Under en väldigt lång tid har jag försökt att inte låssas om Divas handikapp, jag har tränat hennes som jag har känt varit tillräckligt mycket för att det ska bli framsteg men inte så mycket för att det ska vara allt för slitsamt. varje gång jag tränar, varje gång vi gör en inkallning med ställande elr läggande elr varje gång vi tränar hopp-apport känner jag hur det tar emot. Jag frågar mig själv om det är värt alltihop. Jag vet att det är en hund som måste få ut sin energi på något sätt och jag vet att hon uppskattar lydnaden precis lika mycket som jag gör. Men jag känner att jag psykiskt inte orkar med det så länge till.

Jag har länge hoppats att hon och jag skulle kunna visa världen vad  vi kan åstakomma trots hennes problem. Men Diva kommer aldrig vara den hund som kan matcha hundarna på SM. Diva kommer aldrig kunna vara den hunden som jag kan åka på talangläger med och hur mycket det än smärtar och hur många tårar jag än kommer låta till ner för mina kinder över detta så är det den sanning jag kommer leva med från och med nu.

Mina mål har reducerats avservärt och jag vet att trots att jag vill så mycket mer så får det gott vänta. Diva har gjort stora framsteg under den senaste tiden men jag vet att den träningen som kan lägga på momenten och den möjlighet jag har att låta henne få ut sin överskottsenergi är mycket begränsad.

Tanken var att starta Diva den 3:e och den 17:e september men jag kommer nog troligast enbart starta en av dem. Sedan får vi se vad som händer. Träningen kommer vi fortsätta med men mest de moment som inte kräver så mycket.

Lilla syster som får flytta in om något år får se till å visa världen vad vi kan istället.