Diva är idag 8 år. 8 år är en relativt hög ålder med tanke på hennes gedrigra lista med besvär; FPC i båda armbågarna, OCD i båda armbågarna, en 3:a på ena armbågen och en 1:a på den andra, C-höfter och slutligen spondylos. Det har blivit många vändor till veterinären och simmet för att hålla henne vid god fysik så hon ska hålla. Ju äldre hon blir desto mer tydligat blir det att resans slut börjar närma sig, när veterinärbesöken blir tätare och de smärtstillande- och antiinflammatoriska behandlingarna blir mer frekvent. När hon inte längre drabbas av kraftig hälta som orsakats av att delar i leden lossnat utan istället konstanta difusa hältor. Det är hemskt att se, hemskt att det precis framför ögonen blir en försämring som ändå varit väntad under så många år. Att när man står hos veterinären och önskar av hela sitt hjärta att det finns en annan ny behandling, att om jag bara gjorde de där så skulle hon bli bättre. För oavsett hur länge jag bearbetat det faktum att hennes benen till slut kommer ge upp och att alla timmar som lagts ner på friskvård och rehab är tillräckligt även om jag kunnat göra mer så gör det ont. Dagens utlåtande av veterinären var att med tanke på hur armbågen känns och hur ont hon har så ska hon inte kunna gå, det är ett under att hon stödjer på benet så mycket som hon gör och att hon är så rörlig och fin. Visst känns det bra att höra att hunden är så pass fin och rörlig men samtidigt så ledsamt att hon har så kraftiga besvär och smärta som hon har. Naturligt började veterinären och jag prata om vilka alternativ det finns, eftersom en operation till inte är aktuellt så återstår bara smärtstillande behandling eller att låta henne somna in. Veterinären och jag bestämde att vi satsar på en ny rimadylkur på två månader och sedan återbesök för att se om det blir någon skillnad. Ger det inte önskad effekt så finns det tyvärr inte så mycket mer att göra. Det känns fruktansvärt hemskt att veta att de närmaste två månaderna kommer avgöra men samtidigt kan jag känna att jag gjort det jag kan för henne. Kan inte annat än känna en stor tacksamhet över det bemötande vi fick hos veterinären idag. Min bästa vän och träningskamrat som varit med i vått och torrt i många fler år än jag någonsin hade kunna hoppats på.