Jag tror att när det kommer till träning och tävling kan skillnaden mellan att tro på sig själv och hunden eller att inte tro på sig själv och hunden vara det som avgör om någonting fungerar eller inte. När jag skulle börja med att träna in vittringen på Diva vintern 2009 så frågade jag alla runt mig hur de gjorde för att få det att fungera. Jag tyckte själv att momentet verkade svårt och trodde aldrig att vi skulle få till det. Tugget var något jag var väldigt rädd att få eftersom jag inte heller där visste hur jag skulle hantera det. Jag fick en hel del förslag på olika sätt att träna in momentet men trodde varken på metoderna eller att vi skulle klara av det, Diva är ju trots allt ganska högtempererad och har svårt att "byta läge" på energin. Jag försökte med metoderna men gav upp efter ett tag eftersom de resulterade i massa problem och hon förstod aldrig vad momentet gick ut på. Hon gick länge ut och plockade upp första bästa pinne eller letade bara godis och när det inte fanns något godis längre så plockade hon upp en pinne och kom till mig. När pinnen väl levererades så var det likt en hög med tändstickor eftersom Diva tuggade en hel del... I somras ändrade jag tanke, vi SKA fasiken fixa detta. Hur svårt kan det vara? Hittade en nygammal metod som jag trodde på och började träningen. Resultatet några månader senare är ett inlärt moment utan tugg, med bra tempo ut, noggrant letande och bra tempo tillbaka. Vi lyckades!

 

 

Lydnadsträning är fantastiskt roligt, detaljer såväl som helhet, samarbetet och glädjen. Det tar med sig med klass 3 momenten med Joy. Efter att ha tagit tag i att skriva träningsdagbok så har det blivit mycket lättare att hålla koll på åt vilken håll vår utveckling går och hur olika metoder fungerar. Just nu är det bara den där nedrans vittringen som ställer till det för oss. Den håller på att göra mig GALEN! Just nu går hon bara på synintryck och använder inte nosen alls. Hon är osäker och går på första pinne hon ser. Tänktänktänkt!! Ska börja om med vittringen och nogrant skriva hur det går för att upptäcka vart det går fel och förhoppningsvis så kan jag lösa det på så vis. Troligtvis (om jag känner mig rätt) så har jag gått för fort fram igen så det är bara att backa och se till att göra om och göra rätt. Längtar så till nästa helgs lydnadskurs då jag ska gå som åhörare för Lena Löfroth. Alltid lika roligt att få grotta ner sig i problem och lösningar från sidan och jag brukar alltid komma hem med en hel del inspiration  och nya lösningar. 

 

Njuter de varma och soliga höstdagarna som är kvar. Gick en härlig promenad med hundarna på förmiddagen i daggigt gräs och på stigar täckta med löv. Och visst är det fint med hösten. Alla färger på löven och den krispiga höstluften. Diva har varit en sväng till veterinären för att kolla upp en knöl på bröstkrogen, som med största sannolikhet är en fettknöl. Tack och lov! Tränat hundarna lite inför helgens rallylydnadstävling, där Joy ska debutera avancerad klass och Diva tävlar i mästarklassen.

Stort lycka till till alla hundvänner som startar på Rallylydnads SM i helgen. 

 

Det märks att jag numera studerar på avancerad nivå, både på gott och ont. Det är väldigt mycket som ska läsas på engelska, föreläsningarna är på engelska och två kurser parallellt som ska genomföras. Men det är samtidigt roligt, spännande och utvecklande. För att hinna med allt som ska göras krävs en otroligt struktur och diciplin, än så länge går det så där med den biten. 

 

Nu väntar sökträning med ett trevlig gäng och ikväll börjar Hela Sverige bakar, som jag har längtat efter att det ska börja.

 

 

Hittade Diva och mig i Hundsport i repotaget från U-SM och blev tårögd över det fina de skrivit om oss. Under bilden står det "Cecilia Bergman och hennes golden retriever Diva har tävlat en del i lydnad, nu var det rallylydnad och de är alltid lika trevliga att titta på." och i texten står det: "Den andra tävlande i den här klassen var Cecilia Bergman och hennes golden retriever Wynntorps Diva och jag bli alltid glad och varm i hjärtat när jag ser den här mycket glada och lydiga goldisen som inte kan låta bli att hitta på något litet bus... Matte Cecilia såg dock inte alltför ledsen ut, det är inte alla hundar som har en sådan charm!". Min fina lilla evighetsmaskin! <3 

 

I går landade Divas rallylydnads diplom (championat) i brevlådan och lika så bekräftelserna på de övriga diplomen som jag inte valde att ta ut. Det har nog inte sjunkit in förrän nu när jag har papperet i handen. Diva är rallylydnadschampion!!!  Det är inte lätt att träna Diva och det är inte heller lätt att tävla henne. När jag köpte henne så sa jag att hon skulle bli den hund som jag tog mitt första championat med och tänk att det blev så. Snälla, energiska och arbetsvilliga lilla hund. Så grymt stolt över detta!!