.:Till minne av Diva:.
Så många gånger jag försökt formulera några rader om min bästa vän och lika många gånger har skiften som alltid brukar vara mitt sätt att bearbeta saker på svikit och huvudet förblivit tomt. Det har gått snart tre månader sedan den dagen jag fick be veterinären ge Diva insomningssprutan. Dagen jag förlorade min bästa vän. Jag klarar knappt än idag av att titta på de bilder som jag knäppt på henne dagarna innan, de värker att påminnas om att hon inte längre studsar runt på golvet i iver så fort hon misstänkte att något var i görningen. Vi har trots det fått en vardag Joy och jag sedan dess men en vardag som saknar Diva. Mitt älskade lyckopiller som ALLTID ställde upp på allting. Hunden med ett hjärta av guld. Hunden jag kanske inte kom längst med men som lärde mig ofantligt mycket och var vid min sida när jag på riktigt klev in i hundvärlden. Som gav mig en stor hundfamilj med vänner och hundar runt om i hela Sverige. Trots hennes dåliga ben hann vi med en hel del, bland annat 4 U-SM medaljer, samtliga titlar i rallylydnaden och där med titeln rallylydnadsmästare, första pris i lydnadsklass 1-3 och en start i elitlydnad. Många äventyr delade vi under våra år tillsammans.
De små fyrbenta har vi bara till låns och vissa av dem tas ifrån oss alldeles för tidigt. Diva var en sådan hund. För trots att jag under flera år intalat mig att hennes dagar inte skulle bli lika många som en frisk hund så gjorde det fruktansvärt ont att besluta att tiden var kommen. Att veta att jag själv har makten att besluta att livet inte är värt att leva är både en lättnad och en smärta. Jag vet att jag tog rätt beslut och jag är glad att vi fick den där sista veckan som vi kunde njuta av. Vi gick vår sista skogspromenad, gjorde vårt sista jaktpass, vårt sista lydnadspass och jag fick möjlighet att säga hejdå. Hon somnade sedan in i armarna på mig helt stilla. Saknaden är enorm och att mista en hund är lika hemskt varje gång men samtidigt har en lättnad infunnit sig. En lättnad över att inte varje dag behöva titta om hon är halt eller behöva oroa sig för vilken dag hennes ben ska sätta stopp för henne. Nu springer hon uppe bland molnen med Tessie och kikar ner på Joy och mig och förhoppninsgvis ses vi igen någon dag.
Vila i frid, du kommer alltid fattas mig! <3
Att leva med smärta
Visualisera att du vaknar på morgonen, första tanken som dyker upp i huvudet är: hur känns kroppen idag? Kan jag göra det jag tänkt idag eller måste jag ändra något för att gårdagen uppenbarligen tog för hårt? Vad klarar kroppen av för dagen? Kan den gå en promenad på asfalt? Kan den sitta på en stol? Kan du klara av att bära något? Klarar du av att torka och borsta håret när de blivit tvättat? Eller måste ni hitta andra lösningar på det som behöver göras? Ni vet sådana vardagliga saker. Försök borsta tänderna med andra handen så förstår ni hur psykiskt ansträngande det är att göra saker med fel arm/hand för att inte tala om det dåliga resultatet som följer.
Tänk sedan på vad du älskar att göra; rida, träna hund, spela instrument, gymma, dansa, utflykter eller vad du nu kan tänkas gilla. Lägg sedan till att det smärtar varje gång du gör det. Kroppens sätt att tala om att du gjort tillräcklig, du bör sluta. Ditt huvud och din själ däremot älskar varenda sekund av det. Du vill bara hålla på en liten stund till. Till följd av det blir dagen efter som en efterhängsen bakfylla i ett töcken av smärta. Du frågar dig efteråt om det är värt ansträngningen, om du gjorde rätt där du ligger i soffan med smärta som inte lindras hur du än ligger eller hur många värktabletter du än tar. Samtidigt som du älskar det du gjorde dagen innan och att det ger dig energi att blicka framåt.
Tänk er att ni måste sätta ett frågetecken bakom allt ni planerar att göra, för att pressa kroppen över kanten kommer göra att dagar efter blir lidande och ni åter frågar er om ansträngningen var värd den smärta ni sedan får umgås med. Ni har vissa dagar som är bättre, vissa dagar som är sämre. Vissa saker kan ni påverka medan andra inte. Tankarna går från frustration till att vilja så mycket mer, slippa smärta och trötthet til att acceptera att det kommer bättre och sämre dagar. Och att de sämre dagarna kommer förhoppningsvis gå över. Att ni sedan tar vara på varenda sekund ni klarar av att göra det ni älskar, för om de så bara varar en liten stund gör det att ni kan glömma den dagliga kampen lite och få ett andrum.
Jag så imponerad över alla där ute som levt och lever med smärta som vi vissa fall är mer omfattande och varit mer långvarig än min. Och att jag tror många mer än jag ofta vill mer än våra kroppar orkar och att behöva ställa in saker eller inte orka vara med på allt är frusterande och ledsamt. För min del har sjukvårdspersonal fortfarnade hopp om att jag ska bli symptomsfri längre fram och att mina bra dagar är välidgt bra dagar. Vill skänka en tanke till alla ni andra som lever med ständig och livslång smärta.
Att ha en hund med kroniska besvär
Diva är idag 8 år. 8 år är en relativt hög ålder med tanke på hennes gedrigra lista med besvär; FPC i båda armbågarna, OCD i båda armbågarna, en 3:a på ena armbågen och en 1:a på den andra, C-höfter och slutligen spondylos. Det har blivit många vändor till veterinären och simmet för att hålla henne vid god fysik så hon ska hålla. Ju äldre hon blir desto mer tydligat blir det att resans slut börjar närma sig, när veterinärbesöken blir tätare och de smärtstillande- och antiinflammatoriska behandlingarna blir mer frekvent. När hon inte längre drabbas av kraftig hälta som orsakats av att delar i leden lossnat utan istället konstanta difusa hältor. Det är hemskt att se, hemskt att det precis framför ögonen blir en försämring som ändå varit väntad under så många år. Att när man står hos veterinären och önskar av hela sitt hjärta att det finns en annan ny behandling, att om jag bara gjorde de där så skulle hon bli bättre. För oavsett hur länge jag bearbetat det faktum att hennes benen till slut kommer ge upp och att alla timmar som lagts ner på friskvård och rehab är tillräckligt även om jag kunnat göra mer så gör det ont. Dagens utlåtande av veterinären var att med tanke på hur armbågen känns och hur ont hon har så ska hon inte kunna gå, det är ett under att hon stödjer på benet så mycket som hon gör och att hon är så rörlig och fin. Visst känns det bra att höra att hunden är så pass fin och rörlig men samtidigt så ledsamt att hon har så kraftiga besvär och smärta som hon har. Naturligt började veterinären och jag prata om vilka alternativ det finns, eftersom en operation till inte är aktuellt så återstår bara smärtstillande behandling eller att låta henne somna in. Veterinären och jag bestämde att vi satsar på en ny rimadylkur på två månader och sedan återbesök för att se om det blir någon skillnad. Ger det inte önskad effekt så finns det tyvärr inte så mycket mer att göra. Det känns fruktansvärt hemskt att veta att de närmaste två månaderna kommer avgöra men samtidigt kan jag känna att jag gjort det jag kan för henne. Kan inte annat än känna en stor tacksamhet över det bemötande vi fick hos veterinären idag. Min bästa vän och träningskamrat som varit med i vått och torrt i många fler år än jag någonsin hade kunna hoppats på.
365 dagar senare
Så många dagar har det gått sedan jag blev friskförklarad från anorexin och depressionen. Jag är innerligt tacksam över det faktum att jag lever idag, att jag klarat mig utan de komplikationer som läkaren befarade att jag skulle ha fått på hjärta, skelett och andra vitala organ. Tacksam att jag valde det friska livet och valde att kämpa för det. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att jag klarade det, att jag skulle vara en av dem som överlevde anorexin. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att bli frisk.
Innan jag blev riktigt sjukt i båda anorexin och i depressionen så kunde jag inte förstår att det gick att må så psykiskt och fysiskt dåligt att ingenting i livet inte längre verkade ha någon betydelse. Att varje dag behöva klistra på det där leendet för att övertyga alla om hur bra allting var, är även det otroligt smärtsamt. Så glöm inte det, även fast att allt kan se bra ut på utsidan betyder det inte att allt är bra på insidan.
Även om sjukdomsperioden och tillfrisknande har inneburit massor med smärta och lidande både psykiskt och fysiskt kan jag inte låta bli att vara glad över alla de lärdomar jag fått, alla de erfarenheter jag fått, alla underbara människor jag lärt känna, den styrka jag byggt upp och den personlighetsutveckling jag gjorde för att bli frisk. För det är svårt att byta de mönster som varit vardag i närmare 12 år. Jag kan inte säga att jag önskar att jag inte hade varit en av dem som behövt genomlida detta för det har format den person jag är idag och det har fått mig att uppskatta livet så mycket mer. Att uppskatta småsaker och ta vara på tiden jag får med vänner och familj för jag har ingen aning om när det kan vara sista gången vi ses.
De senaste året har jag stått inför prövningar jag tidigare aldrig skulle ha klarat och visst har det stundvis varit riktigt jobbigt att hålla fast vid friska tankar och inte falla ner i gamla mönster. Visst har jag snubblat ibland men jag har rest mig igen. Vet ni, det är helt okej att det varit så. Det kommer perioder i livet då det är upp och ner, händelser som gör det svårare att hålla sig på fötterna. Men detta har gjort att jag idag helt ärligt kan säga att jag aldrig tidigare varit så motiverad att fortsätta vara frisk. Äntligen kan jag leva! För ett år sedan skrev jag att jag vände blad i min bok och att ett nytt kapitel av mitt liv började skrivas och jag kan inte vara mer stolt över mig själv att jag fortfarande är med på den resan där jag är frisk och fri. Idag firar jag, jag firar att jag kan njuta av det jag älskar mest, njuta av att jag känner känslor, jag firar också att jag slipper ständiga tankar om kaloriräkning, slipper skräcken om siffror på en våg (som inte talar om ett dugg och definitivt inte vilket värde du har som person) och att slippa den ständiga rädslan över att gå upp i vikt. Idag firar jag livet lite extra!
Slutgligen är jag så glad över alla fina vänner och familjen som funnits och finns där för mig och jag kan inte låta bli att känna mig lyckligt lottad att jag har er. <3
Årssammanfattning 2014
Året börjar lida mot sitt slut och även om vi inte hunnit med att träna och tävla som jag hoppats så har jag några roliga saker att skriva.
Januari
Joy och jag inledde året med lydnadstävling i Tierp på min födelsedag. Vi fick ihop 178p i tvåan och där med LPII och dessutom en hel del nya lärdomar om både Joy, mig själv och oss som ekipage.
Joy och jag inledde året med lydnadstävling i Tierp på min födelsedag. Vi fick ihop 178p i tvåan och där med LPII och dessutom en hel del nya lärdomar om både Joy, mig själv och oss som ekipage.
Februari
Denna månad åkte vi iväg på Landslagets Talangläger i Smedjebacken. Vilken lycka och vilket läger. Så lärorikt och så många fina människor att träna med. Bland de bästa upplevelserna i mitt liv än så länge.
Denna månad åkte vi iväg på Landslagets Talangläger i Smedjebacken. Vilken lycka och vilket läger. Så lärorikt och så många fina människor att träna med. Bland de bästa upplevelserna i mitt liv än så länge.
Mars
Vi flyttade ifrån lägenheten i Sidsjön för ett snabbt stopp hos mamma och pappa. Detta var månaden då fina Tessie fick somna in. En hund som jag har mycket att tacka för, inte minst steget in i hundvärlden. Saknad i stort och smått! <3
April
Joy och jag debuterade klass 3, förvisso med usla poäng men några bra moment fick vi med oss. Såhär i efterhand var hon nog väldigt påverkad av smärtan i tårna redan här.
Maj
Andra tävlingen i klass 3 och denna gång för en av SMdomarna och jisses vilken tävlingen Joy gör. Kommer fortfarande ihåg känslan när vi klev av planen. Sitt i grupp sket sig och tänkte åka hem men gick in med inställningen att vi skulle ha roligt. Och roligt hade vi, vi radade upp 10:or med känslan på topp. Vi bröt efter vittringen som vi nollade och ingen var nog gladare än jag. Hur fantasiskt är det inte att få gå ut på nästa tävling vi får göra med denna i ryggen?
Andra tävlingen i klass 3 och denna gång för en av SMdomarna och jisses vilken tävlingen Joy gör. Kommer fortfarande ihåg känslan när vi klev av planen. Sitt i grupp sket sig och tänkte åka hem men gick in med inställningen att vi skulle ha roligt. Och roligt hade vi, vi radade upp 10:or med känslan på topp. Vi bröt efter vittringen som vi nollade och ingen var nog gladare än jag. Hur fantasiskt är det inte att få gå ut på nästa tävling vi får göra med denna i ryggen?
VI hann också med att starta en rallylydnadstävling i avancerad klass där vi fick ihop 91 poäng och därmed RLD A och klar för mästarklassen.
Diva och jag debuterade i eliten med en katastroftävling, där hon inte riktigt lyssnade på vad jag sa. Men många erfarenheter rikare blev vi och viktigast av allt var att vi hann med en start innan U-SM.
Juni
En månad av stiltje där vi mest gick och väntade på att något skulle hända, jag slängdes mellan hopp och förtvivlan om jag skulle få ha Joy kvar eller om den diffusa smärtan som inte gick att behandla med smärtstillande skulle gör att jag skulle förlora min vän.
En månad av stiltje där vi mest gick och väntade på att något skulle hända, jag slängdes mellan hopp och förtvivlan om jag skulle få ha Joy kvar eller om den diffusa smärtan som inte gick att behandla med smärtstillande skulle gör att jag skulle förlora min vän.
Ett lydnadsSM på hemmaplan med mamma var höjdpunkten och visst är det fantastiskt att SM:en blir en sådan härlig träffpunkt. Träffade och hejade på en hel drös med talanger och hundvänner. Vi ser redan fram emot nästa års arrangemang.
Juli
Begav Joy och jag oss ner till Karlskoga för ett par dagars träning med talangtruppen inför den kommande landskampen mot Norge. Åter fantastiska dagar med en grym grupp av människor och hundar. Otroligt givande och en härlig gemenskap. Ett till minne för livet.
Augusti
Augusti inleddes med ett Ungdoms SM för Diva och mig nere i Uppsala. Ett riktigt bra arrangemang och en hel drös med talanger i elitlydnaden. Diva och jag ställde upp i mästarklassrally och elitlydnad där vi i rallyn slutade 4:a. Lydnaden gick mindre bra men hon kämpade tappert på i den heta sommarvärmen och hade roligt. Vårt 5:e och troligen sista U-SM tillsammans.
Augusti inleddes med ett Ungdoms SM för Diva och mig nere i Uppsala. Ett riktigt bra arrangemang och en hel drös med talanger i elitlydnaden. Diva och jag ställde upp i mästarklassrally och elitlydnad där vi i rallyn slutade 4:a. Lydnaden gick mindre bra men hon kämpade tappert på i den heta sommarvärmen och hade roligt. Vårt 5:e och troligen sista U-SM tillsammans.
Landskampen mot Norge skedde i augusti och självklart var Joy och jag ner och hejade på de svenska talangerna (som vann) och så tränade vi med norska motsvarigeheten. Så intressant att bolla idéer med dem och självklart de i svenska truppen med.
September
Fick jag den stora äran att förvalta Pärla (Joys kullsyster) på Rallylydnads SM här i Sundsvall. Väldigt nervöst men roligt och där vi lyckades ta oss till final. En ära att få tävla en sån fin och genomtränad hund som Pärla.
Fick jag den stora äran att förvalta Pärla (Joys kullsyster) på Rallylydnads SM här i Sundsvall. Väldigt nervöst men roligt och där vi lyckades ta oss till final. En ära att få tävla en sån fin och genomtränad hund som Pärla.
Oktober
Det hände inte så mycket hundaktiviteter förutom att jag fick möjlighet att hålla en helgkurs i tävlingslydnad. Vilket alltid är så inspirerande och roligt. Väldigt tacksam att jag fått den möjligheten att dela med mig av mina tanker och idéer om hundträning.
November
Ytterligare en helgkurs men denna gång en kombinerad rally- och tävlingslydnadskurs. Lika rolig och inspirerande den.
Ytterligare en helgkurs men denna gång en kombinerad rally- och tävlingslydnadskurs. Lika rolig och inspirerande den.
December
Inte så mycket hundaktiviteter denna månad utan vi fokuserar på slutspurten i Joys rehabilitering och hoppas komma igen i början av 2015.
För att sammanfatta hela året så har vi hunnit med en hel del trots att Joy haft 7 månader med skada/rehabilitering och Diva har varit ut och luftat sig på tävlingsbanorna ytterligare ett år. Ett år fyllt av lärdomar och utmaning och jag har äntligen lyckas lära en hund sitta fint ;) Jag hoppas dock nästa år bjuder på framförallt friska hundar och sedan lite mer hundträning och några fler tävlingar.
Rehabilitering x 2.5
Här har det varit tomt ett tag. Rehabiliteringen med Joy har kommit till det steg att det flyter på bra. Hon är nu uppe i 3 x 3 minuter fördelat på skritt, trav, skritt och hon fullkomligt älskar treadmilen. Hon lyser av glädje då hon kommer in i rehablokalen och efter att hon tränat riktigt lyser det i ögonen av bus. Hon gör försök att kampa med kopplen så fort hon får chans och inne försöker hon få Diva att busa (vilket inte är speciellt svårt ;) ) eller så vill hon leka med mina fötter. Hon har fått tillbaka en energi som varit bort sedan tidigt i våras. Väldigt glad och tacksam att det går åt rätt håll samtidigt som jag inte kan låta bli att klandra mig själv för att jag inte upptäckte det tidigare, att hon fick gå med smärta från februari-maj utan att jag såg något. Å andra sidan är jag glad att senan inte gick av och att hon svara så bra som hon gör nu. Vi har ökat intervallerna med en minut nu i två veckor och fortsätter det såhär hoppas jag att vi "bara" har 11 veckor med rehabilitering kvar innan vi kan besöka Redog igen för ett nytt utlåtande.
Divas rehab eller igångsättning går sakta men säkert framåt och visst är hon glad. Vi har hunnit med några härliga långpromenader i skogen och än så länge är hon haltfri och känns mjuk och fin i både muskler och leder. Förundras lika mycket varje gång hon kommer tillbaka efter problem med benen, hon är snart 8 år och det märks inte det minsta på henne mellan perioderna hon varit dålig att hon har så dåliga armbågar. Inte stel för 5 öre vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt.
Inte nog med de rehabiliteringarna så var jag idag till sjukgymnasten första gången efter krocken då min högerarm fick sig en smäll. Hon kom fram till att nervflätan som sitter på framsida axel på höger sida är den som tagit skada och det är därför jag har domningar i armen och styrkebortfall. Fick massage och sedan diveser övningar jag ska göra för att försöka mjuka upp och stimulera nervflätan. Efter att den blivit glad igen så får jag förhoppningsvis börja träna armen igen. Hela processen kommer ta ett tag men förhoppningsvis är jag snart hel igen. Summan av de hela; 2.5 rehabiliteringar i detta hushåll. Fördelen är att alla går åt rätt håll ;)
Ser fram emot en helg i hundens tecken där jag har fått förmånen att vara instruktör för en helgkurs i lydnad/rallylydnad. Så roligt det ska bli, att få klura och analyser igen :D Hoppas ni andra också får en trevlig helg :D
Inlärning av högerhandling
Jag har stått i valet och kvalet om jag ska lära in högerhandlingen ordentligt på Joy över huvudtaget men eftersom vi inte har så mycket att träna nu när hon är under rehabilitering så varför inte. Det är bra hjärngympa för oss båda. Först tänkte jag harva mig igenom mästarklassen som jag gjort med Diva. Dvs. inte lärt in högerhandlingen under några strukturerade former utan helt enkelt tagit en godis och gjort skyltar. Men jag tänkte att om högerhandlingen i alla fall ska läras in så kan den tränas in ordentligt och riktigt på en gång. Vi har börjat med diverse bakdels övningar eftersom hon redan har kontakten. Hon gick tidigare på snedden och "glömde bort" bakdelen så att hon gick på 3 eller 4 spår istället för 2. Mission 1 har alltså varit att få bakdelen aktiv så faller resterande delar på plats. Vi har ännu inte kommit jättelångt och vi har inte gjort så många pass på klossen ännu men det har redan blivit mycket bättre. Hon börjar bli medveten om att hon kan arbeta den åt det hållet också. Och för att inte tala om hur otroligt nyttigt det är för mig att verkligen få tänka och att gå tillbaka och fundera över hur jag gjort tidigare i träningen av "fot". Idag tog jag fram klossen mellan hostandet och tedrickandet. Jag behöver fortfarande hjälpa henne lite med handen men hon trampar runt riktigt fint även om det är nära nära att hon sätter ner rumpan ;) Nästa steg är tänkt att bli vänstersvängar under marsch, hon åker lätt ut med rumpan där men det blir först när klossen sitter ordentligt utan handhjälper. Eftersom rösten fortfarande i princip är helt borta så är jag ytterst tacksam att det finns klicker. Lite fjärr med handtecken och lite gripanden av vittringspinnar fick vi också till eftersom min röst inte behöver användas så mycket.
Uppe i femte dagen med urdålig röst och hosta, fått tackat nej till 3 vakna nätter med jobb och ett dagpass för att jag inte kan göra mig förstådd :P Nu åter till soffan och kurera mig så jag är pigg inför morgondagenskurs och helgens tripp till Uppsala för att träffa Ungdomsrådet för första gången!
Att träna lydnad med en stressad elefant
Varje gång jag sätter igång Diva efter ett längre uppehåll går hon upp i alldeles för hög stressnivå, överarbetar situation, hon vill för mycket, slarvar till det och så blir det ljud i stegförflyttningar, fjärr, vittring osv. Innan uppehållet hade vi fått ganska bra ordning på det igen men det kommer lätt tillbaks om jag inte ser upp. Att träna vittring är förenat med livsfara för pinnarna ;) Pinnarna flyger och far och vips så har hon fått tag i en som viner i luften, mer eller mindre knäcker den på mitten och letar sedan reda på rätt pinne som får samma brutala omhändertagande á kiropraktisk behandling med mycket knak ;) Det ställer höga krav på mig som förare för att räta till det igen, för att få ner den stressade lilla elefanten som klampar omkring utan minsta koll på vart hon sätter tassarna. Men det är också en spännande och lite rolig utmaning. Idag började vi träningspasset som jag beskrivit ovan, jag tycker det är lätt att bli frustrerad själv Diva går upp i frustration. Efter lite ransakning så gick vi tillbaka till basic och jag belönade enbart när hon satt i fotposition med munnen stängd och med fullt fokus på mig. Efter att ha fått ner henne så hon var lugn och sansad gick vi vidare och körde en fjärr på väldigt kort avstånd och vips så var hon helt tyst, lugn och genomförde skiftena riktigt bra. Tänk vad små medel kan göra stor skillnad, att bara belöna henne i passivitet där hon får koncentrera sig och verkligen vara lugn.
Nu är det dags att åka iväg till jobbet några timmar. Trevlig måndag!
Rehabilitering
Efter att ha smält beskeden så har nu slutspurten (även om den är lång) på rehabiliteringen med Joy börjat. Vi blev ordinerade koppelpromenader med viktmanschetter på stabila underlag vilket egentligen inte gynnar hennes felaktiga rörelsemönster utan gör att hon fortsätter i samma dåliga gång men skogspromenader fungerar inte för tårna så vi fick välja mellan pest eller kolera och då valde vi att hålla tårna smärtfria och försöka träna upp muskler och rätta till rörelsen på annat vis. Men eftersom Hurtta har gjort ett par skor som jag köpte och testade för några veckor sedan med lyckat resultat så har jag valt att gå i skogen ändå. Skorna får hennes tår att stabiliseras och samtidigt så tränar hon upp muskler och rätar till den felaktiga rörelsen med högerbakben. Självklart håller jag koll på tårna och ser så de inte blir överansträngda av skogspromenaderna men än så länge går det bra. Ett annat problem är ju att Diva inte alls ska gå på asfalt vilket Joy ska göra. Divas armbågar behöver skogsunderlag för att må som bäst och för att hennes muskler ska bibehållas. Egentligen skulle jag behöva klona mig eller gå separata promenader med dem så att kunna lösa en del av det med skor är så skönt. Både hundarna och jag gläds åt att äntligen kunna gå promenader i skogen och som avslutning idag fick de varsin helkroppsmassage och stretching och de riktigt nöjt. Snart är jag självlärd fysioterapeut efter alla rehabilitingar och all friskvård jag genomfört på mina egna hundar genom åren ;)
Diva fick simma första gången efter operation och inflammationer igår på Biceps Friskvård för hund vilket gör att hon fått börja äta rimadyl igen för att förhindra en ny inflammation. Som tur är är det bara tillfälligt tills hon är igång satt igen och sedan ska den tas bort.
Lite energitjuvar har jag också hunnit ta i tu med, ni vet såna där småsaker som samlas på hög och så fort man ser dem så går luften ur en. Så nu ska jag njuta av att jag är ledig idag och kanske det får bli ett kort lydnadspass också. Trevlig söndag allesammans! <3
Lydnadsträning utan guldfisken
Efter att Diva i måndags blev tillåten att börja motionera och träna lite smått så har jag ett par dagar funderat över upplägg, för att jag inte ska gå ut på planen och göra allt samtidigt och överanstränga henne. Idag kunde jag inte hålla mig längre så direkt efter jobbet åkte jag och hämtade Diva och Joy hos mamma och pappa, de skulle egentligen vara kvar där till imorgon men jag fick sluta tidigare idag och hade tid för en kort träning. Behöver jag säga att vi båda var överlyckliga? Vi började lite lugnt, hon har ju trots allt inte tränat nästan någonting de senaste två månaderna. Lite uppvärmningsövningar, zäta skiften, fjärr, dirigering och slutligen fritt följ. Zätat gick riktigt bra, hon som har haft svårt att hålla i sär skiften gjorde det klockrent idag, fjärren fick vi ljud i då hon var en aning för taggad, dirigeringen gick riktigt bra med tanke på att hon inte tränat den på ett tag och det är ett av våra svåraste moment. Fria följet fick vi kämpa lite med, lite långt fram i position och lite slarviga svängar men det fick vi till hyfsat på slutet. Vad vi fick ut av själva träningen är egentligen inte så vessäntligt (vilket jag i vanliga fall skulle säga att det är) utan att vi överhuvudtaget kan träna och att det inte blev några jättemissar i momenten är det var viktigast idag. Jag hade förväntat mig att det skulle vara lite guldfisksyndrom hos Diva idag, att hon skulle ha tappat många av momenten efter uppehållet men hon kom faktiskt ihåg och kunde fokusera riktigt bra. Guldfisken kanske har tagit semester? ;) Är så obeskrivligt glad över de korta passet vi fick. Så himla underbart att vara tillbaka på planen med sin bästa vän vid sin sida och göra det absolut roligaste som finns; att träna hund!
Joy fick komma ut och träna lite hon med och herrejävlar vilken träning hon gav mig. Grymt snygg fjärr och lika så zätaskiften. Längtar så till våren då vi kan börja träna ordentligt och förhoppningsvis hela moment och länkning. Vilken kapacitet den hunden har när hon väl får vara smärtfri. Jag är helt lyrisk!
Nu väntar ett par timmar på klubben som instruktör vilket är en annan väldigt rolig och klurig del.
Återbesök hos ReDog
Jag kommer ihåg att jag sa i slutet på 2013 att 2014 inte kunde bli värre. Ingenting kan slå kampen mot anorexin och depressionen som jag kämpade med hela 2013. Trodde jag. Men tänk så fel jag hade. Att kämpa mot sig själv är svårt, att varje dag försöka göra det bättre än dagen innan, att bryta ett mönster som det känns som att man sitter fast i. Att trotsa ånget för att så småningom må bättre, det är svårt. Men de är nog svårare att se de man älskar vara skadad eller sjuk. Vi är hemma igen efter ett återbesök för Joy hos ReDog, med minst sagt blandade känslor. Joy är äntligen smärtfri och den akuta skada i senorna är borta vilket känns jättebra men senorna är permanent uttöjda på en baktass. De kommer inte gå tillbaka och bli bättre än de är just nu mer än att med mer muskler kanske de kan dra ihop sig något. Water treadmill står på schemat för att bygga upp muskler och kondition och sedan stretchning och massage för att tänja ut strama muskler, viktmanschetter och koppelpromenader till mars då vi ska tillbaka. Joy kommer troligvis kunna träna lydnad om än inte lika mycket och lika långt som jag hade hoppats på så åtminstone championatet ska i hamn, rallyn får vi vänta med och se om den går, all skogsträning (då menar jag sök och jaktträning) är borta eftersom det blir för stor belastning på tårna. Lydnaden kan vi förhoppningsvis börja träna till våren igen när vi varit tillbaka på återbesöket. Prognosen är relativt bra, vi kommer kunna hålla på med det vi (läs: jag) vill göra dvs. lydnaden och det är jag tacksam för.
Men efter 7 års rehab/friskvård med Diva vet jag vad som krävs för att hålla en "trasig" hund relativt hel, hur mycket tankar och känslor det tar att hela tiden tänka på vad som är lämpligt, vilka restriktioner som ska hållas, titta efter hältor och orenheter, att inte kunna låta hunden få vara hund. När Diva inte finns mer skulle allt de försvinna, jag skulle få njuta av att bara ha hund. Ni vet, gå på långa promenader, inte tänka så mycket på längd eller underlag, att kunna träna hur mycket vi vill och så vidare. Sånt man med en frisk hund tar för givet. Missförtå mig inte, jag skulle inte för något i världen önskat mig någon annan hund än Diva och alla de fantastiska åren med henne men jag ville inte heller uppleva dem igen. Diva har lärt mig hur otroligt psykiskt jobbigt det är att ha en hund som är kroniskt sjuk. Och nu har jag två permanent trasiga hundar. Visst är jag glad att Joy och jag kommer kunna fortsätta träna men det som gör mig så ledsen är att jag vet vilken framtid vi har framför oss. Hade jag inte haft erfarenheterna med Diva hade det nog varit lättare, då hade jag inte vetat vad jag stod inför även om de såklart är två helt olika skador så är det samma princip. Haltar hon idag? Blev det för mycket belastning igår? Hon får inte springa där eller så där mycket. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Självklart ska Joy få samma förutsättningar som Diva att ha ett långt och aktivit liv det är inte det jag säger men just idag känns det lite tungt, att veta vad vi har framför oss och att många av de mål och drömmar som jag en gång satt upp inte kommer vara genomförbara.
Joys högra baktass när hon ställer ner den. Senan är ordentligt uttöjd med tanke på att trampdynorna ska vara neråt.
Den övre bildenr: Den fina vänstertassen där senan är hyfsat bra och enbart överrörliga tår.
Den nedre bilden: Här går det att se att de mellersta tårna är mycket plattare än de vänstra.
Mer rallylydnad!
Vi har inte så mycket träning att skryta med. Det är roligt att träna detaljer man jag måste faktiskt erkänna att det börjar bli lite tradigt att träna samma sak dag ut och dag in sedan i maj... Jag intalar mig själv att det är normalt, att det går inte att vara på topp hela tiden.
Lite har vi hunnit träna, gjort om och hittat nya vinklar. Jag sa när Joy och jag började med rallyn att vi enbart skulle göra någon start i nybörjarklassen för att träna på hur det är att tävla, när vi tagit RLD N så började jag titta lite på fortsättningsklassen också, det spelar ju ingen roll så den kan vi ju också tävla. När RLD F var i hamn så tänkte jag att rallyn lägger vi på hyllan och tar kanske upp den senare. Jag kunde inte hålla mig så länge utan tränade lite på högerhandlingen och startade avancerad och efter 4 starter var RLD A fixat. Nu är det slut med rallyn och vi ska enbart satsa på lydnaden. Tror ni det gick? ;) Efter helgen började Joy och jag fila på mästarklassens skyltar och högerhandling. Checkat av lite vart vi står och vad vi måste träna mer på. Bland annat har jag bytt kommando på "backa" till "rygga" för att hon inte ska sätta ner rumpan och koppla ihop det med fjärrens "back" (stå-sitt), börjat grunda högerhandlingen ordentligt och bytt kommandon till "sidan" istället för "work" som jag tidigare använt. Med kloss på högersida och göra allt från början precis som jag gjort med fot. Det är verkligen intressant att gå tillbaka och reflektera över hur jag exakt lärt in fotpositionen och fotgående.
Det ska måste lägga tid på framöver är att få till att Joy trampar runt ordentligt i högerhandlingen, både i 270° och 360° och i alla höger halter av något slag samt alla stå-positioner eftersom jag inte kan använda handtecken då Joy är snabb som skjutton på handtarget ;) Samt alla sidbyten måste tränas lite mer. Så tills vi har tränat upp konditionen/muskler och metaluthållighet till lydnaden så är det rallyn som får stå i fokus.
Svenska Mästerskapen i Rallylydnad 2014
Foto är knäppt av Hanna Nilsson på Kennel Blågul
Efter att ha smält helgen i ett par dagar tänkte jag försöka mig på att sammanfatta den. Uppladdningen inför helgen började med att jag körde igenom mina hundar i en mästarklassbana med Jessica och pudeln Ellen i början av förra veckan. Jag vet dock inte om det hjälpte oss så värst mycket eftersom det inte var någon av dem jag skulle ha med mig ut på tävlingsplanen utan Joys kullsyster Pärla. På torsdag mötte jag upp Andrea och Hanna som åkt långväga för att komma upp till Sundsvall. Jag fick också möjlighet att träna lite med Pärla för första gången. Det kändes en aning knackigt och jag tänkte hur i hela friden ska detta gå? En helt ny upplevelse för mig att få tävla någon annans hund, vi gick ut hårt och gjorde det på ett SM. Hur svårt kan det vara? ;) Innan lottningen på fredagen fick jag också chans att träna Pärla en liten stund, det är verkligen en utmaning att försöka skaffa sig en relation med hunden, lära sig kroppspråk och nya kommandon/handtecken på två dagar. Hjärnan gick på högvarv kan jag tala om, men så roligt det var. Det gjorde verkligen att jag fick anstränga mig till max för att försöka läsa hund och hålla koll på mig själv så jag gjorde rätt. Tack och lov kändes det mycket bättre efter fredagens träning och vi började faktiskt få ett flow i det vi gjorde, eller det kändes i alla fall så. Kanske hade jag inför helgen den svåraste utmaningen av alla?
Jag drog startnummer 18 på lördagen vilket gjorde att vi startade i grupp nummer 2. Jag hann bli väldigt nervös innan det var vår tur, hur skulle jag komma ihåg allt nytt? Med ynka 3 träningspass i ryggen klev Pärla och jag in på planen på lördagen. Det var så roligt och Pärla gjorde en fantastisk tävling med sin lånade matte. Inte nog med det fick vi ihop makalösa 195 poäng av 200 möjliga och slutade på en delad 12 (!) plats av 45. Hur häftigt är inte det?
Här är filmen från kvaltävlingen på lördagen, :)
Söndagenstävling går att sammafatta med helvetesjävlaskit FÖRARFEL. Pärla kändes jättefin men jag började med att snurra åt fel håll, det har väl aldrig hänt på en tävling förut? Och efter det gick det lixom utför.... Av alla tävlingar varför välja att själv sabba banan i en SM-final? Nåväl, gjort är gjort, Pärla gjorde en riktigt bra runda och avslutade tävlingen lite extra spännande då vi stod i honnören med att titta väldigt intresserad på matte och Tindra som värmde upp. Tror aldrig tidigare jag upprepat "stanna, bra" så frekvent ;) Dessvärre räckte inte poängen utan vi halkade ner och slutade sist i finalen. Med tanke på att det var en låndehund och att Pärla inte känner mig så är jag väldigt nöjd över kvaltävlingen men stryker ett streck över finalen.
Det var en helt fantastiskt rolig upplevelse att få starta Pärla i både henne och mitt första SM. Att dessutom få äran att tävla en så fint tränad hund är verkligen ett nöje. Tack till Andrea som lånade ut sin fina hund och gav mig förtroende att tävla henne.
Tack till alla som bidragit till att denna helg blev så lyckad, allt från funktionärer till medtävlande, domare, publik, alla som stöttade, grattat och alla som hjälpt till att få klubben så fin.
HÄR kan du också läsa artikeln som skrev i Sundsvalls Tidning om rallylydnads SM där Pärla och jag fick äran att vara med.
Nu blickar vi framåt mot Rallylydnads SM 2015 och hoppas att Joy och jag lyckas kvala in.
Kvalité
Om det är något jag har lärt mig på dessa månader med en skadad Joy så är det kvalité framför kvantitet och att tålamod i träning ger grymt bra resultat även om jag behövt lära mig av en mindre rolig anledning. 18 maj gjorde vi vår sista riktiga lydnadsträning som förövrigt kändes så himla bra, tänk att få ha en sån känsla med sig. Sedan dess har vi tränat vittringssortering, fjärr, lite stadga i zäta skiften och intetuggapåvittringspinnen-träning. Trots att lydnadsträningen är relativt skonsam så är det många moment som går bort eftersom hon inte får springa. Tillbaka till kvalité och det som gör mig så glad, idag fick vi till ett riktigt bra pass på klubben, en vittringssortering och en fjärr. Eftersom det inte går att göra så många repitioner så är det kvalité som gäller och så bra det har blivit. En sortering som satt som ett smäck, upptag vid första kontakt av rätt pinne, håller pinnen stilla mellan framtänderna (som vi tränat) och ett rakt fint avslut. Fjärren då, den har vi också traglat en del och hugedamig vad fin den börjat bli. HALLELUJA-MOMENT! Återigen kvalité, inte många upprepningar efter varandra men bra ska de vara när de väl sker.
Tålamodet i träningen har kommit efter den där vittringen, mitt absoult VÄRSTA moment. Momentet jag låg sömnlös över när jag köpte Joy för att jag inte visste hur jag skulle träna eller hur jag skulle få det bra. Jag vågar nog säga att hon kan det nu. Rätt pinne in nästintill 100% av gånger. Och jag vågar nog påstå att jag blivit en mycket bättre hundtränare under dessa nästan 4 månaderna, även om det stundvis varit så frustrerande att inte kunna träna allt jag vill. Men en dag som denna är jag så glad över det tålamod och den träning vi lagt ner på de moment vi kan träna för så roligt det ska bli när vi väl få sätta igång att träna resterande moment och se hur vittring och fjärr ter sig i kedjor. Förhoppningsvis kan jag överföra de jag lärt mig under dessa månader till vår framtida träning av moment, detaljer och kedjor. Jag kommer vara världens lyckligaste människa den dagen och Joy kommer nog vara världens lyckligaste hund när hon får träna sitt favorit moment rutan igen. Som jag längtar efter 2015 års tränings- och tävlingsår då jag förhoppningsvis har en frisk hund igen.
Veterinärbesök
Efter att Diva har gått lite dåligt på högerbakben ett tag så valde jag att boka röntgen och undersökning för henne. Egentligen visste jag att hon förr eller senare skulle få problem med bakbenen/bakbenet till följd av de dåliga armbågarna men det var nu dags att kolla hur det verkligen stod till. Jag valde att be om röntgen på frambenen också eftersom jag sedan tidigare vet att de är dåliga och ville se hur dåliga de är. Väl där tittades, sprangs och böjdes det till höger och vänster. Höger armbåge kändes bra och såg bra ut, högerbakben kände veterinären inte så mycket konstig i förrän efter att hon sprungit då hon tydligt visade att något inte står rätt till. I höger bakben har hon en inflammation i ett senfäste som troligtvis orsakats av en överbelastning. Väster bakben såg bra ut både vid böjning och vid gång även om de också är en liten rörelsestörning där. Vänsterframben visade hon inget på när hon sprang men veterinären hittade en akut inflammation i armbågsleden där. Röntgenbilderna visade att höger höft var en aning sämre än vänster vilket troligtvis förklarar hennes konstiga gång, vänster höft såg helt okej ut med tanke på att det är en c-höft. Ländryggen vid L7S1 leden visade spondylos som ännu inte växt ihop riktigt, vilket också kan förklara hennes gång. Detta kan i framtiden orsaka diskbråck men än så länge såg det bra ut.
Plåtarna på armbågarna ser ut på följande vis:
Vänster armbåge, denna armbåge är sedan tidigare opererad 2 gånger och diagnosticerad med FPC och OCD och med kraftiga pålagringar. Som det går att se i vinkeln på insidan är det som en oval knöl, det är pålagringar, lika så de ljusa skuggorna på ovansidan. Trots detta har hon väldigt bra rörlighet i benet vilket veterinären tyckte var väldigt roligt.
Detta är höger armbåge, sedan tidigare opererad 1 gång, diagnosticerad med FPC, OCD och lindriga pålagringar. Denna armbåge har hon nästan full rörlighet i. Ingen smärta eller problem. Notera också hur lite "skuggor" det finns i denna bild till skillnad mot förra.
Utöver detta hittades misstänkta juvertumörer som ska opereras bort den 8:e september. Hon har idag fått första av 4:a sprutor kartofen som ska hjälpa henne på vägen. Hon har också fått anit-inflammatoriskt utskrivet för att låta den akuta inflammationen läka och korta promenader. Två skadade hundar samtidigt har vissa fördelar, samma längd på promenaderna ;)
Jag kunde inte låta bli att fråga veterinären om han tyckte att det var en bra lösning att låta henne gå på anti-inflammatoriskt/smärtstillnade och om hon kommer klara sig utan det i framtiden. Jag vill nämligen inte ha en hund som dagligen måste gå på en dos smärtstillande och hur tungt och jobbigt det än skulle kännas så är det i mina ögon inget värdig liv för en aktiv hund. Men han tyckte att vi skulle ge det ett försök och eftersom hon ser så bra ut när hon går så ser han ingen anledning till att hon inte ska kunna ha ett fortsatt aktivit liv framöver bara inflammationen lägger sig. Han menade på att ovasett hur röntgenbilderna ser ut så talar det inte om hur ont hunden har och trots att Divas armbåge ser ut som den gör så går hon rent och är väldigt rörlig.
Jag ska underhålla muskler och leder med massage och stretching fram till återbesöket för lederna om en månad. Det var med lite blandade känslor jag åkte därifrån, första tanken var "OJ!", oj så mycket på samma gång. Visst känns det jobbigt och ledsamt att hennes kropp sakta men säkert blir sämre men samtidigt såg det mycket bättre ut än jag vågat tro. Jag är så tacksam för att hon är så pigg och rörlig trots att hon är 7 år och varit aktiv tränings- och tävlingshund enda sedan hon var ung. Hon har aldrig hitintills gått på smärtstillande förutom efter operationerna och hon har simmats regelbundet. Rehab och friskvård for the win! Så ett litet tack skickas till Biceps Friskvård för hund som hjälpt mig att hålla henne i så fin form i alla dess år.
Talangträff och landskamp
Foto: Lena Löfroth
Efter många om och men, skador och hotspots så satte vi oss i fredags i bilen för att starta vår resa ner till Karlskoga och träff/landskamp med talangerna. För Joys och min del blev det inte så mycket träning och heller ingen landskamp eftersom hennes tass fortfarande inte är läkt men vad gör det när man får umgås med helt fantastiska lika sinnade människor en hel helg?
Helgen dominerades av regn och stora vattenplöar dränkte planerna. Lördagens tävling var upplägget lika som på VM vilket var väldigt intressant att se och en hel del hundar som fick problem med kantbanden. Något jag tar med mig till framtida träningar med Joy. Alla ekipagen kämpade på ruggigt bra trots att det regnade fruktansvärt stundvis med en väldigt härlig support från utsidan ringen av övriga lagkamrater. Och vilken härlig känlsa, att få stå där och heja fram alla och jag kan bara tänka mig att få stå där inne på planen med dessa hejarrop i ryggen måste ha känts fantastiskt. På lördagkväll genomfördes prisutdelningen och efter en jämn fight slutade det med vinst för Sverige. Segrare i eliten individuellt blev Susanne och Edda, stort grattis till er!
På söndagen delades vi in i grupper för att träna med norskorna. Otroligt glad att Joy såg så bra ut och att det fanns en hård grusväg på sidan av planen som vi kunde träna på. Många bra tips, tankar och idéer fick vi med oss från den träningen. Ny tanke om vittringen och tugget testar vi nu och det verkar som att det ger resultat redan. Fjärren vågade jag testa att någon höll i tassarna på henne och det svarade hon superbra på och gjorde så snygga skiften och lika så några nyagamla tankar om stadgan i zätat. Proppfull med motivation och inspiration efter helgen och jag längtar så efter att få börja träna moment igen. Men först tar vi två veckors total vila i väntan på återbesök hos veterinären. Den som väntar på något gott...
Helgen avslutades med att Susanne & Edda, Jenny & Ayla, Vanessa & Flame och Mia & Lyxa blev uppkallad till spetsgruppen. Grattis och lycka till!
Efter detta var det dags att säga hejdå till alla och med en viss klump i halsen tackade Joy och jag för oss. Nästan 1 år har vi fått möjligheten att vara en del av talangtruppen och jag är både tacksam och glad att vi fått vara en del av en fantastisk grupp med människor och hundar. Vilken sammanhållning och vilken kunskapsbas. Nu ska vi istället fokusera på att Joy ska bli frisk igen och låta det ta den tid den tar att komma tillbaka i tränings- och tävlingsform igen. Att dessutom få avsluta detta år med fina ord från ledningen när jag tackade för oss kändes underbart och förhoppningsvis kan vi komma igen längre fram. Tack för att ni i truppen har gjort denna tid så bra! <3
Ungdoms SM i ord
Min fina vapendragare! <3
I fredags åkte Diva och jag ner till Ultuna och Uppsala för årets Ungdoms SM. Först ut var det veterinärbesiktning och anmälan, Diva gick igenom veterinärbesiktningen utan problem och jag som varit så orolig att hon skulle börja löpa. Diva var anmäld till rallylydnad mästarklass och elitlydnad. Lydnaden var vi egenlitgen inte klar för men jag kunde inte låta bli att anmäla oss när vi väl var uppe i den klassen. Att få tävla ett U-SM i elitlydnad kändes helt fantastiskt med DEN hunden. För som vi har slitit för att överhuvudtaget ha tagit oss dit. Att en dag tävla elitlydnad med Joy däremot känns som en självklarhet och inte som Diva en dröm. Hur som helst, rallylydnaden gick på lördagmorgon klockan 8 och vi hade startnummer 1. Banan passade oss, mycket byten och inget språng. Diva gick samlat under större av den men fick för sig att hoppa över en skylt och hamnade framför mig och skällde som protest ;) De kostade oss dessvärre en hel del poäng och sedan en nosning i honnören (fan att jag inte bad dem starta klockan 5 sekunder senare för då hade vi slutat på samma poäng som 3:an). Vi slutade 4:a vilket jag är mycket nöjd med och att vi höjde våra poäng från förra helgens rallytävling.
Otroligt fina foton som Åsa Lundberg har tagit på mig och Diva under söndagens elitlydnad.
Lydnaden gick i två ringar och under båda dagarna. Jag hade som sagt inga förhoppningar på att vi skulle ta oss speciellt långt eftersom vi inte alls har helheten som behövs plus att hon aldrig tävlat i två ringar eller med den här typen av störning i eliten. Vi hade när vi kom ner till U-SM enbart tävlat en elittävling och då bröt vi efter x-antal nollor. Vi gick ut som startnummer 9 av 11 på lördagen i stekhet värme. På platsmomenten fick vi 9 sitt (tittar runt) och 8 på platsen (dk). I ring 1 var det zätat, rutan, inkallning och slutligen fritt följ och i ring 2 var momenten fjärr, apportering med dirigering, vittring och hopp.
Zätat: 7 poäng (sätter sig inte och lägger sig inte)
Rutan: 7 poäng (slingrar sig till rutan och busigt avslut)
Inkallning: 5 poäng (dk ligg, stannar ej inom 3 meter och dk ligg)
Fritt följ: 7 poäng (sitter ej i halter, dk fot, sitter ej i stegförflyttningarna)
Fjärr: 0 poäng (dk ligg, lämnar platsen)
Apportering med dirigiering: 0 poäng (många dk och tar mitten apport)
Vittring: 5 poäng (går över flera gånger, tugg och tempo)
Vittring: 5 poäng (går över flera gånger, tugg och tempo)
Hoppmetall: 0 poäng (långsamt gripande, dk och hoppar ej tillbaka)
Poängen säger dock inte allt och trots många nollor så är jag nöjd med hur Diva klarade det. Rutan har varit ett ständigt problem och det är inte många tävlingar hon har klarat den. Fria följet var inte speciellt bra och vi har mycket kvar där innan vi är på en nivå som jag är nöjd med. Däremot så är jag otroligt glad att vi fick till ett så långt ff utan att hon plogade som hon gjorde på sista tävlingen och att hon höll igenom hela. I fjärren har vårt gamla problem med för mycket dragning framåt kommit tillbaka så det är jag som inte varit tydlig i träningen på slutet. Apporteringen med dirigeringen såg hon en rallylydnadsskylt som stod på planen och tog sikte på den MEN jag fick tillbaka henne till kon och skickade om på apporten. Hon tog då mitten men belönade jag henne massor för att hon gick på min dirigering. Vittringen är jag supernöjd med! Trots en ynka 5 i protokollet. Det låg långt in i programmet och så trött som hon var då är jag så glad att hon gick ut och tog rätt pinne. Vittringen har varit vårt svåraste moment och vilken tid vi har lagt ner på det i vinter/sommar och äntligen gav det resultat. Nollan på metallen är ett problem som kommit tillbaka till följd av att jag inte hållit efter det ordentligt.
Tävlingen på söndag bröt vi, några resultat fick vi dock med oss. 10 på sitt i grupp, 9 på plats (dk ligg) och en 5:a på dirigeringen. Den där 5:an är en av de bästa betygen för helgen. Som vi har slitit med just de momentet under sommaren, Diva har blankt struntat i mitt stå och haft tunnelseende på apporten och sprungit förbi konen. Efter att ha traglat ordförståelse och tänkt om i belöningen så verkar det äntligen ha gett resultat. Diva stannar bortifrån mig med sikte på mitten apporten. Jag gör ett dk och säger Diva för att få henne att vända sig innan jag gör dirigeringen och hon tar RÄTT apport. Segerdans på det!
Så poängmässigt var det en riktig skittävling men så många guldkorn och så många framsteg. Som jag skrev tidigare, hade det varit Joy som tävlat i elitklassen hade jag inte på långa vägar varit nöjd över resultatet men med Diva är jag det. Dessutom var det så häftigt att få tävla Diva som var uträknad för länge sedan med sina framben i både mästarklass och eliten som 7-åring. Jag nöjt under hela tiden vi var inne på tävlingsplanen och kunde inte sluta glädjas åt hur långt vi tagit oss med de förutsättningar vi har. 2009 tävlade vi vårt första U-SM och då med ett silver i lydnadsklass 1 med poäng 193.5 och 194 och 5 år senare får vi gå ut och tävla elitlydnad. Jag är så tacksam för alla år vi fått tillsammans och att vi åter fått uppleva ett helt fantastiskt U-SM.
Jag vill också passa på att tacka för ett grymt arrangemang och TACK till alla som varit med och bidragit till en fantastisk helg. Vi fick vara med och heja fram både träningskompisar och kompisar från talangtruppen som gjorde grymma rundor. Stort grattis till Vanessa & Flame till guldet i elitlydnad och Louise & Snipe till silvret! Det var så häftigt att se er ute på planen. Stort grattis till träningskompsiarna Jessica & Ellen till silvret i mästarklassrally och Lisabet & Mirra till guldet i HTM.
Nu tar Joy och jag nya tag med träningen och ser fram emot landskampen mot Norge (där vi ska heja fram Sverige till vinst och träna med norrmännen) och för Divas del ska vi nu satsa stenhårt mot det där championatet i lydnaden. Så mycket inspiration vi fått under helgen och bevis på att inget är omöjligt. Nu kör vi!
Sommarvärme
Det händer inte så mycket värt att skriva här nu när värmen tränger sig på oavsett tid på dygnet. Joy får inte bada pga av att havsbotten är av sand och mjuk och Diva kan inte av rusa som en dåre i vattenkanten för frambenen klarar inte det. Så istället är vi fast inomhus eller i skuggan på plattorna utan för huset. Denna vecka har jag dock fått chansen att motionera Linnéas Brynjar så kvällarna har tillbringats i stallet vilket har varit helt underbart.
Angående Joy så slängs jag lite mellan hopp och förtvivlan. Tillfrisknandet går i vågor upp och ner, vissa dagar bättre och andra dagar sämre. Så som det kan vara. Jag är innerligt tacksam över att hon med största sannolikhet kommer bli bra men ändå lite ledsen över att vi troligtvis inte kommer kunna fortsätta satsa på jakten som jag hade hoppats och längtat så efter. Men vi har lydnaden kvar vilket alltid har varit och är det jag satsar på.
Något som är desto mer positivt är Diva, än så länge har hon inte börjat löpa. *peppar peppar ta i trä* Så i morgon åker vi ner till Uppsala för U-SM. På något vis är jag rädd för att säga det, rädd att om jag längtar för mycket eller säger att vi ska starta så kommer det inte att hända. Men oavsett vad som händer så är Diva och jag på väg mot vårt 5 (!!) U-SM tillsammans. Jag kan inte vara mer tacksam över att vi har fått så många fina år tillsammans och att hon vid 7 års ålder tävlar både elitklass lydnad och mästarklass rally. Min älskade underhund!
Fredag
Foto: Cecilia Mårtenson
Phu! Här har det inte hänt så mycket den senaste tiden. Jag har jobbat non stop sedan vi kom hem från Karlskoga och Talangträffen. Joy och jag kunde inte göra så mycket men vi roade oss med vittringen, fjärr, lite fritt följ, stadga, zätaskiften och störning. Väldigt nyttig träning som sällan annars blir av. Vi hade några helt fantastiska dagar där nere, klurade på lösningar till problem, skrattade så det gjorde ont i magen, åt pizza och upplevde många stora framsteg och lyckade träningar. En helt underbar grupp med människor som jag är innerligt tacksam att jag fått möjlighet att träffa och följa deras utveckling.
På Joy-fronten har det inte hänt så mycket. Hon vibbas och har fått laserbehandling vilket jag tycker hon har svarat bra på. Igår och idag tycker jag dock att hon ser lite sämre ut så jag får se hur det ser ut efter vibben ikväll. Att laser kan göra sådan stor skillad som den gjort på Joy och att rehabilitering/friskvård kan göra så mycket för en hund har gjort att jag är ännu mer säker på att det är just det jag vill göra längre fram. Att med relativt små och enkla medel ge hundar ett bättre liv och i vissa fall längre liv skulle verkligen vara en dröm.
Lite frukost och sedan iväg på jobbet, byter dock ut personliga assistent rocken idag mot några timmar på Djurkompaniet.
Trevlig helg allesammans!
Äntligen en diagnos!
Med risk för att detta inlägg blir väldigt långt så varnar jag er redan innan. Som jag tidigare har skrivit har jag levt som i en bubbla de senaste veckorna sedan Joy blev halt. En ständig oro över att inte veta vad som är fel blandat med hopp om att hon kommer bli bra. Tankarna har farit runt som en virvelvind och jag har försökt förbereda mig för det jobbiga beskedet att jag måste ta bort henne. Jag har funderade länge på om det var dags att släppa detta kapitel i mitt liv, ta chansen att göra något nytt. Jag älskar allt vad som involverar hundar men det gör så ont när de är sjuka och speciellt med tanke på Divas situation så var jag såklart ännu mer orolig för vad som kunde tänkas vara fel med Joy.
Det var med blandade känslor jag åkte ner till Västerås och Redog i torsdags. Hoppet hade mer och mer de senaste veckorna bytts ut mot ledsamhet och uppgivenhet då Joy inte svarade på smärtstillandet alls. Hon gick inte alls bättre och hade fortfarande väldigt ont. Hon gick hyfsat på förmiddagarna men eftermiddagarna/kvällarna hade hon väldigt ont. Alla prover vi hade tagit kom tillbaka negativt (autoimmun, borelia och anaplasma) vilket gjorde att det kändes som att vi var tillbaka på ruta ett igen. Jag satte på henne viktmanschetterna på bakbenen trots att veterinären rådde oss att inte göra det för jag tyckte att hon såg bättre ut med dem på. Jag var nästan helt säker på att vi antingen inte skulle få något svar på Joys problem eller att jag skulle få beskedet att hon inte kommer kunna bli bra och att det inte finns något mer att göra. Istället så fick vi efter böjprov både med och utan viktmanschetter det underbara beskedet att hon med största sannolikhet har en senskada i tårna som med rehabilitering kommer läka ut även om det kommer att ta ett tag. Hon kommer alltså bli FRISK. Stefan tyckte att hon gick mycket bättre med viktmanschetterna och tack vare dem hade skadan på en av två tår läkt ut (tack till min magkänsla för att jag satte på henne manschetterna tidigare). Jippie! Så nu är det bara en tå kvar som ska läka ut. Han behandlade henne med laser i några minuter vilket resulterade i att hon var smärtfri för första gången på flera månader. De lite mindre roliga beskedet är att de har visat sig att hon har förändringar på tårna (som de såg på röntgenbilderna sist) vilket kan utvecklas till artros i framtiden. Hon har fortfarande en fungerande sena i tårna men vi vet inte hur allvarligt skadad den är vilket kan göra att hon fått en början till en kronisk skada MEN det trodde inte Stefan. Joys överrörliga tår är med största sannolikheten det som gjort att de har uppstått i samband med för stor belastning.
Detta gör att det inte blir så m mycket till lydnadsträning förrän i början av september då hon inte får göra rivstarter, tvära svängar eller snabba stopp. Jag kommer få begränsa vissa aktiviteter som innebär stor belastning på tårna vilket gör att jag troligtvis kommer få lägga tankarna på jakt och bruks på hyllan eller i alla fall en av dem samt att viktmanschetterna kommer få vara ett stående inslag i vår vardag för att hålla ihop hennes tassar. De goda nyheterna är att Joy kommer finnas kvar och som aktiv träningshund och vi kommer komma ut på lydnadsplanen igen även om det kommer ta ett tag innan vi är tillbaka fullt ut.
Avslutningsvis så vill jag passa på att tacka alla som funnits där och stöttat, hjälpt och hållit tummarna för Joy. Det känns underbart att ha så fina vänner! Tack för att ni finns, ni får mig att orka! <3
