En vecka!

Min finaste gula <3

Idag har det gått precis en vecka sedan Diva fick sista medicinen. Inombords håller jag andan lite... Efter 4 år med diagnosen noteras varenda liten markering hon gör. Efter att så smått ha börjat släppa dom tankarna och inte längre fokusera på att det kan bli hälta, kom den i höstas tillbaka som en blixt från klar himmel. Jag kan komma på mig själv att titta på Divas rörelsemönster på promenader utan att ens har för avsikt att göra det. Blicken söks automatiskt mot hennes framben.

Ikväll då Diva fått massage och hon klev upp från golvet för att följa med mig och hämta Joy som sovit inne i tvättstugan tyckte jag mig se hälta.. Men efter så många år med oro vet jag inte hurvida det bara var en illusion eller verkligt. Jag hoppas verkligen att jag såg fel. Då hon inte kändes varken stel eller spjärnade emot när jag stretchade henne vid massagen. En stor oro och en klump i magen har infunnit sig, även om jag för det mesta inte drar förhastade slutsatser eller tar ut så mycket i förskott.

En ny dag i morgon, vi får se vad den har att erbjuda!

Tror att mycket av "hältan" kan vara ett invant beteende om hon haltat länge. Förhoppningsvis försvinner det snart :)

Jag hade också hoppas på att hon skulle friskna till snart men det är ett stort sår och lär nog ta några veckor innan det är helt läkt..



Jag förstår hur jobbigt det känns med en sjuk hund, eller ja en hund som man hela tiden måste hålla uppsikt på, hindra att busa i snön osv.. det är extremt jobbigt! Varför kan inte alla hundar bara vara friska??

Usch, så tråkigt med hennes framben. Hoppas det var inbillning, eller som Hanna skriver - att det kan vara ett invant beteende. Man vet ju själv att man kan vara försiktig ibland om man vet att något gjort ont.