Hoppfullt och att glädjas åt småsaker

 
 
Det känns inte fullt lika bäcksvart längre som det gjorde efter turen ner till Västerås förra veckan. Blodprovet kom tillbaka negativt (ANA- och RFtest) men det kan fortfarande vara en autoimmun sjukdom som spökar även om veterinären sa att hon inte tyckte att jag skulle oroa mig. Jag har under veckan försökt förbereda mig för ett positivt svar, besked om att hon inte skulle kunna bli frisk utan att det inte fanns någon utväg... Att hennes tränings- och tävlingskarriär skulle vara slut. Har ständigt varit nära till tårar men var tvungen att försöka förbereda mig för vad som kanske skulla kunna ske. Själklart är inget säkert och framtiden är oviss men jag känner ändå en stimma hopp. Ett driv att fortsätta framåt, att verkligen göra vad jag kan för att hon ska kunna fungera hyfsat normalt. Älskade lilla pärla! I morgon ska jag testa och se om viktmanschetterna gör att hon får mindre ont i tassarna som det gjorde förra gången hon hade ont i dem.
 
Att också få höra av Stefan att jag gjort ett bra jobb med Diva som fortfarande är en aktiv tränings- och tävlingshund gjorde mig så glad. Många timmar, mycket slit och många tårar ligger bakom den form hon har idag. På förra veckans simpass var Diva uppe i samma längd på simpassen som innan den tredje operationen, dvs. 3 x 5 minuter med 250g vikter på vardera sida (totalt 500g) och 1.5 min vila mellan. Och utan hälta efteråt. Trots ODC, FPC, KBP och C-höfter är hon 7 år, tränas förfullt, ingen stelhet, ingen hälta och hon äter inga smärtstillande mediciner. Den hunden har verkligen visat att rehab och lite tanke (läsa: massor med tankar) bakom vardagen ger resultat. Jag är så himla glad och tacksam över det. Och jag vet att när den dagen kommer när det inte finns någon återvändo så kan jag säga att jag gjort allt jag kunnat för att hon skulle få ett långt och aktivt liv utifrån de förutsättningar hon har. Det går att komma långt och det försöker jag ta med mig till Joy oavsett vad det visar sig vara för fel på henne. 
 
Några rader om Divas lydnadspass igår också. Hon gjorde ett riktigt fint pass, bra fokus, tänkte hela tiden och inte bara gjorde de som föll henne in. En hel del störning men som hon fixade mycket bra. Det känns verkligen som att vi är på rätt spår hon och jag. Och det bästa av allt, ny motivation att fortsätta träningen i eliten med henne. De där första prisen ska vi kamma hem så småningom. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0