En olycksfågel

 

Med tvivel på mig själv åkte jag igår ner till Västerås, i hopp om att jag sett fel, att jag inbillat mig allt. Att det inte kan ske igen. För hur mycket otur kan en hund ha? Men nej, jag hade inte fel, jag hade heller inte inbillat mig. Vilket jag intalat mig i så många veckor för att inte bli nedslagen. För att skydda mig själv lite. Som jag befarat är den dåliga tassen och tån åter igen skadad och med en inflammation/överansträngning i främre lårmuskeln på samma bakben. Till följd av vad eller vilken belastning eller vilken utgång det beräknas bli har jag ingen aning om. Allt är ovisst. Jag har ett papper framför mig där det står vilken rehab hon ska ha under de närmaste veckorna. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv varför en sådan godhjärtad hund gång på gång ska utsättas för sådan smärta, det är kanske en orättvis tanke som det nog egentligen inte finns något svar på. För ingen mer än någon annan förtjänar smärta eller lidande. Men det känns bara så orättvist när jag står här på sidan om och bevittnar samma sak hända ännu en gång. 

 

Försjunken i tankar ligger jag i soffan. Det skär i hjärtat att veta att ännu en gång har det hänt, ännu en gång har en senskada drabbat min fantastiska fina lilla hund. Som jag önskar att hon slapp detta, inte för allt jobb, alla pengar eller känslomässig påfrestningen det innebär för mig utan det faktum att jag av hela mitt hjärta önskar att Joy skulle slippa det, slippa ha ont och bara kunna leva som en vanlig hund. Men hon kommer med största sannolikhet aldrig bli en vanlig hund, innerst inne har jag nog veta det för två sen skador sedan. Men någonstans har jag ändå trott att det är jag som begränsar oss, att min rädsla att det ska ske igen har hållit oss ifrån att leva fullt ut och verkligen bli så bra vi kan bli. Det hade varit så enkelt om det ändå hade varit så. Jag vet inte hur många fler senskador en tass klarar av eller om hon möjligt kan bli än mer begränsad i sin vardag än vad hon i dagsläget är och ändå ha ett värdigt hundliv. Tankar om att jag kanske har gjort fel, att jag kanske belastat henne för hårt och att om jag gjort något annorlunda kanske det inte hade skett. Då kanske jag skulle ha kunnat hindra det från att hända igen. Jag har inget svar på vad jag skulle ha kunna göra utan egentligen är det bara ett desperat försök att bringa klarhet, ett hopp om att jag kanske skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att det inte ska ske igen. Samtidigt som det någonstans där i bakhuvudet gnager tankar om hur länge man ska fortsätta kämpa, hur mycket tid av en hunds liv som ska gå åt till rehab innan det inte är värt det för hundens skull. Det är inget jag har svar på. Inget som det finns ett lätt svar om ens ett rätt svar på. Vi har 5 veckor på oss innan vi ska på återbesök, veckor som kommer innebära laserbehandling och kontrollerad motion med träningsförbud. Med halv längtan och halv skräck ser jag fram emot det, en längtan efter att få mer svar, svar på hur vår eventuella framtid kommer se ut, och samtidigt rädsla för att vi inte denna gång heller ska nå fram till ett bra resultat som förra gången utan att läkningen ska ta längre tid och skadan vara än mer omfattande.

 

Med tårar i ögonen påminns jag allt för väl om resa vi stått inför för 5 respektive 3 år sedan. Den välkända resan vi åter står inför. Älskade hund, måtte du ha tillräcklig tur att läka även denna gång. <3


Ett skrubbsår på själen



 Dags att sätta lite liv i denna för en stund. Ni som har läst min blogg förut vet att jag en person som skriver när jag bearbetar saker. Det är mitt sätt att försöka bringa klarhet och tröst i känslor och tankar. Tankar som annars flyger fritt och ostrukturerat omkring där uppe och bara skapar oreda, blir på något vis mer riktiga när de faller ner i text. Sorg är en sådan sak som behöver bearbetas, och det oftast under en längre tid. Oavsett vad det handlar om, du kanske har mist en närstående eller ett djur eller så handlar det om något helt annat.

 

Den senaste tiden har min facebook feed bestått delvis av denna sorts inlägg. Så många människor där ute som går igenom eller blir påmind om dessa smärtsamma händelser. Hur fruktansvärt ont det gör att mista någon som betytt så mycket oavsett hur lång tid de funnits här på jorden. En smärta så stark att i vissa fall undrar man hur man någonsin ska kunna bli hel igen. Man frågar sig hur man ska orka fortsätta andas. De säger att det blir bättre med tiden, den intensiva smärtan man upplever där och då; visst blir den bättre. Ungefär som när du skrubbar knäna för att du har ramlat med cykeln. Den brännande smärtan går över även om det fortsätter vara ömt. Ett själsligt skrubbsår går oftast inte lika snabbt att läka. Den akuta fasen skrubbas oftast upp av minnen, tankar eller händelser och fortsätter värka. När den akuta fasen väl gått över blir själen istället öm. Själen är inte längre lika skör även om den fortfarande värker. Så småningom blir det ett ärr, när man ramlar med cykeln så syns det på knäna och ibland även på händerna medan det istället bli osynliga ärr på insidan när skrubbsåret i själen läkt.

 

Jag har hört någonstans att vi går igenom den mängden smärta vi klarar av att hantera. Jag vet inte om det stämmer men det är något jag hållit fast vid sedan jag blev sjuk i anorexin för över 10 år sedan. När det känns som att jag inte orkat andas ett andetag till för att det gör så ont. Jag vet att vissa tycker det är vansinnigt att tänka att allt har en mening, men på något vis är även det någonting jag har hållit fast vid och en tröst i allt jobbigt som hänt under åren. Även när allt bara känns mörkt, hemskt och de själsliga skrubbsåret är nytt och blöder så är det de jag fokuserat på. Det jag ville komma till är att oavsett hur stort eller litet ditt själsliga skrubbsår är så tar det sin tid innan den brännande smärtan går över, det tar olika lång tid att bearbeta och i vissa fall ömmar själen resten av livet och det är också okej. Så till alla er där ute som nyss mist någon eller som blivit påmind av en förlust och själen kanske värker lite extra, en stor kram till er. Jag själv kan inte nog tacka alla fina människor jag har runt mig som stöttat och stöttar mig när min egna själ fått sig ett skrubbsår. Slutligen ta hand om varandra och de ni håller varmt om hjärtat, människor som djur.  


Att lära av en tävling

En bild från tävlingen i fredags
(Jag ser till och med ut att ha skapliga armmuskler här. De är första gången det händer ;))
 

Efter att ha tittat igenom filmen som Martina filmade på oss under tävlingen förra veckan har jag insett vad mycket vi har att jobba på, hur mycket vi måste slipa på olika delar för att vi ska komma dit jag önskar. I fria följet fick vi en 9:a vilket jag var väldigt nöjd med, känslan var bra och Joy var så engagerad och höll positionen något så när bra. Hon hade glatt viftande svans och höga frambenslyft MEN kvalitén på fria följet var inget vidare. Många detaljer som saknades och lika så många delar från min sida som fallerade vilket gjorde att det inte såg harmoniskt ut. Jag är visst nöjd med vårt fria följa och poängen men vi har en bra bit kvar tills jag är tillfreds med alla delar. Zätat var en katastrof, där hade vi ligg rakt igenom. På första skiftet som var stå sa jag stanna (vi har stå), hon blev osäker och det gjorde att hon la sig. Tränade det idag och efter några repetitioner så satt det som vanligt igen. Inkallningen blev det dk på vilket såklart måste tränas på medan andra moment fanns risken till tjuvstart. Mer stadga där. Vid rutan la hon sig vid konen, mer stadga där också. Fjärren däremot fick vi vår 9:a. Vad som är härligt att se är när de momenten vi har fokuserat mest på under de senaste veckorna ger utdelning på tävling. Oavsett om det är små detaljer eller stora delar av moment. 

 

Det är så himla nyttigt att se sig själv på film i tävlingssammanhang och sen dessutom få möjlighet att se orsaker till sådant man kan tycka är ologiskt. Att det går att se mönster i beteenden som kanske tidigare inte uppkommit. Nu har vi en hel del att träna på inför nästa tävling. Trots att vi fick ihop 201 poäng (med två nollor) så känner jag mig optimistisk och ett första pris känns inte så hemskt långt borta så länge både hon och jag håller ihop. Måste dessutom nämna att de är så häftigt att åter igen få vara ute på tävlingsplanen med sin bästa vän och göra det både hon och jag älskar. 


Att leva med smärta

 

Visualisera att du vaknar på morgonen, första tanken som dyker upp i huvudet är: hur känns kroppen idag? Kan jag göra det jag tänkt idag eller måste jag ändra något för att gårdagen uppenbarligen tog för hårt? Vad klarar kroppen av för dagen? Kan den gå en promenad på asfalt? Kan den sitta på en stol? Kan du klara av att bära något? Klarar du av att torka och borsta håret när de blivit tvättat? Eller måste ni hitta andra lösningar på det som behöver göras? Ni vet sådana vardagliga saker. Försök borsta tänderna med andra handen så förstår ni hur psykiskt ansträngande det är att göra saker med fel arm/hand för att inte tala om det dåliga resultatet som följer.

 

Tänk sedan på vad du älskar att göra; rida, träna hund, spela instrument, gymma, dansa, utflykter eller vad du nu kan tänkas gilla. Lägg sedan till att det smärtar varje gång du gör det. Kroppens sätt att tala om att du gjort tillräcklig, du bör sluta. Ditt huvud och din själ däremot älskar varenda sekund av det. Du vill bara hålla på en liten stund till. Till följd av det blir dagen efter som en efterhängsen bakfylla i ett töcken av smärta. Du frågar dig efteråt om det är värt ansträngningen, om du gjorde rätt där du ligger i soffan med smärta som inte lindras hur du än ligger eller hur många värktabletter du än tar. Samtidigt som du älskar det du gjorde dagen innan och att det ger dig energi att blicka framåt.

 

Tänk er att ni måste sätta ett frågetecken bakom allt ni planerar att göra, för att pressa kroppen över kanten kommer göra att dagar efter blir lidande och ni åter frågar er om ansträngningen var värd den smärta ni sedan får umgås med. Ni har vissa dagar som är bättre, vissa dagar som är sämre. Vissa saker kan ni påverka medan andra inte. Tankarna går från frustration till att vilja så mycket mer, slippa smärta och trötthet til att acceptera att det kommer bättre och sämre dagar. Och att de sämre dagarna kommer förhoppningsvis gå över. Att ni sedan tar vara på varenda sekund ni klarar av att göra det ni älskar, för om de så bara varar en liten stund gör det att ni kan glömma den dagliga kampen lite och få ett andrum. 

 

Jag så imponerad över alla där ute som levt och lever med smärta som vi vissa fall är mer omfattande och varit mer långvarig än min. Och att jag tror många mer än jag ofta vill mer än våra kroppar orkar och att behöva ställa in saker eller inte orka vara med på allt är frusterande och ledsamt. För min del har sjukvårdspersonal fortfarnade hopp om att jag ska bli symptomsfri längre fram och att mina bra dagar är välidgt bra dagar. Vill skänka en tanke till alla ni andra som lever med ständig och livslång smärta. 


Talangträff och landskamp

 
Foto: Lena Löfroth
 
Efter många om och men, skador och hotspots så satte vi oss i fredags i bilen för att starta vår resa ner till Karlskoga och träff/landskamp med talangerna. För Joys och min del blev det inte så mycket träning och heller ingen landskamp eftersom hennes tass fortfarande inte är läkt men vad gör det när man får umgås med helt fantastiska lika sinnade människor en hel helg? 
 
Helgen dominerades av regn och stora vattenplöar dränkte planerna. Lördagens tävling var upplägget lika som på VM vilket var väldigt intressant att se och en hel del hundar som fick problem med kantbanden. Något jag tar med mig till framtida träningar med Joy. Alla ekipagen kämpade på ruggigt bra trots att det regnade fruktansvärt stundvis med en väldigt härlig support från utsidan ringen av övriga lagkamrater. Och vilken härlig känlsa, att få stå där och heja fram alla och jag kan bara tänka mig att få stå där inne på planen med dessa hejarrop i ryggen måste ha känts fantastiskt. På lördagkväll genomfördes prisutdelningen och efter en jämn fight slutade det med vinst för Sverige. Segrare i eliten individuellt blev Susanne och Edda, stort grattis till er! 
 
På söndagen delades vi in i grupper för att träna med norskorna. Otroligt glad att Joy såg så bra ut och att det fanns en hård grusväg på sidan av planen som vi kunde träna på. Många bra tips, tankar och idéer fick vi med oss från den träningen. Ny tanke om vittringen och tugget testar vi nu och det verkar som att det ger resultat redan. Fjärren vågade jag testa att någon höll i tassarna på henne och det svarade hon superbra på och gjorde så snygga skiften och lika så några nyagamla tankar om stadgan i zätat. Proppfull med motivation och inspiration efter helgen och jag längtar så efter att få börja träna moment igen. Men först tar vi två veckors total vila i väntan på återbesök hos veterinären. Den som väntar på något gott... 
 
Helgen avslutades med att Susanne & Edda, Jenny & Ayla, Vanessa & Flame och Mia & Lyxa blev uppkallad till spetsgruppen. Grattis och lycka till! 

 
Efter detta var det dags att säga hejdå till alla och med en viss klump i halsen tackade Joy och jag för oss. Nästan 1 år har vi fått möjligheten att vara en del av talangtruppen och jag är både tacksam och glad att vi fått vara en del av en fantastisk grupp med människor och hundar. Vilken sammanhållning och vilken kunskapsbas. Nu ska vi istället fokusera på att Joy ska bli frisk igen och låta det ta den tid den tar att komma tillbaka i tränings- och tävlingsform igen. Att dessutom få avsluta detta år med fina ord från ledningen när jag tackade för oss kändes underbart och förhoppningsvis kan vi komma igen längre fram. Tack för att ni i truppen har gjort denna tid så bra! <3
 
 
 

Ungdoms SM i ord

 
Min fina vapendragare! <3
 
I fredags åkte Diva och jag ner till Ultuna och Uppsala för årets Ungdoms SM. Först ut var det veterinärbesiktning och anmälan, Diva gick igenom veterinärbesiktningen utan problem och jag som varit så orolig att hon skulle börja löpa. Diva var anmäld till rallylydnad mästarklass och elitlydnad. Lydnaden var vi egenlitgen inte klar för men jag kunde inte låta bli att anmäla oss när vi väl var uppe i den klassen. Att få tävla ett U-SM i elitlydnad kändes helt fantastiskt med DEN hunden. För som vi har slitit för att överhuvudtaget ha tagit oss dit. Att en dag tävla elitlydnad med Joy däremot känns som en självklarhet och inte som Diva en dröm. Hur som helst, rallylydnaden gick på lördagmorgon klockan 8 och vi hade startnummer 1. Banan passade oss, mycket byten och inget språng. Diva gick samlat under större av den men fick för sig att hoppa över en skylt och hamnade framför mig och skällde som protest ;) De kostade oss dessvärre en hel del poäng och sedan en nosning i honnören (fan att jag inte bad dem starta klockan 5 sekunder senare för då hade vi slutat på samma poäng som 3:an). Vi slutade 4:a vilket jag är mycket nöjd med och att vi höjde våra poäng från förra helgens rallytävling. 
 
 
 
 
Otroligt fina foton som Åsa Lundberg har tagit på mig och Diva under söndagens elitlydnad. 
 
 
Lydnaden gick i två ringar och under båda dagarna. Jag hade som sagt inga förhoppningar på att vi skulle ta oss speciellt långt eftersom vi inte alls har helheten som behövs plus att hon aldrig tävlat i två ringar eller med den här typen av störning i eliten. Vi hade när vi kom ner till U-SM enbart tävlat en elittävling och då bröt vi efter x-antal nollor. Vi gick ut som startnummer 9 av 11 på lördagen i stekhet värme. På platsmomenten fick vi 9 sitt (tittar runt) och 8 på platsen (dk). I ring 1 var det zätat, rutan, inkallning och slutligen fritt följ och i ring 2 var momenten fjärr, apportering med dirigering, vittring och hopp.
 
Zätat: 7 poäng (sätter sig inte och lägger sig inte)
Rutan: 7 poäng (slingrar sig till rutan och busigt avslut) 
Inkallning: 5 poäng (dk ligg, stannar ej inom 3 meter och dk ligg)
Fritt följ: 7 poäng (sitter ej i halter, dk fot, sitter ej i stegförflyttningarna)

Fjärr: 0 poäng (dk ligg, lämnar platsen)
Apportering med dirigiering: 0 poäng (många dk och tar mitten apport)
Vittring: 5 poäng (går över flera gånger, tugg och tempo)
Hoppmetall: 0 poäng (långsamt gripande, dk och hoppar ej tillbaka)
 
Poängen säger dock inte allt och trots många nollor så är jag nöjd med hur Diva klarade det. Rutan har varit ett ständigt problem och det är inte många tävlingar hon har klarat den. Fria följet var inte speciellt bra och vi har mycket kvar där innan vi är på en nivå som jag är nöjd med. Däremot så är jag otroligt glad att vi fick till ett så långt ff utan att hon plogade som hon gjorde på sista tävlingen och att hon höll igenom hela. I fjärren har vårt gamla problem med för mycket dragning framåt kommit tillbaka så det är jag som inte varit tydlig i träningen på slutet. Apporteringen med dirigeringen såg hon en rallylydnadsskylt som stod på planen och tog sikte på den MEN jag fick tillbaka henne till kon och skickade om på apporten. Hon tog då mitten men belönade jag henne massor för att hon gick på min dirigering. Vittringen är jag supernöjd med! Trots en ynka 5 i protokollet. Det låg långt in i programmet och så trött som hon var då är jag så glad att hon gick ut och tog rätt pinne. Vittringen har varit vårt svåraste moment och vilken tid vi har lagt ner på det i vinter/sommar och äntligen gav det resultat. Nollan på metallen är ett problem som kommit tillbaka till följd av att jag inte hållit efter det ordentligt. 
 
Tävlingen på söndag bröt vi, några resultat fick vi dock med oss. 10 på sitt i grupp, 9 på plats (dk ligg) och en 5:a på dirigeringen. Den där 5:an är en av de bästa betygen för helgen. Som vi har slitit med just de momentet under sommaren, Diva har blankt struntat i mitt stå och haft tunnelseende på apporten och sprungit förbi konen. Efter att ha traglat ordförståelse och tänkt om i belöningen så verkar det äntligen ha gett resultat. Diva stannar bortifrån mig med sikte på mitten apporten. Jag gör ett dk och säger Diva för att få henne att vända sig innan jag gör dirigeringen och hon tar RÄTT apport. Segerdans på det! 
 
Så poängmässigt var det en riktig skittävling men så många guldkorn och så många framsteg. Som jag skrev tidigare, hade det varit Joy som tävlat i elitklassen hade jag inte på långa vägar varit nöjd över resultatet men med Diva är jag det. Dessutom var det så häftigt att få tävla Diva som var uträknad för länge sedan med sina framben i både mästarklass och eliten som 7-åring. Jag nöjt under hela tiden vi var inne på tävlingsplanen och kunde inte sluta glädjas åt hur långt vi tagit oss med de förutsättningar vi har. 2009 tävlade vi vårt första U-SM och då med ett silver i lydnadsklass 1 med poäng 193.5 och 194 och 5 år senare får vi gå ut och tävla elitlydnad. Jag är så tacksam för alla år vi fått tillsammans och att vi åter fått uppleva ett helt fantastiskt U-SM. 
 
Jag vill också passa på att tacka för ett grymt arrangemang och TACK till alla som varit med och bidragit till en fantastisk helg. Vi fick vara med och heja fram både träningskompisar och kompisar från talangtruppen som gjorde grymma rundor. Stort grattis till Vanessa & Flame till guldet i elitlydnad och Louise & Snipe till silvret! Det var så häftigt att se er ute på planen. Stort grattis till träningskompsiarna Jessica & Ellen till silvret i mästarklassrally och Lisabet & Mirra till guldet i HTM. 
 
 
Nu tar Joy och jag nya tag med träningen och ser fram emot landskampen mot Norge (där vi ska heja fram Sverige till vinst och träna med norrmännen) och för Divas del ska vi nu satsa stenhårt mot det där championatet i lydnaden. Så mycket inspiration vi fått under helgen och bevis på att inget är omöjligt. Nu kör vi!
 

Sommarvärme

 
 
Det händer inte så mycket värt att skriva här nu när värmen tränger sig på oavsett tid på dygnet. Joy får inte bada pga av att havsbotten är av sand och mjuk och Diva kan inte av rusa som en dåre i vattenkanten för frambenen klarar inte det. Så istället är vi fast inomhus eller i skuggan på plattorna utan för huset. Denna vecka har jag dock fått chansen att motionera Linnéas Brynjar så kvällarna har tillbringats i stallet vilket har varit helt underbart. 
 
Angående Joy så slängs jag lite mellan hopp och förtvivlan. Tillfrisknandet går i vågor upp och ner, vissa dagar bättre och andra dagar sämre. Så som det kan vara. Jag är innerligt tacksam över att hon med största  sannolikhet kommer bli bra men ändå lite ledsen över att vi troligtvis inte kommer kunna fortsätta satsa på jakten som jag hade hoppats och längtat så efter. Men vi har lydnaden kvar vilket alltid har varit och är det jag satsar på. 
 
Något som är desto mer positivt är Diva,  än så länge har hon inte börjat löpa. *peppar peppar ta i trä* Så  i morgon åker vi ner till Uppsala för U-SM. På något vis är jag rädd för att säga det, rädd att om jag längtar för mycket eller säger att vi ska starta så kommer det inte att hända. Men oavsett vad som händer så är Diva och jag på väg mot vårt 5 (!!) U-SM tillsammans. Jag kan inte vara mer tacksam över att vi har fått så många fina år tillsammans och att hon vid 7 års ålder tävlar både elitklass lydnad och mästarklass rally. Min älskade underhund! 

Fredag

 
Foto: Cecilia Mårtenson
 
 
Phu! Här har det inte hänt så mycket den senaste tiden. Jag har jobbat non stop sedan vi kom hem från Karlskoga och Talangträffen. Joy och jag kunde inte göra så mycket men vi roade oss med vittringen, fjärr, lite fritt följ, stadga, zätaskiften och störning. Väldigt nyttig träning som sällan annars blir av. Vi hade några helt fantastiska dagar där nere, klurade på lösningar till problem, skrattade så det gjorde ont i magen, åt pizza och upplevde många stora framsteg och lyckade träningar. En helt underbar grupp med människor som jag är innerligt tacksam att jag fått möjlighet att träffa och följa deras utveckling. 
 
På Joy-fronten har det inte hänt så mycket. Hon vibbas och har fått laserbehandling vilket jag tycker hon har svarat bra på. Igår och idag tycker jag dock att hon ser lite sämre ut så jag får se hur det ser ut efter vibben ikväll. Att laser kan göra sådan stor skillad som den gjort på Joy och att rehabilitering/friskvård kan göra så mycket för en hund har gjort att jag är ännu mer säker på att det är just det jag vill göra längre fram. Att med relativt små och enkla medel ge hundar ett bättre liv och i vissa fall längre liv skulle verkligen vara en dröm. 
 
Lite frukost och sedan iväg på jobbet, byter dock ut personliga assistent rocken idag mot några timmar på Djurkompaniet. 
 
Trevlig helg allesammans!

Äntligen en diagnos!

 
 
Med risk för att detta inlägg blir väldigt långt så varnar jag er redan innan. Som jag tidigare har skrivit har jag levt som i en bubbla de senaste veckorna sedan Joy blev halt. En ständig oro över att inte veta vad som är fel blandat med hopp om att hon kommer bli bra. Tankarna har farit runt som en virvelvind och jag har försökt förbereda mig för det jobbiga beskedet att jag måste ta bort henne. Jag har funderade länge på om det var dags att släppa detta kapitel i mitt liv, ta chansen att göra något nytt. Jag älskar allt vad som involverar hundar men det gör så ont när de är sjuka och speciellt med tanke på Divas situation så var jag såklart ännu mer orolig för vad som kunde tänkas vara fel med Joy. 
 
Det var med blandade känslor jag åkte ner till Västerås och Redog i torsdags. Hoppet hade mer och mer de senaste veckorna bytts ut mot ledsamhet och uppgivenhet då Joy inte svarade på smärtstillandet alls. Hon gick inte alls bättre och hade fortfarande väldigt ont. Hon gick hyfsat på förmiddagarna men eftermiddagarna/kvällarna hade hon väldigt ont. Alla prover vi hade tagit kom tillbaka negativt (autoimmun, borelia och anaplasma) vilket gjorde att det kändes som att vi var tillbaka på ruta ett igen. Jag satte på henne viktmanschetterna på bakbenen trots att veterinären rådde oss att inte göra det för jag tyckte att hon såg bättre ut med dem på. Jag var nästan helt säker på att vi antingen inte skulle få något svar på Joys problem eller att jag skulle få beskedet att hon inte kommer kunna bli bra och att det inte finns något mer att göra. Istället så fick vi efter böjprov både med och utan viktmanschetter det underbara beskedet att hon med största sannolikhet har en senskada i tårna som med rehabilitering kommer läka ut även om det kommer att ta ett tag. Hon kommer alltså bli FRISK. Stefan tyckte att hon gick mycket bättre med viktmanschetterna och tack vare dem hade skadan på en av två tår läkt ut (tack till min magkänsla för att jag satte på henne manschetterna tidigare). Jippie! Så nu är det bara en tå kvar som ska läka ut. Han behandlade henne med laser i några minuter vilket resulterade i att hon var smärtfri för första gången på flera månader. De lite mindre roliga beskedet är att de har visat sig att hon har förändringar på tårna (som de såg på röntgenbilderna sist) vilket kan utvecklas till artros i framtiden. Hon har fortfarande en fungerande sena i tårna men vi vet inte hur allvarligt skadad den är vilket kan göra att hon fått en början till en kronisk skada MEN det trodde inte Stefan. Joys överrörliga tår är med största sannolikheten det som gjort att de har uppstått i samband med för stor belastning.
 
Detta gör att det inte blir så m mycket till lydnadsträning förrän i början av september då hon inte får göra rivstarter, tvära svängar eller snabba stopp. Jag kommer få begränsa vissa aktiviteter som innebär stor belastning på tårna vilket gör att jag troligtvis kommer få lägga tankarna på jakt och bruks på hyllan eller i alla fall en av dem samt att viktmanschetterna kommer få vara ett stående inslag i vår vardag för att hålla ihop hennes tassar. De goda nyheterna är att Joy kommer finnas kvar och som aktiv träningshund och vi kommer komma ut på lydnadsplanen igen även om det kommer ta ett tag innan vi är tillbaka fullt ut. 
 
Avslutningsvis så vill jag passa på att tacka alla som funnits där och stöttat, hjälpt och hållit tummarna för Joy. Det känns underbart att ha så fina vänner! Tack för att ni finns, ni får mig att orka! <3

Väntan

 
 
 
 
Efter attt i fredags ha känt av halsen lite så blev förkylningen bara värre. Feber, hosta, huvudvärk, ont i kroppen och ingen smak har varit ett fakum de senaste dagarna men idag känns det som att det börjar vända. Febern är borta, hosta har blivit mindre, halsontet är näst intill borta, ömmande kropp är borta och huvudvärken är borta. Dock har jag ingen smak ännu men de kan jag dras med. Så nu ska jag vila, se på film och äta glass i några dagar till så kroppen verkligen får bli frisk och att jag inte strudsar ut och gör allt värre igen. 
 
Idag har Joy och jag varit på besök hos veterinären för att ta blodprov för borelia och anaplasma. Det var de som stod näst på tur sa de när jag var ner till Redog och eftersom jag inte tycker att smärtstillandet har gjort någon verkan så valde jag att åka in och ta blodprovet så vi hinner få provsvaren innan vi ska tillbaka till Redog igen nästa torsdag. Det har i morgon gått 5 veckor sedan hon fick springa sist, det var efter sökpasset som hon blev halt. 5 veckor är ganska kort tid även om det känns som att det var mycket längre sen det hände. Jag tror att det är för att allt står stilla, vi bara väntar. Väntar på att något ska ske, vänta på en diagnos eller vänta på medicinen ska verka. Vänta. Jag känner en otålighet över att ingenting händer, jag känner en hopplöshet över att jag inte ser framsteg men samtidigt en hoppfullhet om att det ännu finns hopp om en framtid för oss, en aktiv framtid. Kanske inte den framtid jag hade önskat mig men det vet vi ännu inte. Så vad vi gör nu är att vänta lite till. Vänta på ett provsvar och vänta på ett återbesök.
 
En annan sak mamma upplyste mig om var att när Diva var valp började vi på en jaktkurs och efter första gången blev hon halt (och fick sedan opereras) och kunde inte fortsätta, Tessie fick då ta över platsen. Denna gång var det Joy som skulle gå jaktkurs och efter första gången blev hon halt så Diva fick ta över. Det går inte annat än skratta. Kanske ett tecken på att jag inte ska gå jaktkurser ;) 

Återhämtning

Är hon inte vacker Diva?
 
Idag har det varit en riktig slapp fredag. En fylla på batterierna fredag. Jag tog sovmorgon, gick med hundarna en sväng (i linne!), åt frukost ute på altanen med en bok i handen och bara nöjt. Inte ens grannens sprikpistol störde ;) Fortsatte med att rensa ogräs i rabatten. Nu är det bara blommorna som saknas där. Lunch ute på altanen i sällskap av boken. Helt underbart skönt att inte behöva stressa i sig maten för att allt ska hinnas med utan i lugn och ro bara kunna sitta och njuta av att vara ledig. På eftermiddag har vi gått en långpromand vid vattnet och njutit och även den promenaden i klädd linne. Hundarna ligger nu och tuggar på var sitt ben medan jag har passat på att laga en tacopaj, baka en limpa och nu muffins. Lite lydnadsträning ska vi nog också hinna med innan boken ska fortsätta läsas. Det härliga med såna här dagar är att känna kreativiteten återkomma, pysslat lite runt i huset och klurat på lösningar på saker som jag inte är nöjd med. Riktigt mysigt faktiskt!
 
I morgon har jag ett kort jobbpass på Djurkompaniet innan jag är ledig till den 11 juli. Inte riktigt planerat att det skulle bli så lång ledighet nu men vad gör det? Här ska njutas, tränas hund, umgås med vänner och slappa. 

Hoppfullt och att glädjas åt småsaker

 
 
Det känns inte fullt lika bäcksvart längre som det gjorde efter turen ner till Västerås förra veckan. Blodprovet kom tillbaka negativt (ANA- och RFtest) men det kan fortfarande vara en autoimmun sjukdom som spökar även om veterinären sa att hon inte tyckte att jag skulle oroa mig. Jag har under veckan försökt förbereda mig för ett positivt svar, besked om att hon inte skulle kunna bli frisk utan att det inte fanns någon utväg... Att hennes tränings- och tävlingskarriär skulle vara slut. Har ständigt varit nära till tårar men var tvungen att försöka förbereda mig för vad som kanske skulla kunna ske. Själklart är inget säkert och framtiden är oviss men jag känner ändå en stimma hopp. Ett driv att fortsätta framåt, att verkligen göra vad jag kan för att hon ska kunna fungera hyfsat normalt. Älskade lilla pärla! I morgon ska jag testa och se om viktmanschetterna gör att hon får mindre ont i tassarna som det gjorde förra gången hon hade ont i dem.
 
Att också få höra av Stefan att jag gjort ett bra jobb med Diva som fortfarande är en aktiv tränings- och tävlingshund gjorde mig så glad. Många timmar, mycket slit och många tårar ligger bakom den form hon har idag. På förra veckans simpass var Diva uppe i samma längd på simpassen som innan den tredje operationen, dvs. 3 x 5 minuter med 250g vikter på vardera sida (totalt 500g) och 1.5 min vila mellan. Och utan hälta efteråt. Trots ODC, FPC, KBP och C-höfter är hon 7 år, tränas förfullt, ingen stelhet, ingen hälta och hon äter inga smärtstillande mediciner. Den hunden har verkligen visat att rehab och lite tanke (läsa: massor med tankar) bakom vardagen ger resultat. Jag är så himla glad och tacksam över det. Och jag vet att när den dagen kommer när det inte finns någon återvändo så kan jag säga att jag gjort allt jag kunnat för att hon skulle få ett långt och aktivt liv utifrån de förutsättningar hon har. Det går att komma långt och det försöker jag ta med mig till Joy oavsett vad det visar sig vara för fel på henne. 
 
Några rader om Divas lydnadspass igår också. Hon gjorde ett riktigt fint pass, bra fokus, tänkte hela tiden och inte bara gjorde de som föll henne in. En hel del störning men som hon fixade mycket bra. Det känns verkligen som att vi är på rätt spår hon och jag. Och det bästa av allt, ny motivation att fortsätta träningen i eliten med henne. De där första prisen ska vi kamma hem så småningom. 

Västerås tur och retur

 
 
Jag hade tänkt skriva några rader om SM:et i helgen men det får räcka med att det var en fantastisk helg med många duktiga ekipage. Istället så kommer jag skriva om Joy's besök på Redog igår. Vi åkte hemifrån tidigt i går morse och tog en sväng förbi Sofie först. Kunde heller inte låta bli att åka förbi huset jag bodde i när jag själv bodde nere i Väserås. Det känns faktiskt konstigt nog som hemma där nere fortfarande. 
 
Väl nere på Redog får vi börja med att träffa Stefan som går igenom symptom och gör ett böj prov. Han konstaterar snabbt att det inte är ryggen som krånglar även om hon har spända muskler även i ryggen plus utsidan bakbenen och insidan bakbenen. Hon går med lite krummad rygg och ojämnt bak. Böjprovet visar att hon har ont i tårna då hon på böjprovet på tårna på höger bakben hoppar på tre ben. En stimma hopp fick jag där eftersom det kanske betydde att det var de där tårna som hon hade problem med då hon var yngre, dvs. rimadyl och viktmanschetter så skulle det vara bra sedan. Vi fick vänta en stund på att ortopeden Stig skulle titta på henne. Han genomförde också böjprov på alla leder i hela bakbenen. Lika så där visade hon smärta i högerbakben. Vi blev sedan skickade på röntgen för att röntga båda baktassarna på henne. Röntgen visade förändringar på mellan tårna, som små taggar som sticker ut på båda sidor vid den övre leden i fyra tår totalt. Hon har också väldigt överrörliga tår bak vilket hon har haft ända sedan hon var liten och har lätt att böja ut dem alldeles för mycket. Så efter en diskussion mellan Stefan och Stig så var de båda eniga om att hon med största sannolikhet lider av en autoimmun sjukdom (reumatism) och ett blodprov togs. Det blev som ett slag i magen, något jag inte hade kunnat tänka mig innan. Jag får svar på provet till veckan och skulle det inte visa att det är det så kommer de kolla för fästinsjukdomar men de tvivlade starkt på det eftersom hon har förändringar i tårna. Vi fick ordinerat fortsatta koppelpromenader fram till vi får ett svar. 
 
Det finns inte så mycket information kring autoimmuna sjukdomar kopplat till reumatism så än så länge vet jag inte så mycket. Troligtvis betyder det i alla fall att hon kommer få gå på kortison resten av livet för att minska smärtan i fötterna och någon form av rehabilitering för att bygga och bibehålla musklerna. Försöker just nu bara leva i nuet, inte tänka på framtiden eller vilka konsekvenser det möjligt kan få. Jag ska i alla fall göra så mycket jag kan oavsett vad den slutliga diagnosen blir för att hon ska må så bra som möjligt. 
 
Fina hund! <3

Framsteg

 
 
 
Det gäller att vara lite kreativ med en hund som inte får använda kroppen allt för mycket men som vill och behöver få ut sin energi på annat vis. De senaste dagarna har vi fokuserat på sorteringen i vittringen, jag sitter vid pinnarna och ställer henne precis bredvid dem så hon enbart får leta men utan spring och ingång. Än så länge är jag väldigt nöjd med resultatet. Hon tar för det mesta rätt pinne vid första kontakt om det inte är så att den ligger först så hon inte har nosat på något annan pinne. Hon känns relativt säker på sin sak och plockar numera 99% av gångerna upp rätt pinne. Fjärren har också tränats flitigt och där har jag lagt till externbelöning bakom i form av godis och det verkar ha gett riktigt bra resutat so far. Zätat har vi också börjat pyssla lite med och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur hon har utvecklats de senaste dagarna. Från att inte kunna sorta dem alls och alla skiften blev sitt till att  hon gör alla rätt för det mesta. Raka halter har vi också tränat, vilket har varit en sån sak som vi behövt nöta väldigt länge men inte kommit oss för att verkligen göra det. Ibland är det bra med ordinerad vila så det blir lite spark i rumpan på mig att verkligen träna det. 
 
Diva har fått fortsatt på det spår jag har börjat på. Jag har kört mycket sortering, alltid kört tävlingsmässiga moment men utmanat henne att verkligen tänka och inte göra det som trillar ner i huvudet på henne. Vi har fortsatt med förberedelseorden, slutorden och lagt in störning. Konskick och vittring låg idag bredvid varandra och jag varierade mellan fritt följ, konskick, vittring, fjärr och zätat. Jag lät vittringen ligga ute hela tiden och blandade mellan de olika momenten. Det gick riktigt bra faktiskt, en gång valde hon fel när jag skickade till vittringen och sprang till kon istället men kom på sig själv och gick vidare till vittringen. Så roligt tat se henne tänka och fokusera på vad jag verkligen säger och inte bara göra det som hon kom på just då. 
 
Blir glad ända in i själen när träningen går framåt med båda hundarna. Så mycket jag lärt mig om hundträning de senaste åren och det är verkligen en fröjd att träna med både Diva och Joy. De är så olika och ger så många olika erfarenheter och lite gråa hår. 
 
 Imorgon börjar mitt sommarschema på ett av jobben, det känns väldigt skönt att få börja jobba efter ett tungt skolår och slippa alla uppsatser på engelska, alla krångliga vetenskapliga artiklar som ska läsas och att behöva läsa väldigt många sidor på alldeles för kort tid. Dags att fylla frysen med matlådor inför sommarens jobbpass. Hoppas ni alla får en trevlig lördagskväll och söndag. 

Veterinärbesök

 
 
Igår hade Joy tid hos veterinären för att kolla upp vad som spökar i kroppen på henne. Vi fick svar på urinproverna och de såg bra ut. De var lite orolig att urinvägsinfektionen hade spridit sig och blivit kronisk eller att hon hade stenar. Men inget kroniskt, inga kristaller och inga stenar hittade de. Så skönt! De kollade buken med ultaljud och hittade inte heller något, urinblåsan var fin, livmodern lika så. De såg att livmodern hade svällt lite så löpet är nära. Ytterligare en trevlig nyhet. Efter att ha klämpt på henne så misstänkte de att hon hade L7S1 men tack och lov så såg röntgenplåtarna bra ut. Inga förslitningar, ingen artros och inga förändringar på något vis på skelettet. 
 
Dock kvarstår frågan; vad är fel? Hon rör sig lite stelt bak, hon haltade i förra veckan, är ojämnt musklad på bakbenen, hon har ont i rygg och ljumskar men är inte allmänpåverkad. Vi fick en tid hos deras ortopedspecialist om 3 1/2 vecka men jag tyckte det var lite länge att vänta då jag vet att hon har ont. Vi fick ett jättebra bemötande hos veterinären och de erbjöd sig att skicka remiss till det ställe jag ville åka till här näst. Så istället för att ta tiden här uppe bokade jag en tid hos Redog i Västerås. Så dit ska vi om ca 1 1/2 vecka och träffa fysioterpeut, veterinär och en ortoped. Håller tummarna för att de hittar något simpelt att åtgärda. Om de inte hittar något så har jag lite andra idéer som jag ska gå vidare med. Nu väntar koppelpromenader och anitinflammatoriskt en tag framöver. 
 
Ska passa på att göra denna vila till något bra och träna en himla massa sortering i vittringen, platsliggning, platssittning och stå-ligg skiftet i fjärren. Perfekt pysselträning som gör att hon får träna huvudet men att det inte sliter så mycket på kroppen. Någon som har fler tips på detaljer i lydnaden som inte belastar ryggen så mycket mottages tacksamt :)

Att andas

 
 
Har i säker två månader ignorerat det faktum att huvudet känts som bomull eller en urvriden disktrasa. Den har varit helt slut. Suttit med dokument framför mig i timmar utan att ha någonting att skriva, mental skrivkramp helt enkelt.  Försökt kombinera skola, jobb, hundar och haft dåligt samvete för att jag inte har aktiverat dem tillräckligt på slutet. Har slitit för att hinna klart med avhandlingen men fick igår reda på att den inte kommer få gå upp på examineringen om det inte sker ett mirakel i helgen. Ingen av mina kurskamrater kommer heller att hinna klart med sina avhandlingar, kanske det är dags att ändra system? Det och några fler jobbiga besked gjorde att all luft gick ur och både kroppen och knoppen sa stopp idag. Så istället för att ta tag i skolarbetet idag så fick det bli en energipåfyllar/slappar dag. 
 
 
 
Började med frukost på verandan i solen medan hundarna låg ute på gräsmattan och filosoferade. Fortsatte med en härlig långpromenad där vi strosade efter strandpromenaden och fyllde lugnorna med dofter av hägg och havsvatten. Att bara känna lugnet och inte tänka på något speciellt. Hundarna fick bada lite också vilket uppskattades i det varma vädret. Det blir sällan så spontant på grund av Divas armbågar utan samma rutiner varje dag men idag fick de trava lösa efter strandpromanden medan jag passade på att fota lite. Små saker som att låta dem vara lös tillsammans känns helt fantastiskt och något som de flesta tar för givet. Resten av dagen ska få fortsätta i samma tempo, njuta av lite glass ute i solen, träna hundarna lite och titta förbi hos mamma och pappa för att lämna Diva. I morgon ska nämligen Joy och jag upp till Ånge på WT-kurs. Så himla roligt ska det bli! Var evigheter sedan jag gick kurs och till och med få chansen att utforska ett nytt område som jag inte kan så mycket om. Men det är först i morgon så nu intar vi altanen ett tag till. 
 
 

Trött hund

Trött Joy
 
Det har varit en givande vecka när det kommer till hundträningen. Både lydnad och sök har vi hunnit med och Joy går från klarhet till klarhet i söket. Trots ynka 3 träningpass med sökgruppen så har hon förstått vad det är som ska göras. Utan både vind och retning springer hon ut på ganska långt djup redan. Vi har börjat fila på klass 3 moment ordentligt nu. Testade vittringen för första gången på klubben idag och det gick riktigt bra. Nosade på de luktfria pinnarna för att sedan ta den rätta som låg några decimeter bakom. 

Länkade ihop hela klass 3 med Diva idag på träningen. Hon gick skapligt, framförallt fick hon inget frispel utan höll ihop och fortsatte jobba trots att hon fick tävlingsbelöning. Dock kom morrandet fram på apporteringen igen och hon slarvade rejält på fjärren. Blir till att träna det i veckan. Två glädjande moment var rutan (som hon återigen fixade utan att springa sina ärevarv) och vittringen. Hon tog rätt pinne :D Barnsligt lycklig över att det momentet verkar fungera *peppar peppar*. Vårt mål inför KM:et nästa helg är att vi ska ha en bra känsla och att hon inte ska självbelöna sig genom att springa sedan är jag nöjd, oavsett vilka poäng vi får med oss. 
 
Sista lediga dagen innan skolan börjar ska spenderas i sökskogen med ett trevligt gäng människor och hundar. Det är inte helt fel :) 

Film på gårdagens tävling lkl 2


Igår gjorde jag och Joy vår 2:a start i lydnadsklass tvåan och denna gång gick det vägen. Lite småmissar och lite okoncentrerad var hon men jag är nöjd med känslan vi hade på plan. 
 
 
 
Här är filmen på tävlingen, lite långt avstånd och lite skakigt. Poängen blev följande:
 
Platsliggning: 10p
Fritt följ: 8.5p (pga ett sent sättande)
Läggande: 10p
Inkallning: 9p (avslutet)
Rutan: 10p
Apportering: 8.5p (lite bus och omtag)
Hopp: 8p (slår i på uthoppet)
Fjärr: 6p (dk, tjuvar och position)
Helhet: 10
Totalt blev det 178.5 poäng och klassvinst. 
 
De mesta poängavdraget vi får är på slarv saker, dvs. avlut, sena sättanden osv. Det är någonting som jag kommer lägga mycket fokus på under den närmaste tiden. Denna gång hade hon FULL koll på rutan ända från läggande under gång. När jag lämnade henne för inkallningen så hade hon kollat in rutan (kanske är det dags för den nu?) och när hon gick ifrån min på fjärren så var det för att hon skulle till rutan. Kanske inte den allra smartaste idéen från min sida att träna rutan innan vi åkte till tävlingen. Nu blickar vi framåt mot nya utmaningar och laddar inför sökträning ikväll :) 

Hundaktiviteter i massor

 
Helgen har varit full med hundaktiviteter, regn och ömma kroppsdelar. Jag var i lördags tävlingsledare för lägre- och elitsöket och fick se en hel del duktiga ekipage. Kvällen spenderades på hästryggen och vilken härlig känsla att äntligen få rida igen. Leendet gick nog från öra till öra. Söndagen var jag tävlingsledare för appellsöket och några appellspår och så roligt att få se att de flesta ekipagen blev uppflyttad. Så roligt det är att vara på klubben när det är så mycket folk där. Vi hade runt 60 starter på hela helgen, i lydnad, sök appell-elit, lägre och elit spår och appellspår. Inte illa måste jag säga! Joy har fått tillfälle att rusa omkring en massa i skogen den senaste veckan då hon hjälpt mig att snitsla rutan till söket, vallat rutan och leta leger. Minst sagt nöjd hund!
 
Vi har hunnit med en hel del vittringsträning också. Efter att ha läst Hannas inlägg om vittringen så började jag använda vedhink för att få Joy (och Diva) att använda nosen istället för att gå på synintryck och i går skedde ett stort genombrott i träningen för båda hundarna. Joy valde för första gången att slå på nosen ordentligt istället för att plocka de synliga pinnarna först. Tacksamt är också att det går att berömma Joy när hon gör rätt sak och hon avslutar inte utan fortsätter med det hon håller på med. Diva däremot blir väldigt störd av det och tappar fokus istället. Vittringen är det svåraste av alla moment tycker jag. Jag har aldrig riktigt fått till det bra men nu känns det som att vi är en bit på väg även om vi har en lång bit kvar att gå. 
 
En sak som jag klurat en del på är Joys tvärnit INNAN rutan på tävlingen vi gjorde. Jag har tränat det efteråt och hon går in i rutan varje gång. Inte en tillstymmelse till att stanna innan. Men när vi var nere hos Sofie i Västerås hände det igen. Så nu är det bara att träna rutplaceringar så det heter duga. Men väldigt skönt att det visar sig på träning också och inte bara på tävling. Nu väntar en hel vecka med massor med träning framför oss, både jakt, lydnad och kanske till och med ett spår. 

Sammanfattning av sommaren

Här har det inte hänt så mycket på slutet. Mycket jobb och lite hundträning har det blivit under juli. Ska försöka sammanfatta det som hänt lite kort. I början av juli åkte jag ner till Göteborg och hälsade på Daniella en sväng, vi gick på stan, besökte slottsskogen, latade oss, åt pannkakor till frukost och hade det så bra som man kan ha det på sommaren. 
 
 
 
I slutet på juli debuterade jag och Joy i lkl 2 men en fantastisk känsla men tyvärr hamnade hon utanför rutan med 3 tassar vilket gav oss en nolla och därmed missade vi första priset. Samma kväll drabbades Joy av en ögoninflammation och har fått gå på kortison i 14 dagar vilket gjorde att vi fick stryka oss från U-SM. Diva däremot fick starta och hon gjorde en riktigt bra runda, även om vi missade på några skyltar. Hon hade en dag då hon satt ner rumpan väldigt fort och rättade in sig efter mig sedan, vilket ger -10 poäng för fel utfört moment. Men i övrigt var hon samlad och jag är väldigt nöjd med henne. Inga utsvävningar och alla hoppen klarade hon galant utan att skruva upp sig. 
 

Fina Diva med silvermedaljen och de fina priserna. 
 
På vägen hem från Stockholm passade vi på att stanna hos Sofie och hennes killar ett par dagar. Vi spenderade så mycket av vår tid utomhus och hann med både det ena och det andra. Väldigt mysigt och roligt att ses igen!
 
 
 
Myskväll hos Sofie med kladdkaka, hallon, glass, te och en film. 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0