Att inspireras av andra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Tänk vilken tillgång det är att ha andra människor runt sig. Dagligen i mitt arbete möter jag människor som enligt mig är precis där de ska vara, människor som hamnat rätt i sitt yrkesliv. Som brinner för att hjälpa människor och se hur de intresserat diskuterar metoder och utfall på undersökningar. Dessa människor inspirerar mig. Dessa människor gör mig också så glad och ger mig hopp om mänskligheten. Förutom på jobbet så möter jag även många människor på min fritid som brinner för vad de gör. I torsdag var det årsmöte på brukshundklubben och det var första gången på flera år jag satt min fot på ett sådant möte, mycket för att livet har hamnat emellan det jag i hjärtat lever för. Människor som med sin värdefulla tid väljer att engagera sig ideellt i en förening för att de tycker om det. Det var många år sedan jag höll kurs eller var en del av ett föreningsliv som jag levt för i så många år. Men när orken tryter, smärtan ta över livet och skadade hundar gjorde att orken att dela med sig av sig själv och sin kunskap inte riktigt fanns. På mötet i torsdag fick jag den stora äran att åter efter ungefär 4 år ta plats i Sundsvalls Brukshundklubb styrelse, en klubb jag tillhört sedan 2002. Denna gång har jag fått den fina platsen som vice ordförande och jag känner mig så stolt och ärad över att få vara en del av styrelsen under de kommande två åren. Att få bli inspirerad av andra människor som likt mig lever för hundar och hundträning och deras visioner individuellt samt för föreningen i sin helhet.


Jag har aldrig tidigare varit så hungrig efter utveckling som jag varit under de åren jag umgåtts med lika sinnade människor med mål och passion. Utöver styrelseuppdraget ser jag även fram emot att hålla i två kurser i klubbens regi under våren och en under hösten. Att få möjlighet att ge ekipage verktyg att komma framåt i sin träning och utvecklas är verkligen något som är bland det roligaste som finns. När kursdeltagarna utmanar mig att tänka utför de ramar som jag själv använder eller kommer med problem jag aldrig stått inför. Att sedan se dessa ekipage klara något de inte trodde eller glädjas över de framsteg de gör är bland de bästa känslor man kan ha. Att se andra människor glädjas med sin hund.

Att umgås med människor generellt som är passionerad med vad de gör och lyssna på dessa människor när de pratar om vad som ligger dem närmast hjärtat är verkligen fantastiskt, se dem lysa upp och förloras en stund i känslorna de ger när de beskriver vad just de älskar. Oavsett om jag själv är intresserad av de eller inte blir jag ofta försjunken i den känslan just de beskriver med sitt engagemang. Vilken fin välsignelse det är att dels finna sin passion i livet, att få dela den med andra och även få ta del av andras passion.

Det blev många rader innan slutet på detta inlägg, men det jag ville förmedla är att jag är så tacksam att ha så många inspirerande människor i mitt liv, oavsett om det gäller yrkesmässigt, privatliv eller inom föreningslivet. Dessa människor gör att jag vill bli bättre, anstränga mig lite hårdare och lära mig att hantera de utmaningar jag står inför på ett bättre sätt.

Jag är också tacksam över att jag får möjlighet att vara med att driva Sundsvalls Brukshundklubb framåt som vice ordförande och även att jag får möjlighet att dela den kunskap jag besitter i hundträningen och att det finns kursdeltagare som vill dela den med mig och utmana mig i mitt sätt att träna hund.

Välkommen 2018 med alla upp och nergångar du kommer innehålla!

 

Hejdå 2017, välkommen 2018

Varenda år är utmanande.

Oavsett vad vi gått igenom året innan så ger nästa år utmaningar, vissa mer positiva och andra mer negativa. Jag har tidigare år sagt att året därpå inte kan bli värre än de föregående och ändå har vissa aspekter varit tuffare än något av de jag tidigare upplevt. Lik väl som vissa aspekter varit så mycket bättre än de jag tidigare upplevt och kunnat ana. Inför 2017 kommer jag ihåg att jag sa att de året skulle bli det bästa året i mitt liv. Vilket det också blev i vissa avseenden men även de har innehållit vissa stunder som varit jobbigare än de jag tidigare upplevt. År 2017 har innehållit sorg, glädje, förluster, lycka, ett krossat hjärta, framgång och upplevelser jag  på gott och ont aldrig trodde jag skulle få vara med om i mitt liv. Allt detta har gett möjlighet till självransakan och tillfällen till personlig utveckling. I vissa fall har jag gått starkare ur situationer och i vissa fall känner jag att jag fallit. Jag är tacksam över de lärdomar som berikat mitt liv för att det har hjälpt mig att växa som person. Jag tänker inför 2018 inte sätta en etikett på året utan det kommer med största sannolikhet innehålla upplevelser som innebär större bekymmer än de jag varit med om tidigare men det kommer säkerligen innehålla minst lika många fantastiska upplevelser som slår det jag tidigare varit med om under mina år. En himla massa svammel kanske men hur vi än vänder och vrider på allt så har vi bra dagar och dåliga dagar, och dagarna gör ett år. Så välkommen 2018 med allt vad du kommer innehålla, välkommen till alla fantastiska upplevelser och välkommen alla utmaningar. Om det är något jag skulle vilja önskar mig så är det styrka så jag är redo att ta mig an oavsett vad som står framför.

Tack alla som varit med och gjort 2017 till just vad det blev och tack ni som följer med in i 2018.  


Jag ser äntligen regnbågar och enhörningar igen

 

Här har det inte blivit mycket skrivet det senaste året. Och på slutet har jag nog varit mer upptagen med livet än reflektioner av det. Vilket har varit en väldigt trevlig omväxling för en person som tänker och tänker och tänker. Alla tidigare år har jag börjat året med att säga att året inte kan bli sämre än det förra. Om och om igen har åren på något vis blivit sämre ändå, de ena på ett annat vis än de förra. Så i år valde jag helt enkelt med att gå in med inställningen att detta år kommer bli fantastiskt. Härlig omväxling bara där, eller hur? ;) Än så länge har det, tro't eller ej varit en bättre start än på många år. Sedan påverkar såklart de möjligheter man ger sig själv också och där tänker jag göra allt jag kan för att det ska fortsätta vara så bra som det bara kan.

 

Att dessutom kroppen är förvånansvärt pigg efter att jag gått på magkänslan och slutat med alla sjukgymnastordinationer, självbehandlat mig med hundarnas novafon och en back on track krage. Nacken så gott som ny igen. Alla starka mediciner är ur kroppen och alla biverkningar (fysiska som psykiska) är som bortblåsta. Jag har fått ett nytt liv igen! Satt i bilen på vägen hem för någon dag sedan och log för mig själv över samtalsämnet de förde på radion. Då slog de mig att tidigare när medicinerna har varit i huvudet och när depressionerna var djupa så fanns nog alla de saker som jag upplever som roliga idag även då. Men i dåtid var jag antingen för sjuk eller för medicinerad för att överhuvudtaget ha möjlighet att se det roliga. Hur mycket positivt de än fanns runt och hur mycket roliga saker det än fanns så filtrerad hjärnan bort det i en gråskala av saker som inte kunde tas in. Därför är jag också lite extra glad över att jag idag lägger märke till dem och att jag har möjlighet att ge mig den påminnelsen (och kanske andra) att hjärnan har nog vid tidigare tillfällen inte kunnat se allt de fina med regnbågar och enhörningar. Att inte skuldbelägga sig själv för att hjärnan inte orkat och tro att man inte gjort tillräckligt för att vända de.

 

Men idag ser jag regnbågar och enhörningar, är tacksam över att jag gått över en månad med enbart 2 smärtdagar istället för daglig kramp med den och att simträningen för min del går framåt. År 2017 är fortfarande fantastiskt och än så länge finns det så många roliga saker att se fram emot.  


Att känna energi igen

 

Sitter lite skakig uppkrupen i soffan efter att ha testat akupunktur mot smärtan igen. Just för tillfället är jag helt smäfri och domningarna i armen är också borta. Ni kan nog inte ens ana vilken fantastisk känsla. Inte nog med det så kändes det som om alla bekymmer försvann, att det blev lite lättare i huvudet, färgerna blev lite klarare och alla sinnen kändes lite mer skärpt. Fantastiskt sånt här, vilken skillnad det kan göra. Att man känner sig piggare och med mer energi till skillnad mot när man får läkemedel utskriven och hela livet faller i sär både fysiskt och psykiskt. Jag blir nog mer och mer övertygad om att alternativ medicin kan lindra vissa problem betydligt bättre än läkemedel, jag säger inte att de ska utesluta sjukvården men av den erfarenheten jag haft av starka mediciner så försämrar de livskvalitén för min del radikalt och jag tänker i den mån de går slippa de.

 

Det är också intressant hur olika energikällor kan påverka livet. Hur negativitet likväl som positivitet kan göra en stor skillnad i välmående oavsett om man är frisk eller sjuk. För första gången på länge kände jag äntligen sug efter att träna hund. Den energikällan som tidigare i mitt liv varit en stor positivt energikälla som efter diverse skador på hundarna gjort att de mer tagit energi än gett. Träningen har istället tagit energi och när energinivån redan är låg av smärta och mediciner så har de gjort att jag mer dragit mig för de än känt en längtan efter de. I och med det så har jag också känt dåligt samvete för att Joy har fått stå tillbaka, hennes tid är nu och hon kommer inte stå där och vänta hur länge som helst på att jag ska bli frisk eller orka. Men idag, idag kände jag äntligen att hundträning var vad jag behövde. Att få le lite åt Joys engagemang och lycka att få träna. De gav energi. Så jag hoppas innerligt att det kan hålla i sig och att jag ska orka komma tillbaka till träningen för de har trots allt funnits där i många år och gett mig energi och kraft att orka med allt runt omkring. Så idag är det en bra dag och jag tror Joy tyckte det samma.  


En paus från livet

 

Strandsatt i ett pendlande mellan soffan och sängen. Jag kommer snart ha vandrat en stig i golvet och gjort en fin form av min kropp i både soffan och sängen. För sällan har jag känt mig så orkeslös. Gjorde ett försök att igår vara på jobbet en stund för att sedan sitta på golvet i badrummet och få håret färgat. Det var lite mer än vad min kropp klarade av. Nerklubbad i sängen med frossa, huvudvärk, illamående, trötthet och orkeslöshet på den nivån att lyfta huvudet var en stor bedrift. Och jag inser nu, hur mycket som faktiskt går per automatik. Hur mycket av livet jag tar för givet. Jag slås över hur banala saker som sker per automatik jag blir påmind av inte längre fungerar. Och som sagt hur många saker som jag faktiskt tar för givet ska fungera blir nu istället en ansträning likt att bestiga Kebnekajse (vilket jag iofs inte har gjort). Det låter kanske klyschigt att säga men jag är så tacksam att jag i vanliga fall inte behöver brottas med detta utan att det är medicinen som bidrar till det. Visst har jag smärta i vanliga fall som ger förlamande trötthet och till viss del ledsamhet över att behöva ge upp saker och inte kunna göra de jag vill göra men det är ändå långt ifrån den båt jag sitter i nu. Just nu är livet på paus, för en stund för att förhoppningsvis snart kunna fortsätta levas; som de ska göra. 

 

Trots detta kan jag inte låta bli att le. Le när jag ser den gnistrande snön ute och solstrålar som skiner genom inglasningen och bryts i isen som formar mönster på glasrutorna. Le över de faktum att jag måste ha världens finaste vänner som bryr sig, ställer upp och peppar allt de kan. Le över de faktum att jag kan ha den bästa familjen någonsin som tar hand om min hund och gör allt de kan för att hjälpa mig. Även om dagarna kantas av ett biverkningstöcken så finns det många saker att glädjas åt; bara man öppnar ögonen och tillåter sig att se de.  


365 dagar senare

 
 
Så många dagar har det gått sedan jag blev friskförklarad från anorexin och depressionen. Jag är innerligt tacksam över det faktum att jag lever idag, att jag klarat mig utan de komplikationer som läkaren befarade att jag skulle ha fått på hjärta, skelett och andra vitala organ. Tacksam att jag valde det friska livet och valde att kämpa för det. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna säga att jag klarade det, att jag skulle vara en av dem som överlevde anorexin. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att bli frisk.  
 
Innan jag blev riktigt sjukt i båda anorexin och i depressionen så kunde jag inte förstår att det gick att må så psykiskt och fysiskt dåligt att ingenting i livet inte längre verkade ha någon betydelse. Att varje dag behöva klistra på det där leendet för att övertyga alla om hur bra allting var, är även det otroligt smärtsamt. Så glöm inte det, även fast att allt kan se bra ut på utsidan betyder det inte att allt är bra på insidan.
 
Även om sjukdomsperioden och tillfrisknande har inneburit massor med smärta och lidande både psykiskt och fysiskt kan jag inte låta bli att vara glad över alla de lärdomar jag fått, alla de erfarenheter jag fått, alla underbara människor jag lärt känna, den styrka jag byggt upp och den personlighetsutveckling jag gjorde för att bli frisk. För det är svårt att byta de mönster som varit vardag i närmare 12 år. Jag kan inte säga att jag önskar att jag inte hade varit en av dem som behövt genomlida detta för det har format den person jag är idag och det har fått mig att uppskatta livet så mycket mer. Att uppskatta småsaker och ta vara på tiden jag får med vänner och familj för jag har ingen aning om när det kan vara sista gången vi ses. 
 
De senaste året har jag stått inför prövningar jag tidigare aldrig skulle ha klarat och visst har det stundvis varit riktigt jobbigt att hålla fast vid friska tankar och inte falla ner i gamla mönster.  Visst har jag snubblat ibland men jag har rest mig igen. Vet ni, det är helt okej att det varit så. Det kommer perioder i livet då det är upp och ner, händelser som gör det svårare att hålla sig på fötterna. Men detta har gjort att jag idag helt ärligt kan säga att jag aldrig tidigare varit så motiverad att fortsätta vara frisk. Äntligen kan jag leva!  För ett år sedan skrev jag att jag vände blad i min bok och att ett nytt kapitel av mitt liv började skrivas och jag kan inte vara mer stolt över mig själv att jag fortfarande är med på den resan där jag är frisk och fri. Idag firar jag, jag firar att jag kan njuta av det jag älskar mest, njuta av att jag känner känslor, jag firar också att jag slipper ständiga tankar om kaloriräkning, slipper skräcken om siffror på en våg (som inte talar om ett dugg och definitivt inte vilket värde du har som person) och att slippa den ständiga rädslan över att gå upp i vikt. Idag firar jag livet lite extra! 
 
Slutgligen är jag så glad över alla fina vänner och familjen som funnits och finns där för mig och jag kan inte låta bli att känna mig lyckligt lottad att jag har er. <3

Årssammanfattning 2014

Året börjar lida mot sitt slut och även om vi inte hunnit med att träna och tävla som jag hoppats så har jag några roliga saker att skriva. 
 
Januari
Joy och jag inledde året med lydnadstävling i Tierp på min födelsedag. Vi fick ihop 178p i tvåan och där med LPII och dessutom en hel del nya lärdomar om både Joy, mig själv och oss som ekipage. 
 
Februari
Denna månad åkte vi iväg på  Landslagets Talangläger i Smedjebacken. Vilken lycka och vilket läger. Så lärorikt och så många fina människor att träna med. Bland de bästa upplevelserna i mitt liv än så länge. 
 
Mars
Vi flyttade ifrån lägenheten i Sidsjön för ett snabbt stopp hos mamma och pappa. Detta var månaden då fina Tessie fick somna in. En hund som jag har mycket att tacka för, inte minst steget in i hundvärlden. Saknad i stort och smått! <3
 
 
April
Joy och jag debuterade klass 3, förvisso med usla poäng men några bra moment fick vi med oss. Såhär i efterhand var hon nog väldigt påverkad av smärtan i tårna redan här. 
 
Maj
Andra tävlingen i klass 3 och denna gång för en av SMdomarna och jisses vilken tävlingen Joy gör. Kommer fortfarande ihåg känslan när vi klev av planen. Sitt i grupp sket sig och tänkte åka hem men gick in med inställningen att vi skulle ha roligt. Och roligt hade vi, vi radade upp 10:or med känslan på topp. Vi bröt efter vittringen som vi nollade och ingen var nog gladare än jag. Hur fantasiskt är det inte att få gå ut på nästa tävling vi får göra med denna i ryggen?

 
VI hann också med att starta en rallylydnadstävling i avancerad klass där vi fick ihop 91 poäng och därmed RLD A och klar för mästarklassen. 
 
Diva och jag debuterade i eliten med en katastroftävling, där hon inte riktigt lyssnade på vad jag sa. Men många erfarenheter rikare blev vi och viktigast av allt var att vi hann med en start innan U-SM. 
 
Juni
En månad av stiltje där vi mest gick och väntade på att något skulle hända, jag slängdes mellan hopp och förtvivlan om jag skulle få ha Joy kvar eller om den diffusa smärtan som inte gick att behandla med smärtstillande skulle gör att jag skulle förlora min vän. 
 
Ett lydnadsSM på hemmaplan med mamma var höjdpunkten och visst är det fantastiskt att SM:en blir en sådan härlig träffpunkt. Träffade och hejade på en hel drös med talanger och hundvänner. Vi ser redan fram emot nästa års arrangemang. 
 
Juli
Begav Joy och jag oss ner till Karlskoga för ett par dagars träning med talangtruppen inför den kommande landskampen mot Norge. Åter fantastiska dagar med en grym grupp av människor och hundar. Otroligt givande och en härlig gemenskap. Ett till minne för livet. 
 
 
 
Augusti
Augusti inleddes med ett Ungdoms SM för Diva och mig nere i Uppsala. Ett riktigt bra arrangemang och en hel drös med talanger i elitlydnaden. Diva och jag ställde upp i mästarklassrally och elitlydnad där vi i rallyn slutade 4:a. Lydnaden gick mindre bra men hon kämpade tappert på i den heta sommarvärmen och hade roligt. Vårt 5:e och troligen sista U-SM tillsammans. 
 
 
 
Landskampen mot Norge skedde i augusti och självklart var Joy och jag ner och hejade på de svenska talangerna (som vann) och så tränade vi med norska motsvarigeheten. Så intressant att bolla idéer med dem och självklart de i svenska truppen med. 
 
 
September
Fick jag den stora äran att förvalta Pärla (Joys kullsyster) på Rallylydnads SM här i Sundsvall. Väldigt nervöst men roligt och där vi lyckades ta oss till final. En ära att få tävla en sån fin och genomtränad hund som Pärla. 
 
 
Oktober
Det hände inte så mycket hundaktiviteter förutom att jag fick möjlighet att hålla en helgkurs i tävlingslydnad. Vilket alltid är så inspirerande och roligt. Väldigt tacksam att jag fått den möjligheten att dela med mig av mina tanker och idéer om hundträning.
 
 
November
Ytterligare en helgkurs men denna gång en kombinerad rally- och tävlingslydnadskurs. Lika rolig och inspirerande den. 
 
December
 
 Inte så mycket hundaktiviteter denna månad utan vi fokuserar på slutspurten i Joys rehabilitering och hoppas komma igen i början av 2015. 
 

För att sammanfatta hela året så har vi hunnit med en hel del trots att Joy haft 7 månader med skada/rehabilitering och Diva har varit ut och luftat sig på tävlingsbanorna ytterligare ett år. Ett år fyllt av lärdomar och utmaning och jag har äntligen lyckas lära en hund sitta fint ;) Jag hoppas dock nästa år bjuder på framförallt friska hundar och sedan lite mer hundträning och några fler tävlingar. 
 
 
 

Att tappa bort sig själv

 
 
 
Jag hade egentligen tänkt skriva en årssammanfattning men den får komma senare och istället tänker jag försöka sätta ord på en sak jag tänkt en hel del på den senaste tiden. När vardagen faller ihop. Att gå från att att leva hund till att ha hund. Det är en stor skillnad. Att träna dagligen, att träffa underbara träningskompisar, få klura och analysera problem på olika nivåer till att gå en 10 minuters promenad hemma två gånger om dagen. Jag tappade bort mig själv mitt i allt. Att helt plötsligt tappa det som betydde mest, de som gav mig energi och det som hela livet var planerat runt. Jag ville ta bort allt som hade med hundträning att göra ett tag för de va så jobbigt att se det. Inte för att jag inte unnade andra lycka och framgång utan snarare att det var så jobbigt att hela tiden påminnas om hur dålig Joy var. Jag tror alla går igenom en sån fas, när man helst av allt vill komma ifrån allt och samla kraft. Samtidigt tror jag att man lär sig en massa om sig själv vid sådana tillfällen, lär sig hitta andra vägar att skaffa sig energi att orka fortsätta framåt. Vi är trots allt överlevare och även fast att det kan tyckas vara mörkt ibland så brukar vi hitta saker som ger kraft och energi att fortsätta framåt. På så vis är det lite roligt att titta tillbaka, mitt liv är så olikt va det var för ett år sedan. Då hade Joy och jag siktet inställt på att försöka vara kvar i talangtruppen och sikta mot eliten med all träning som det innebar, Diva var målet att ta sig till Rallylydnads SM i Sundsvall, vi varvade styrke/konditionsträning med lydnads/rallylydnadsträningar. Så målmedveten hade jag nog aldrig varit tidigare. Idag fokuserar vi på rehabilitering och lite stadga i zätaskiften, lite fritt följ och fjärr och försöker sakta men säkert bygga upp muskler och kondition igen, utöver det domineras min vardag av dans i olika former. På tal om att hitta andra energikällor. Det är okej att falla ibland och tappa bort sig själv för en stund, det brukar lösa sig på något vis till slut. Och glöm inte att ta hjälp av alla andra runt omkring er och försök hitta ljusglimtar i vardagen. 
 
De säger att du inte vet vad du har förrän det är borta. Det kanske är sant. Jag vet faktiskt inte. Jag saknar mitt i alla fall. Veckorna räknas ner och nu är det bara 6 veckor kvar av rehabiliteringen innan vi ska på återbesök. Kan inte beskriva hur nervös och lycklig jag är över att det börjar närma sig. 

Rehabilitering x 2.5

 
 
Här har det varit tomt ett tag. Rehabiliteringen med Joy har kommit till det steg att det flyter på bra. Hon är nu uppe i 3 x 3 minuter fördelat på skritt, trav, skritt och hon fullkomligt älskar treadmilen. Hon lyser av glädje då hon kommer in i rehablokalen och efter att hon tränat riktigt lyser det i ögonen av bus. Hon gör försök att kampa med kopplen så fort hon får chans och inne försöker hon få Diva att busa (vilket inte är speciellt svårt ;) ) eller så vill hon leka med mina fötter. Hon har fått tillbaka en energi som varit bort sedan tidigt i våras. Väldigt glad och tacksam att det går åt rätt håll samtidigt som jag inte kan låta bli att klandra mig själv för att jag inte upptäckte det tidigare, att hon fick gå med smärta från februari-maj utan att jag såg något. Å andra sidan är jag glad att senan inte gick av och att hon svara så bra som hon gör nu. Vi har ökat intervallerna med en minut nu i två veckor och fortsätter det såhär hoppas jag att vi "bara" har 11 veckor med rehabilitering kvar innan vi kan besöka Redog igen för ett nytt utlåtande. 
 
Divas rehab eller igångsättning går sakta men säkert framåt och visst är hon glad. Vi har hunnit med några härliga långpromenader i skogen och än så länge är hon haltfri och känns mjuk och fin i både muskler och leder. Förundras lika mycket varje gång hon kommer tillbaka efter problem med benen, hon är snart 8 år och det märks inte det minsta på henne mellan perioderna hon varit dålig att hon har så dåliga armbågar. Inte stel för 5 öre vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. 
 
Inte nog med de rehabiliteringarna så var jag idag till sjukgymnasten första gången efter krocken då min högerarm fick sig en smäll. Hon kom fram till att nervflätan som sitter på framsida axel på höger sida är den som tagit skada och det är därför jag har domningar i armen och styrkebortfall. Fick massage och sedan diveser övningar jag ska göra för att försöka mjuka upp och stimulera nervflätan. Efter att den blivit glad igen så får jag förhoppningsvis börja träna armen igen. Hela processen kommer ta ett tag men förhoppningsvis är jag snart hel igen. Summan av de hela; 2.5 rehabiliteringar i detta hushåll. Fördelen är att alla går åt rätt håll ;) 
 
Ser fram emot en helg i hundens tecken där jag har fått förmånen att vara instruktör för en helgkurs i lydnad/rallylydnad. Så roligt det ska bli, att få klura och analyser igen :D Hoppas ni andra också får en trevlig helg :D

Wild and crazy

Foto: Jonna Eriksson
 
På förmiddagen kom mamma hit med Tessie och vi gick en promenad på stigarna i närheten. Så roligt att Tessie som fyller 12 år i april fortfarande klarar av att gå långpromenader utan problem om än lite långsammare än resten av gänget. En supertant är vad det är! Mamma påpekade hur sprallig Joy har blivit på senaste tiden. Hon springer i full fart på ängar så snön yr, ser vaken ut i blicken och verkar ha energi till max. Det går igenom i träningen också, där hon har blivit mycket mer allert och älskar verkligen allt det jag presenterar för henne. Jag undrar vad det är som gjort att det blivit sådan skillnad. Foder bytet? Massagen som rätade ut en del i kroppen på henne? Konditionsträningen vi har gjort? Simningen? Det nya träningsupplägget? Många faktorer som säkert spelar in på förändringen i attityd och energi hos den lilla damen. Det kännsl helt fantastiskt, så glad att hon äntligen visar sitt "riktiga" jag och inte den pensionärshund som hon varit tidigare ;) Hon har helt enkelt blivit lite wild and crazy och jag älska't!
 
Något annat vi pysslat med är att träna in inkallningssignal och stoppsignal inför jakten och det har gått förvånansvärt snabbt att lära Joy dem. Nu gäller det bara att vi ska ligga i med resten av signalerna själva jaktträningen också så vi kan komma till start så småningom. Vi var ute och tränade lite förra veckan och taggad var nog bara förnamnet för Joy, hon höll på att krypa ur skinnet när hon såg att vi hade dummiesarna med oss. Haha! Däremot blir det inget U-SM i jakt för oss i år då jag har fått dygnspass då. Menmen, vi får sikta på nästa år istället. 
 
Jag passade på att anmäla Joy till en klass 3 tävling också, lika bra att göra det innan jag ångrar mig och fegar ur. Det känns bra att ha ett mål att sträva efter och sedan får vi se hur det går, det känns roligt att få ett kvitto på hur vår träningar har gått och jag ska fokusera på att jag ska göra en bättre tävling än jag gjorde i Tierp och på talanglägret. 
En annan rolig nyhet är att jag har fått möjligheten att ha privatträningar för några ekipage, så roligt att få grotta ner sig och analysera från ett utifrån perspektiv. Och lärorikt så klart! Varje nytt ekipage ger nya erfarenheter! För några veckor sedan så skrev jag om att jag hade roliga saker på gång och jag kan avslöja att jag håller på att fundera ut ett företagsnamn så jag ska kunna erbjuda privatkurser i tävlingslydnad framöver. En dröm som så smått börjar ta form. Helt fantastiskt!

Låsningar

 
 
Reflekterar över gårdagens träning och vilka guldkorn vi tar med oss hem. Efter träningen i förrgår var jag inte alls sugen att träna något igår men jag har tur som har en fin träningskompis som peppar. Mina hundar gick så jäkla fint i förrgår men jag strular till det. Att jag aldrig lär mig att enough is enough?! Så frustrerande att jag inte kan se saker i de situationer jag är utan inser det efteråt.
 
Hur som helst, gårdagensträning gick toppen och hundarna skötte sig återigen fint. Slätade ut några frågetecken angående Diva efter lite funderingar. Ibland känns det som att det inte alls kommer vara något problem med att starta henne, hon kan alla moment ganska hyfsat, är relativt öppen i huvudet och lyssnar när jag kommenderar henne, vilket hon inte alls gjort tidigare. Men så dyker det upp de där låsningarna, hon fastnar i tanken och kan inte bryta det. Som igår när vi skulle köra elit-rutan, skickade henne till kon och det fungerade bra, kommenderar rutan och hon springer rakt ut och runt i cirklar. Gör om några gånger och trots minnesbilder och korrekta utföranden så låser hon sig med jämna mellanrum. Det är svårt för det lilla spretet att bryta mönster. Hennes beteende påminner lite om vallarnas låsning på saker fast att hon låser sig inte på saker utan i ett tankemönster. Det är vid såna tillfällen jag blir så osäker på om vi någonsin kommer komma ut på en elittävling. Jag har en plan på hur vi ska försöka lösa det, mycket back to basic övningar blandat med länkningar och förhoppningsvis så kan vi få till det. Skulle vi aldrig komma till start så kan jag inte vara nog tacksam över hur mycket denna hund har lärt mig, jag har blivit en så mycket bättre hundtränare tack vara henne. 
 

Träningens guldkorn då?
- Träningsplanen för Divas låsningar
- Joys fjärr
- Divas zäta
- Joys rutskick (tjuvråttan låg kvar i rutan trots flera kommenderingar)
- Joys hopp-apport
 
 
 

Att glädjas åt småsaker

 

Foto: Jonna Eriksson
 
Gårdagseftermiddagen tillbringades i ett ridhus som tävlingsledare på en lydnadstävling, många fina ekipage fick jag se från första parkett. Jag blir alltid så sugen på att tävla när jag tittar på lydnadstävlingar trots att jag varje gång jag anmält till tävling och står där är så nervös så jag håller på att dö. Tittade lite extra på de ekipage som tävlade 3:an eftersom det är där Joy och jag ska starta. Jag är väldigt bra på att peka ut vad det är vi måste träna på innan jag känner att vi är redo vilket gör att jag i princip aldrig känner att vi är redo för det finns alltid mer saker att träna på. Men efter att ha sett tävlingen igår känner jag mig riktigt taggad på att få komma ut på tävlingsplanen igen. Visst har vi moment som vi måste slipa lite mer på men hon känns säker på alla moment! Tittade igenom momentinventeringen för någon vecka sedan och bara där har det gått framåt enormt. 
 
För att glädjas åt småsaker så kunde Joy gå med vittringspinnen hela 2 meter utan tugg idag! Från att inte ens ha hunnit hålla i den tidigare så sitter hon still med den utan problem samt kan gå med den korta sträckor. Glädje! Sorteringarna går riktigt fint de med, vi gjorde 4:a stycken efter promenaden idag och alla satt klockrent utan att hon smakade på andra pinnar och utan tugg vid de få stegen till avlämnadet. 
 
Inne tränar vi en hel del på att Joy ska plocka upp och bära föremål, det kan vara allt från pennor, lypsyler, fjärrkontrollen till tv:n, min klocka osv. för att hon inte ska tycka att det är så jobbigt med metallen. Än så länge har det gått riktigt bra. Hon tycker att det är roligare och roligare även om hon tycker att vissa saker är lite äckliga fortfarande. 
 
Vi körde en länkning med klass 3 ff, sättande, inkallning och sedan belöning i rutan här om dagen. Jäklar va bra hon gick. Så roligt att se att hon håller med tanke på hur det såg ut i höstas då hon inte alls klarade flera moment på rad utan att tappa både fart och motivation. De bådar riktigt gott i den fortsatta träningen. 
 

 
Avslutar inlägget med några rader om den helgkurs i tävlingslydnad jag hade förra helgen. Det är väldigt roligt att få möjlighet att vara instruktör och analyserra, fundera, se framsteg och glädje. Att få tänka utifrån ekipagets förutsättningar och inte bara göra eller gå på känsla som jag i vanliga fall gör utan förklara och tänka efter vad jag själv gör och varför. En väldigt rolig erfarenhet som jag förhoppningsvis får möjlighet att uppleva fler gånger.

Talanglägret 2014

Foto: Jonna Eriksson 
 
Bättre sent än aldrig kommer nu ett inlägg om Joy och mitt äventyr på Talanglägret nere i Smedjebacken. Att försöka beskriva den fantatsiska helg utan att missa något är som att försöka göra upp ett pimpelhål i asfalten. Nästan omöjligt. Det var en helt fantastisk helg nere i Smedjebacken! Ett gött gäng har vi omgivits av hela den helgen vilket har gjort att stämningen varit på topp hela tiden. Vad har vi då gjort i helgen? Jo, vi har pratat, tränat, tänkt och andats hund nästan alla timmar denna helg. Vi gick ut hårt på fredagkväll med information, presentation av varandra, planering av lördagens träning och teambuildning som hölls av spetsgruppen.

Lördagens fokus låg på fritt följ, vittringen och fjärren och sedan ett valfritt moment. Toppen med tanke på att både vittringen och fjärren är Joys och mina svåraste moment. Fria följet gick fint men vi måste fortsätta slipa på snea sättanden och halter. Vi fick ett bra tips på stegförflyttningarna så nu se de riktigt snygga ut :D Vittringen gick inte alls bra på passet utan Joy hade jättesvårt med störningen som var i hallen både av andra förare men också pga underlaget. Hon gick ut och började plocka in pinnar utan att använda nosen alls, till på köpet ganska stressad. Fick dock ett väldigt bra tips på tugget som vi har kört stenhårt med sedan dess och det blir mindre och mindre tugg. Vilken lycka! Som vi har kämpat med just den biten men fastnat på vägen och utvecklingen hade stannat av. Fjärren gick hon mycket framåt, var rörlig i sidled och framåt men tack vare finfina träningskompisar så fick jag supertips på den. Nu såhär två veckor senare när vi tränat på den metoden så rör hon sig knappt framåt, bara lite i stå-sitt ibland men hon är kvar på samma stället och fäller bakåt i stå-ligg skiftet på 10 meter. FYFAN va gött :D 
 
Söndagen var det dags för en minitävling på förmiddagen och sedan kedjning och störning efter det. Minitävlingen gick väl sisodär. Joy var ganska ofokuserad även i ff:et, apporteringen fick hon nå frispel på (tror jag aldrig har hänt??) och fjärren gick bra. Hon var dock med mig hela tiden vilket kändes roligt och hon tog mina tävlingsbelöningar riktigt bra. Störningensträningen och kedjningen på eftermiddagen gick fint även om jag insåg att hon är en riktig liten tjuvråtta när det kommer till inkallningen i rutan :P Även på söndagen en riktigt härlig grupp av träningskompisar. 
 
Det roligaste att se är vilket skillnad det var på Joy detta läger motför förra. Självklart ligger det en del i att hon inte var sjuk detta läger men vilket utveckling hon har gjort. Jag fick bekräftelse att mina tävlingsbelöningar fungerar, momentmässigt är hon mycket säkrare nu, mer fart har vi fått i momenten även om vi har en bit kvar där och uthålligheten har blivit mycket bättre! Hon har en härlig attityd och vill ständigt träna mer även om hon fick ge med sig och erkänna att hon var trött på söndageftermiddag ;) 
 
Som sagt, en helt underbar och fantastiskt givande helg! Mycket inspiration och tips har vi fått med oss och trevligt umgänge med andra likasinnade. Jag tar med mig både kanondelar och våra utvecklingsområden och tränar vidare. Just nu känns det som att inget är omöjligt, inte med den hunden! Ska bara se till så att jag hänger med och utvecklas och kan förvalta den fina pärlan jag har. I augusti är det landskamp mot Norge och målet tills dess är att fjärren och vittringen ska vara de moment som är våra styrkor. 
 
Är så lycklig, ända in i själen trots att det gått några veckor sedan lägret. Älskade pärlehund!
 
Foto: Jonna Eriksson

Energiboost

 
 
Rätt va det är så händer det. I flera veckor har jag gått på halvfart, utan ork och en ständigt trött hjärna. Måsten som samlas på hög för ett senare tillfälle med mer energi. Idag däremot tog det fart på nytt. Besiktning av bilen i morse (UA, tack och lov!) och en himla massa skratt tack vare en väldigt underhållande besiktningsman. Energiboost nr 1! Studsade hem med ett leende på läpparna för att mötas av ett trevlig betyg på gårdagsens seminarium, som förövrigt enligt mig själv nog var den sämsta insatsen jag gjort under mina universitet utbildningar. Energiboost nr 2! Skrivit klart en kompletteringsuppgift som legat och skräpat i många veckor. Energiboost nr 3! Kokat alla mina 145 vittringspinnar inför helgen samt torkat 1 kg blodpudding. Energiboost nr 4! Efter att vi haft problem med vittringen på förra träningen så fick vi till några riktigt bra skick idag. Energiboost nr 5! Just nu sitter jag och tar itu med det sista korrigeringarna på en uppsats och sedan är alla "gamla" måste som lagts på hög borta. Energiboost x100! Tänka vad mycket det kan göra att bara bli av med såna saker som hängt över en, energitjuvar är vad det är. Jag har fått härligt upplyftande respons i form av förfrågningar på den tävlingslydnadskurs jag ska ha under våren. Dessutom åker Joy och jag till talanglägret i Smedjebacken på fredagmorgon vilket ska bli såååå roligt! Som vi längtar! Energiboost till max!
 
Dags att skriva klart uppsatsen och sedan kura ner i sig i soffan efter middagen med en kopp te och titta på några nya avsnitt av mina favoritserier. En toppen dag!

Möjligheternas (v)år

 
Jag har nu börjat min sista termin på magisterprogrammet, i juni blir jag utexaminerad och magisteravhandlingen börjar så smått ta form i huvudet på mig. Jag har alltid gillat siffror, räkna är enkelt, skriva däremot är svårt och krångligt. Något jag måste lägga ner mycket energi på för att få det bra. Istället för att nöja sig med det enkla och välja en utbildning med siffror valde jag en utbildning som innebär skrivande, i MASSOR. Hur tänkte jag där?! Jag vet egentligen inte, men skrift ger mening som jag inte tycker siffror gör. Det var inte min tanke att skriva om siffror och skrift utan om de fantastiska möjligheterna jag fått nu i (v)år nog för att avhandlingen är en av dem.

Om en vecka är jag på väg upp till Ö-vik för att göra slutexaminationen för instruktörsutbildningen i tävlingslydnad/brukslydnad. Jag är fruktansvärt nervös redan nu men hoppas att det går bra och att jag klarar det.
 
Om två veckor så är det talangläger i Smedjebacken som Joy och jag kommit med på. Det känns helt fantastiskt att få vara med en andra gång, få träffa alla härliga ekipage och denna gång med en hund utan urinvägsinfektion så vi kan ge allt. 
 
Förutom det så har jag blivit tillfrågad att vara instruktör för Njurunda Brukshundklubbs tävlingslydnadshelger (en i februari och en i mars). Hur häftigt är inte det?!
 
I februari/mars någon gång ska vi dessutom ta vårt pick och pack å flytta in i det lilla huset vi ska hyra.

Joy och jag ska debutera klass 3 är det tänkt också och träningar i Klass Arena med sökgänget är inplanerat. En kurs i tävlingslydnad ska jag trycka in i vår. Ett SM i lydnad på hemmaplan i juni (nåväl, så gott som hemmaplan), ett U-SM (Sveriges Hundungdom i augusti) i lydnad, rally och eventuellt bruks, eventuellt ett U-SM (SSRK i augusti) i jakt med Joy och slutligen en landskamp mot Norge med talangtruppen i Karlskoga (augusti).
 
 Jag kan inte sluta le när jag läser igenom allt vad detta år har att erbjuda redan, året har ju knappt börjat. Detta är möjligheternas år! 

Hoppas ni alla får en underbar helg!
 
 

En insikt

 
 
Jag tror allt för många känner igen sig i stressen över att man har allt för mycket att göra och för lite tid på dygnet, veckan, månaden och året för att allt ska hinnas med. Istället för att priorierat så springer vi (i alla fall jag) vidare och försöker göra så mycket som möjligt på den tiden jag har och stressar som en idiot för att hinna med det mesta. Istället för att stanna upp, ta ett djupt andetag, prioritera, tacka nej och lyssna på sin kropp när den säger att vila är ett måste, annars stannar kroppen av sig efter ett tag och utbrändhet är ett fakturm. 
 
Allt ska vara perfekt, man ska vara nyttig, man ska motionera, man ska hinna med allt, men varför? För vem gör man det? Det betyder inte att man är lat för att man inte hinner med någonting. Jag gör så mycket jag orkar och hinner och om jag inte lyckas med allt så är det så. Det finns väldigt många färre måsten i livet än vi tror. Inte nog med det så känns det ganska bra att inse att man inte är någon supermänniska som behöver stressa som en dåre i livet. Att vara en supermänniska överlåter jag till någon annan, för jag är bara jag. Så istället för att stressa som en dåre och tillbringa hela dagen idag, natten och morgondagen med att skriva på en uppsats som ska vara färdig i morgon så tar jag hundarna på en långpromenad, tränar dem lite, sover i natt och skriver så mycket jag hinner och gör klart den då jag har hunnit med allt. Vi är mer än våra prestationer. Var inte för hård mot er själv, ni är viktigast i ert liv och det är viktigt att ni tar hand om er. De flesta "måsten" går faktiskt att styra om, ta bort eller ta hjälp av någon annan för att lösa. Våga säga nej när det blir för mycket eller be om hjälp av någon och glöm inte att göra saker för er själva, saker som ni vet att ni kommer få positiv energi av. 

Lydandstävling i Tierp

 
 
 
Film från dagens tävling
 
Idag har Joy och jag varit och tävlat nere på Tierps tävling i Storvreta. Tävlingen gick av stapeln i ett superfint ridhus med perfekt underlag. Joy och jag fick start nummer 2.

-Platsliggningen som jag var lite orolig över (mycket goa hästbajs dofter) men det gick fin fint med bara en liten nosning trots att hunden bredvid satt sig ganska snabbt. Inget rullande med bakdelen heller, väldigt nöjd.
 
- I fria följet kändes hon lite loj och jag tappade henne lite efter första sträckan, några snea sättanden blev det också men i övrigt väldigt fint. Vi måste verkligen träna på de där raka sättandena. 
- Läggandet gick fin fint och här var hon minsann med.
- Inkallningen skuttade hon något på slutet men det har blivit mycket bättre.
- Rutan hamnade hon lite långt åt vänster och tappade lite tempo på slutet men jag är supernöjd ändå.
- Apporteringen som brukar vara Joys paradmoment gick inte alls som det brukar. Hon springer ut och klipper apporten men släpper den innan hon tagit ett ordentligt tag och gör flera omtag. Jag tror att det är för att apporten är tyngre än den vi är van vid och att hon får sand på apporten och/eller i munnen vilket i sin tur gör att hon får dålig fart in igen.
- Hoppet fixade hon galant!
- Fjärrdirigeringen blev det dubbelkommando på första uppsättet men annars gick det bra. 

Analysen av dagens tävling:
- Mer träning av fria följet och sättandena. 
- Mer distingta uppsitt vill jag ha eftersom hon halvsitter och det går ganska segt. 
- Mer träning på olika tunga apporter och apporter med olika tyngdpunkt. 
- Transporterna var mitt största fokus idag och hur hon hanterade tävlingsbelöningarna så känner jag mig lite kluven. Jag tycker inte att det känns som att jag får med henne mellan momenten men hon gör momenten fint och tappar inte arbetslusten och lägger ner. Så frågan är hur jag ska gå vidare med detta, hon jobbar på fint och tappar inte men jag får inte de gehör jag vill. Tåls att tänkas på. 
 
Poängen och kommentarerna blev följande:
Platsliggning: 10p
Fritt följ: 9p (ngt sent sitt, bra pos. mycket trevligt!)
Läggande: 10p (mycket bra!)
Inkallning: 7p (dk inkallning)
Sändande med stälande: 10p
Apportering: 5.5p (tveksamt gripande, släpper, tugg)
Fritt hopp över hinder: 10p
Fjärrdirigering: 8p (dk sitt)
Helhetsintryck: 10p (mycket trevligt ekipage glatt och bra kontakt!)

Totalt: 178p vilket räckte till vinst och första pris. Nu kan Joy titulera sig med LPII. 
 
Förutom de fina poängen så fick vi många fina ord av såväl domare som åhörare, alltid lika roligt. Väldigt trevlig och välorganiserad tävling dessutom. Min fina guldhund!

Lydnadsträning med en guldfisk

 
Idag har guldfisksyndromet gjort sig till känna igen. Några dagar träningsvila och visp så är allt som bort blåst, suck! Har velat fram och tillbaka över huruvida jag ska starta Diva på söndag eller inte men efter dagens träning är det inte så mycket att fundera över. Diva avskyr att åka bil och det är x-antal timmar i bilen för att vi ska ta oss ner till Uppsala och med tanke på träningen idag så är vi långt ifrån ett först pris. Vi som ekipage tjänar ingenting på att starta i helgen istället tränar vi och väljer att kommer igen senare i år. Starten i eliten har mer varit en dröm från min sida och jag har nog inte riktigt haft på mig de kritiska glasögonen när jag tittat på Diva och mig. Säker kommer jag nog aldrig känna mig när Diva och jag går ut på planen men lite mer rutin behöver vi nog. 
 
 
 
Träningen med Joy innehöll så många godbitar och var jag orolig innan så känner jag mig tämligen lugn nu. Att tagga henne på nästa moment ger verkligen sån effekt. Så häftigt att se. Jag längtar så efter att se vad detta år kommer erbjuda oss och de utmaningar som vi kommer ställas inför. Älskade pärla!

1/1 2014

 
 
Större delen av dagen har passerat, första dagen på ett nytt år. Joy och jag firade in det nya året på bästa sätt med Sofie i Östersund där vi gått promenader, spelat sällskapsspel, ätit god middag, sett på film och tränat lydnad. Idag har vi hunnit med att gå en promenad med hundarna och ett kort lydnadspass innan Joy och jag satt oss i bilen för att köra hem igen. Väl hemma har vi passar på att ha kvalitets tid med en till promenad i skymningen och så körde vi igenom momenten i klass 2 inför tävlingen i helgen. Börjar känna mig skapligt nervös eftersom vi inte alls fått den uppladdning jag hade hoppats på. Nedans is som ska ställa till det. Nåväl kan ju alltid hoppas att jag har födelsedagstur med mig på söndag. 
 
 
 
 2014 ska bli ett bra år, förhoppningsvis inte lika händelserikt som 2013 och inte heller lika många djupa dalar, de har jag haft tillräckligt av för ett tag framöver tycker jag. Men skulle det det bli så, så vet jag att jag kommer klara det ändå för jag är mycket starkare nu än jag var för ett år sedan. För ett år sedan var jag på väg ner på botten och nådde den några få månader senare men jag klaradet mig igenom det och står stadigare på mina fötter än jag någonsin gjort. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv under 2013 och minst sagt nyttiga erfarenheter även om de var en hel del smärta. Så nu till 2014, det ska fyllas med många skratt, många trevliga stunder med fina vänner, massor med roliga hundträningar, ljusa sommarkvällar, spännande äventyr och en hel del annat också.

Gott nytt år mina vänner runt om i Sverige och jag hoppas ni får ett riktigt bra 2014! <3 




 "Now I'm a warrior
Now I've got thicker skin
I'm a warrior
I'm stronger than ive ever been
And my armor, is made of steel, you cant get in
I'm a warrior
And you can never hurt me again"
 

Träning som ger mersmak

 
 
På dagens promaned så hittade jag en parkering med riktigt bra underlag, lite snö hade fryst fast på isen och det gick att gå utan att slå ihjäl sig. Jag passade på att träna lite lydnad med båda hundarna, måste passa på när tillfälle ges. Diva gick så otroligt bra idag, gjorde en inkallning med ställande och läggande eftersom ställandet har varit ett problem på slutet men idag satt det. I fria följet så gick hon riktigt fint också, hon överarbetade inte alls som hon gjorde igår. Avslutade med en fjärr och oj vad bra den var. Längtar till den dagen då Joys fjärr ser ut sådär. Ryser bara av tanken på dagens fjärr. Sån tid jag lagt ner på den fjärren och jag är så tacksam att jag inte gav upp utan kämpade på. Diva har verkligen mognat och med mer rutin i elit momenten så tror jag det kommer bli så bra. Efter 6 års vad som känts som evighets tränande så förstår hon rutan, vittringen sitter, tugget på vittring och apporter är nästan borta och tassandet på apporterna lika så. 
 
Joy då, hon gick också som en klocka idag. Började med ett fritt följ (ouppvärmd) för att se om jag fick fram positionsmissarna hon har haft men icke, hon gick nästan helt perfekt. Inkallningen var det lite dålig fart i så mina ihoprullade vantar fick agera leksak och då blev det mycket bättre. Fjärren avslutade vi med och där har stadgan verkligen kommit till sin rätt. Förut så for hon upp och ner och gjorde alla skiften bara jag hade sagt ett kommando men nu bibehåller hon rätt position med bra fokus. Bäst av allt var nog hennes svar på tävlingsbelöningarna, sån otrolig lättnad att jag äntligen hittat något som hon svarar på. 
 
De två senaste träningarna har verkligen gett mersmak och all den tiden jag lagt ner på vissa moment börjar visa sig. Hundträning, de gör mig glad ända in i själen. 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0