av vittringspinnar fick vi också till eftersom min röst inte behöver användas så mycket. 
 
Uppe i femte dagen med urdålig röst och hosta, fått tackat nej till 3 vakna nätter med jobb och ett dagpass för att jag inte kan göra mig förstådd :P Nu åter till soffan och kurera mig så jag är pigg inför morgondagenskurs och helgens tripp till Uppsala för att träffa Ungdomsrådet för första gången! 

Rehabilitering

 
Efter att ha smält beskeden så har nu slutspurten (även om den är lång) på rehabiliteringen med Joy börjat. Vi blev ordinerade koppelpromenader med viktmanschetter på stabila underlag vilket egentligen inte gynnar hennes felaktiga rörelsemönster utan gör att hon fortsätter i samma dåliga gång men skogspromenader fungerar inte för tårna så vi fick välja mellan pest eller kolera och då valde vi att hålla tårna smärtfria och försöka träna upp muskler och rätta till rörelsen på annat vis. Men eftersom Hurtta har gjort ett par skor som jag köpte och testade för några veckor sedan med lyckat resultat så har jag valt att gå i skogen ändå. Skorna får hennes tår att stabiliseras och samtidigt så tränar hon upp muskler och rätar till den felaktiga rörelsen med högerbakben. Självklart håller jag koll på tårna och ser så de inte blir överansträngda av skogspromenaderna men än så länge går det bra. Ett annat problem är ju att Diva inte alls ska gå på asfalt vilket Joy ska göra. Divas armbågar behöver skogsunderlag för att må som bäst och för att hennes muskler ska bibehållas. Egentligen skulle jag behöva klona mig eller gå separata promenader med dem så att kunna lösa en del av det med skor är så skönt. Både hundarna och jag gläds åt att äntligen kunna gå promenader i skogen och som avslutning idag fick de varsin helkroppsmassage och stretching och de riktigt nöjt. Snart är jag självlärd fysioterapeut efter alla rehabilitingar och all friskvård jag genomfört på mina egna hundar genom åren ;)
 
 
Diva fick simma första gången efter operation och inflammationer igår på Biceps Friskvård för hund vilket gör att hon fått börja äta rimadyl igen för att förhindra en ny inflammation. Som tur är är det bara tillfälligt tills hon är igång satt igen och sedan ska den tas bort. 
 
Lite energitjuvar har jag också hunnit ta i tu med, ni vet såna där småsaker som samlas på hög och så fort man ser dem så går luften ur en. Så nu ska jag njuta av att jag är ledig idag och kanske det får bli ett kort lydnadspass också. Trevlig söndag allesammans! <3

Lydnadsträning utan guldfisken

 
Efter att Diva i måndags blev tillåten att börja motionera och träna lite smått så har jag ett par dagar funderat över upplägg, för att jag inte ska gå ut på planen och göra allt samtidigt och överanstränga henne. Idag kunde jag inte hålla mig längre så direkt efter jobbet åkte jag och hämtade Diva och Joy hos mamma och pappa, de skulle egentligen vara kvar där till imorgon men jag fick sluta tidigare idag och hade tid för en kort träning. Behöver jag säga att vi båda var överlyckliga? Vi började lite lugnt, hon har ju trots allt inte tränat nästan någonting de senaste två månaderna. Lite uppvärmningsövningar, zäta skiften, fjärr, dirigering och slutligen fritt följ. Zätat gick riktigt bra,  hon som har haft svårt att hålla i sär skiften gjorde det klockrent idag, fjärren fick vi ljud i då hon var en aning för taggad, dirigeringen gick riktigt bra med tanke på att hon inte tränat den på ett tag och det är ett av våra svåraste moment. Fria följet fick vi kämpa lite med, lite långt fram i position och lite slarviga svängar men det fick vi till hyfsat på slutet. Vad vi fick ut av själva träningen är egentligen inte så vessäntligt (vilket jag i vanliga fall skulle säga att det är) utan att vi överhuvudtaget kan träna och att det inte blev några jättemissar i momenten är det var viktigast idag. Jag hade förväntat mig att det skulle vara lite guldfisksyndrom hos Diva idag, att hon skulle ha tappat många av momenten efter uppehållet men hon kom faktiskt ihåg och kunde fokusera riktigt bra. Guldfisken kanske har tagit semester? ;) Är så obeskrivligt glad över de korta passet vi fick. Så himla underbart att vara tillbaka på planen med sin bästa vän vid sin sida och göra det absolut roligaste som finns; att träna hund! 
 
Joy fick komma ut och träna lite hon med och herrejävlar vilken träning hon gav mig. Grymt snygg fjärr och lika så zätaskiften. Längtar så till våren då vi kan börja träna ordentligt och förhoppningsvis hela moment och länkning. Vilken kapacitet den hunden har när hon väl får vara smärtfri. Jag är helt lyrisk! 
 
Nu väntar ett par timmar på klubben som instruktör vilket är en annan väldigt rolig och klurig del. 

Återbesök hos ReDog

 
 
Jag kommer ihåg att  jag sa i slutet på 2013 att 2014 inte kunde bli värre. Ingenting kan slå kampen mot anorexin och depressionen som jag kämpade med hela 2013. Trodde jag. Men tänk så fel jag hade. Att kämpa mot sig själv är svårt, att varje dag försöka göra det bättre än dagen innan, att bryta ett mönster som det känns som att man sitter fast i. Att trotsa ånget för att så småningom må bättre, det är svårt. Men de är nog svårare att se de man älskar vara skadad eller sjuk. Vi är hemma igen efter ett återbesök för Joy hos ReDog, med minst sagt blandade känslor. Joy är äntligen smärtfri och den akuta skada i senorna är borta vilket känns jättebra men senorna är permanent uttöjda på en baktass. De kommer inte gå tillbaka och bli bättre än de är just nu mer än att med mer muskler kanske de kan dra ihop sig något. Water treadmill står på schemat för att bygga upp muskler och kondition och sedan stretchning och massage för att tänja ut strama muskler, viktmanschetter och koppelpromenader till mars då vi ska tillbaka. Joy kommer troligvis kunna träna lydnad om än inte lika mycket och lika långt som jag hade hoppats på så åtminstone championatet ska i hamn, rallyn får vi vänta med och se om den går, all skogsträning (då menar jag sök och jaktträning) är borta eftersom det blir för stor belastning på tårna. Lydnaden kan vi förhoppningsvis börja träna till våren igen när vi varit tillbaka på återbesöket. Prognosen är relativt bra, vi kommer kunna hålla på med det vi (läs: jag) vill göra dvs. lydnaden och det är jag tacksam för. 
 
Men efter 7 års rehab/friskvård med Diva vet jag vad som krävs för att hålla en "trasig" hund relativt hel, hur mycket tankar och känslor det tar att hela tiden tänka på vad som är lämpligt, vilka restriktioner som ska hållas, titta efter hältor och orenheter, att inte kunna låta hunden få vara hund. När Diva inte finns mer skulle allt de försvinna, jag skulle få njuta av att bara ha hund. Ni vet, gå på långa promenader, inte tänka så mycket på längd eller underlag, att kunna träna hur mycket vi vill och så vidare. Sånt man med en frisk hund tar för givet. Missförtå mig inte, jag skulle inte för något i världen önskat mig någon annan hund än Diva och alla de fantastiska åren med henne men jag ville inte heller uppleva dem igen. Diva har lärt mig hur otroligt psykiskt jobbigt det är att ha en hund som är kroniskt sjuk. Och nu har jag två permanent trasiga hundar. Visst är jag glad att Joy och jag kommer kunna fortsätta träna men det som gör mig så ledsen är att jag vet vilken framtid vi har framför oss. Hade jag inte haft erfarenheterna med Diva hade det nog varit lättare, då hade jag inte vetat vad jag stod inför även om de såklart är två helt olika skador så är det samma princip. Haltar hon idag? Blev det för mycket belastning igår? Hon får inte springa där eller så där mycket. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Självklart ska Joy få samma förutsättningar som Diva att ha ett långt och aktivit liv det är inte det jag säger men just idag känns det lite tungt, att veta vad vi har framför oss och att många av de mål och drömmar som jag en gång satt upp inte kommer vara genomförbara. 
 
 
Joys högra baktass när hon ställer ner den. Senan är ordentligt uttöjd med tanke på att trampdynorna ska vara neråt. 
 

Den övre bildenr: Den fina vänstertassen där senan är hyfsat bra och enbart överrörliga tår.
Den nedre bilden: Här går det att se att de mellersta tårna är mycket plattare än de vänstra. 

Mer rallylydnad!

 
 
Vi har inte så mycket träning att skryta med. Det är roligt att träna detaljer man jag måste faktiskt erkänna att det börjar bli lite tradigt att träna samma sak dag ut och dag in sedan i maj... Jag intalar mig själv att det är normalt, att det går inte att vara på topp hela tiden.
 
Lite har vi hunnit träna, gjort om och hittat nya vinklar. Jag sa när Joy och jag började med rallyn att vi enbart skulle göra någon start i nybörjarklassen för att träna på hur det är att tävla, när vi tagit RLD N så började jag titta lite på fortsättningsklassen också, det spelar ju ingen roll så den kan vi ju också tävla. När RLD F var i hamn så tänkte jag att rallyn lägger vi på hyllan och tar kanske upp den senare. Jag kunde inte hålla mig så länge utan tränade lite på högerhandlingen och startade avancerad och efter 4 starter var RLD A fixat. Nu är det slut med rallyn och vi ska enbart satsa på lydnaden. Tror ni det gick? ;) Efter helgen började Joy och jag fila på mästarklassens skyltar och högerhandling. Checkat av lite vart vi står och vad vi måste träna mer på. Bland annat har jag bytt kommando på "backa" till "rygga" för att hon inte ska sätta ner rumpan och koppla ihop det med fjärrens "back" (stå-sitt), börjat grunda högerhandlingen ordentligt och bytt kommandon till "sidan" istället för "work" som jag tidigare använt. Med kloss på högersida och göra allt från början precis som jag gjort med fot. Det är verkligen intressant att gå tillbaka och reflektera över hur jag exakt lärt in fotpositionen och fotgående. 
 
Det ska måste lägga tid på framöver är att få till att Joy trampar runt ordentligt i högerhandlingen, både i 270° och 360° och i alla höger halter av något slag samt alla stå-positioner eftersom jag inte kan använda handtecken då Joy är snabb som skjutton på handtarget ;) Samt alla sidbyten måste tränas lite mer. Så tills vi har tränat upp konditionen/muskler och metaluthållighet till lydnaden så är det rallyn som får stå i fokus.
 
 

Kvalité

 
Om det är något jag har lärt mig på dessa månader med en skadad Joy så är det kvalité framför kvantitet och att tålamod i träning ger grymt bra resultat även om jag behövt lära mig av en mindre rolig anledning. 18 maj gjorde vi vår sista riktiga lydnadsträning som förövrigt kändes så himla bra, tänk att få ha en sån känsla med sig. Sedan dess har vi tränat vittringssortering, fjärr, lite stadga i zäta skiften och intetuggapåvittringspinnen-träning. Trots att lydnadsträningen är relativt skonsam så är det många moment som går bort eftersom hon inte får springa. Tillbaka till kvalité och det som gör mig så glad, idag fick vi till ett riktigt bra pass på klubben, en vittringssortering och en fjärr. Eftersom det inte går att göra så många repitioner så är det kvalité som gäller och så bra det har blivit. En sortering som satt som ett smäck, upptag vid första kontakt av rätt pinne, håller pinnen stilla mellan framtänderna (som vi tränat) och ett rakt fint avslut. Fjärren då, den har vi också traglat en del och hugedamig vad fin den börjat bli. HALLELUJA-MOMENT! Återigen kvalité, inte många upprepningar efter varandra men bra ska de vara när de väl sker. 
 
Tålamodet i träningen har kommit efter den där vittringen, mitt absoult VÄRSTA moment. Momentet jag låg sömnlös över när jag köpte Joy för att jag inte visste hur jag skulle träna eller hur jag skulle få det bra. Jag vågar nog säga att hon kan det nu. Rätt pinne in nästintill 100% av gånger. Och jag vågar nog påstå att jag blivit en mycket bättre hundtränare under dessa nästan 4 månaderna, även om det stundvis varit så frustrerande att inte kunna träna allt jag vill. Men en dag som denna är jag så glad över det tålamod och den träning vi lagt ner på de moment vi kan träna för så roligt det ska bli när vi väl få sätta igång att träna resterande moment och se hur vittring och fjärr ter sig i kedjor. Förhoppningsvis kan jag överföra de jag lärt mig under dessa månader till vår framtida träning av moment, detaljer och kedjor. Jag kommer vara världens lyckligaste människa den dagen och Joy kommer nog vara världens lyckligaste hund när hon får träna sitt favorit moment rutan igen. Som jag längtar efter 2015 års tränings- och tävlingsår då jag förhoppningsvis har en frisk hund igen. 

Talangträff och landskamp

 
Foto: Lena Löfroth
 
Efter många om och men, skador och hotspots så satte vi oss i fredags i bilen för att starta vår resa ner till Karlskoga och träff/landskamp med talangerna. För Joys och min del blev det inte så mycket träning och heller ingen landskamp eftersom hennes tass fortfarande inte är läkt men vad gör det när man får umgås med helt fantastiska lika sinnade människor en hel helg? 
 
Helgen dominerades av regn och stora vattenplöar dränkte planerna. Lördagens tävling var upplägget lika som på VM vilket var väldigt intressant att se och en hel del hundar som fick problem med kantbanden. Något jag tar med mig till framtida träningar med Joy. Alla ekipagen kämpade på ruggigt bra trots att det regnade fruktansvärt stundvis med en väldigt härlig support från utsidan ringen av övriga lagkamrater. Och vilken härlig känlsa, att få stå där och heja fram alla och jag kan bara tänka mig att få stå där inne på planen med dessa hejarrop i ryggen måste ha känts fantastiskt. På lördagkväll genomfördes prisutdelningen och efter en jämn fight slutade det med vinst för Sverige. Segrare i eliten individuellt blev Susanne och Edda, stort grattis till er! 
 
På söndagen delades vi in i grupper för att träna med norskorna. Otroligt glad att Joy såg så bra ut och att det fanns en hård grusväg på sidan av planen som vi kunde träna på. Många bra tips, tankar och idéer fick vi med oss från den träningen. Ny tanke om vittringen och tugget testar vi nu och det verkar som att det ger resultat redan. Fjärren vågade jag testa att någon höll i tassarna på henne och det svarade hon superbra på och gjorde så snygga skiften och lika så några nyagamla tankar om stadgan i zätat. Proppfull med motivation och inspiration efter helgen och jag längtar så efter att få börja träna moment igen. Men först tar vi två veckors total vila i väntan på återbesök hos veterinären. Den som väntar på något gott... 
 
Helgen avslutades med att Susanne & Edda, Jenny & Ayla, Vanessa & Flame och Mia & Lyxa blev uppkallad till spetsgruppen. Grattis och lycka till! 

 
Efter detta var det dags att säga hejdå till alla och med en viss klump i halsen tackade Joy och jag för oss. Nästan 1 år har vi fått möjligheten att vara en del av talangtruppen och jag är både tacksam och glad att vi fått vara en del av en fantastisk grupp med människor och hundar. Vilken sammanhållning och vilken kunskapsbas. Nu ska vi istället fokusera på att Joy ska bli frisk igen och låta det ta den tid den tar att komma tillbaka i tränings- och tävlingsform igen. Att dessutom få avsluta detta år med fina ord från ledningen när jag tackade för oss kändes underbart och förhoppningsvis kan vi komma igen längre fram. Tack för att ni i truppen har gjort denna tid så bra! <3
 
 
 

Ungdoms SM i ord

 
Min fina vapendragare! <3
 
I fredags åkte Diva och jag ner till Ultuna och Uppsala för årets Ungdoms SM. Först ut var det veterinärbesiktning och anmälan, Diva gick igenom veterinärbesiktningen utan problem och jag som varit så orolig att hon skulle börja löpa. Diva var anmäld till rallylydnad mästarklass och elitlydnad. Lydnaden var vi egenlitgen inte klar för men jag kunde inte låta bli att anmäla oss när vi väl var uppe i den klassen. Att få tävla ett U-SM i elitlydnad kändes helt fantastiskt med DEN hunden. För som vi har slitit för att överhuvudtaget ha tagit oss dit. Att en dag tävla elitlydnad med Joy däremot känns som en självklarhet och inte som Diva en dröm. Hur som helst, rallylydnaden gick på lördagmorgon klockan 8 och vi hade startnummer 1. Banan passade oss, mycket byten och inget språng. Diva gick samlat under större av den men fick för sig att hoppa över en skylt och hamnade framför mig och skällde som protest ;) De kostade oss dessvärre en hel del poäng och sedan en nosning i honnören (fan att jag inte bad dem starta klockan 5 sekunder senare för då hade vi slutat på samma poäng som 3:an). Vi slutade 4:a vilket jag är mycket nöjd med och att vi höjde våra poäng från förra helgens rallytävling. 
 
 
 
 
Otroligt fina foton som Åsa Lundberg har tagit på mig och Diva under söndagens elitlydnad. 
 
 
Lydnaden gick i två ringar och under båda dagarna. Jag hade som sagt inga förhoppningar på att vi skulle ta oss speciellt långt eftersom vi inte alls har helheten som behövs plus att hon aldrig tävlat i två ringar eller med den här typen av störning i eliten. Vi hade när vi kom ner till U-SM enbart tävlat en elittävling och då bröt vi efter x-antal nollor. Vi gick ut som startnummer 9 av 11 på lördagen i stekhet värme. På platsmomenten fick vi 9 sitt (tittar runt) och 8 på platsen (dk). I ring 1 var det zätat, rutan, inkallning och slutligen fritt följ och i ring 2 var momenten fjärr, apportering med dirigering, vittring och hopp.
 
Zätat: 7 poäng (sätter sig inte och lägger sig inte)
Rutan: 7 poäng (slingrar sig till rutan och busigt avslut) 
Inkallning: 5 poäng (dk ligg, stannar ej inom 3 meter och dk ligg)
Fritt följ: 7 poäng (sitter ej i halter, dk fot, sitter ej i stegförflyttningarna)

Fjärr: 0 poäng (dk ligg, lämnar platsen)
Apportering med dirigiering: 0 poäng (många dk och tar mitten apport)
Vittring: 5 poäng (går över flera gånger, tugg och tempo)
Hoppmetall: 0 poäng (långsamt gripande, dk och hoppar ej tillbaka)
 
Poängen säger dock inte allt och trots många nollor så är jag nöjd med hur Diva klarade det. Rutan har varit ett ständigt problem och det är inte många tävlingar hon har klarat den. Fria följet var inte speciellt bra och vi har mycket kvar där innan vi är på en nivå som jag är nöjd med. Däremot så är jag otroligt glad att vi fick till ett så långt ff utan att hon plogade som hon gjorde på sista tävlingen och att hon höll igenom hela. I fjärren har vårt gamla problem med för mycket dragning framåt kommit tillbaka så det är jag som inte varit tydlig i träningen på slutet. Apporteringen med dirigeringen såg hon en rallylydnadsskylt som stod på planen och tog sikte på den MEN jag fick tillbaka henne till kon och skickade om på apporten. Hon tog då mitten men belönade jag henne massor för att hon gick på min dirigering. Vittringen är jag supernöjd med! Trots en ynka 5 i protokollet. Det låg långt in i programmet och så trött som hon var då är jag så glad att hon gick ut och tog rätt pinne. Vittringen har varit vårt svåraste moment och vilken tid vi har lagt ner på det i vinter/sommar och äntligen gav det resultat. Nollan på metallen är ett problem som kommit tillbaka till följd av att jag inte hållit efter det ordentligt. 
 
Tävlingen på söndag bröt vi, några resultat fick vi dock med oss. 10 på sitt i grupp, 9 på plats (dk ligg) och en 5:a på dirigeringen. Den där 5:an är en av de bästa betygen för helgen. Som vi har slitit med just de momentet under sommaren, Diva har blankt struntat i mitt stå och haft tunnelseende på apporten och sprungit förbi konen. Efter att ha traglat ordförståelse och tänkt om i belöningen så verkar det äntligen ha gett resultat. Diva stannar bortifrån mig med sikte på mitten apporten. Jag gör ett dk och säger Diva för att få henne att vända sig innan jag gör dirigeringen och hon tar RÄTT apport. Segerdans på det! 
 
Så poängmässigt var det en riktig skittävling men så många guldkorn och så många framsteg. Som jag skrev tidigare, hade det varit Joy som tävlat i elitklassen hade jag inte på långa vägar varit nöjd över resultatet men med Diva är jag det. Dessutom var det så häftigt att få tävla Diva som var uträknad för länge sedan med sina framben i både mästarklass och eliten som 7-åring. Jag nöjt under hela tiden vi var inne på tävlingsplanen och kunde inte sluta glädjas åt hur långt vi tagit oss med de förutsättningar vi har. 2009 tävlade vi vårt första U-SM och då med ett silver i lydnadsklass 1 med poäng 193.5 och 194 och 5 år senare får vi gå ut och tävla elitlydnad. Jag är så tacksam för alla år vi fått tillsammans och att vi åter fått uppleva ett helt fantastiskt U-SM. 
 
Jag vill också passa på att tacka för ett grymt arrangemang och TACK till alla som varit med och bidragit till en fantastisk helg. Vi fick vara med och heja fram både träningskompisar och kompisar från talangtruppen som gjorde grymma rundor. Stort grattis till Vanessa & Flame till guldet i elitlydnad och Louise & Snipe till silvret! Det var så häftigt att se er ute på planen. Stort grattis till träningskompsiarna Jessica & Ellen till silvret i mästarklassrally och Lisabet & Mirra till guldet i HTM. 
 
 
Nu tar Joy och jag nya tag med träningen och ser fram emot landskampen mot Norge (där vi ska heja fram Sverige till vinst och träna med norrmännen) och för Divas del ska vi nu satsa stenhårt mot det där championatet i lydnaden. Så mycket inspiration vi fått under helgen och bevis på att inget är omöjligt. Nu kör vi!
 

Sommarvärme

 
 
Det händer inte så mycket värt att skriva här nu när värmen tränger sig på oavsett tid på dygnet. Joy får inte bada pga av att havsbotten är av sand och mjuk och Diva kan inte av rusa som en dåre i vattenkanten för frambenen klarar inte det. Så istället är vi fast inomhus eller i skuggan på plattorna utan för huset. Denna vecka har jag dock fått chansen att motionera Linnéas Brynjar så kvällarna har tillbringats i stallet vilket har varit helt underbart. 
 
Angående Joy så slängs jag lite mellan hopp och förtvivlan. Tillfrisknandet går i vågor upp och ner, vissa dagar bättre och andra dagar sämre. Så som det kan vara. Jag är innerligt tacksam över att hon med största  sannolikhet kommer bli bra men ändå lite ledsen över att vi troligtvis inte kommer kunna fortsätta satsa på jakten som jag hade hoppats och längtat så efter. Men vi har lydnaden kvar vilket alltid har varit och är det jag satsar på. 
 
Något som är desto mer positivt är Diva,  än så länge har hon inte börjat löpa. *peppar peppar ta i trä* Så  i morgon åker vi ner till Uppsala för U-SM. På något vis är jag rädd för att säga det, rädd att om jag längtar för mycket eller säger att vi ska starta så kommer det inte att hända. Men oavsett vad som händer så är Diva och jag på väg mot vårt 5 (!!) U-SM tillsammans. Jag kan inte vara mer tacksam över att vi har fått så många fina år tillsammans och att hon vid 7 års ålder tävlar både elitklass lydnad och mästarklass rally. Min älskade underhund! 

Fredag

 
Foto: Cecilia Mårtenson
 
 
Phu! Här har det inte hänt så mycket den senaste tiden. Jag har jobbat non stop sedan vi kom hem från Karlskoga och Talangträffen. Joy och jag kunde inte göra så mycket men vi roade oss med vittringen, fjärr, lite fritt följ, stadga, zätaskiften och störning. Väldigt nyttig träning som sällan annars blir av. Vi hade några helt fantastiska dagar där nere, klurade på lösningar till problem, skrattade så det gjorde ont i magen, åt pizza och upplevde många stora framsteg och lyckade träningar. En helt underbar grupp med människor som jag är innerligt tacksam att jag fått möjlighet att träffa och följa deras utveckling. 
 
På Joy-fronten har det inte hänt så mycket. Hon vibbas och har fått laserbehandling vilket jag tycker hon har svarat bra på. Igår och idag tycker jag dock att hon ser lite sämre ut så jag får se hur det ser ut efter vibben ikväll. Att laser kan göra sådan stor skillad som den gjort på Joy och att rehabilitering/friskvård kan göra så mycket för en hund har gjort att jag är ännu mer säker på att det är just det jag vill göra längre fram. Att med relativt små och enkla medel ge hundar ett bättre liv och i vissa fall längre liv skulle verkligen vara en dröm. 
 
Lite frukost och sedan iväg på jobbet, byter dock ut personliga assistent rocken idag mot några timmar på Djurkompaniet. 
 
Trevlig helg allesammans!

Tidigare inlägg
RSS 2.0