Hundarna har just blivit upphämtade av mamma eftersom de ska få tillbringa morgondagen hos mor och far medan jag jobbar långpass. Jag sitter i soffan, försöker skriva ner de sista raderna på uppsatsen som skulle vara klar för 2 veckor sedan och reflekterar över dagens lydnadspass med Joy. Så värst mycket träning har det inte varit på slutet men det lilla som varit har gett väldigt bra resultet. Våra stora svagheter eller brister momentmässigt är tugget på vittringen och fjärren. I början av Divas karriär hade vi stora problem med just fjärren, jag tog en vinter och fokuserade på den, accepterade inte dåliga skiften och vi gick från en 5:a på hösten till en 9:a på våren. Ett stort upplyft! Jag tänkte att jag skulle göra rätt med Joy från början och började med fjärren i klass 3 när hon var valp. Shejpade in skiftena och de var verkligen jättefina. Som ni kan se på en valpfilm nedan så tänkte hon bakåt i stå-sitt även om de inte var mitt fokus just då.
Dock fick jag inte alls till det när jag la in det som moment i träningen. Blev irriterad över att jag inte lyckades få till de där snygga stå-sitt skiftet ordentligt. Vi fastnade i att hon inte förstod mig och ett visst avstånd fungerade men längre gick inte. Tänkte om och har spenderat de senaste 3 veckor med att jobba med ALLA skiften i fjärren med biabädden som hjälp. Idag på promenaden så gick jag ut på 10 meter och gjorde alla skiften, perfekt satt den! Helt underbar känsla, vi har verkligen slitet med det momentet de senaste veckorna och nu fungerar det. Själklart ska det underhållas men nu förstår hon. Framöver ska vi lägga lite extra tid på tugget på vittringen som jag hoppas att jag kommer få bort när hon får bättre fart in. Har ni några tips på övningar för att minska tugg på vittringen får ni gärna säga till. :)
Utöver lydnadsträningen så har Joy fått göra en hel del intervall-träning i uppförsbackar förutom viktmanschetterna de har på sig. Så snart förkylningen vill lämna min kropp så ska vi börja med skidåkning eller löpning igen, beroende på vad Joy gillar bäst.
Jag har nu börjat min sista termin på magisterprogrammet, i juni blir jag utexaminerad och magisteravhandlingen börjar så smått ta form i huvudet på mig. Jag har alltid gillat siffror, räkna är enkelt, skriva däremot är svårt och krångligt. Något jag måste lägga ner mycket energi på för att få det bra. Istället för att nöja sig med det enkla och välja en utbildning med siffror valde jag en utbildning som innebär skrivande, i MASSOR. Hur tänkte jag där?! Jag vet egentligen inte, men skrift ger mening som jag inte tycker siffror gör. Det var inte min tanke att skriva om siffror och skrift utan om de fantastiska möjligheterna jag fått nu i (v)år nog för att avhandlingen är en av dem.
Om en vecka är jag på väg upp till Ö-vik för att göra slutexaminationen för instruktörsutbildningen i tävlingslydnad/brukslydnad. Jag är fruktansvärt nervös redan nu men hoppas att det går bra och att jag klarar det.
Om två veckor så är det talangläger i Smedjebacken som Joy och jag kommit med på. Det känns helt fantastiskt att få vara med en andra gång, få träffa alla härliga ekipage och denna gång med en hund utan urinvägsinfektion så vi kan ge allt.
I februari/mars någon gång ska vi dessutom ta vårt pick och pack å flytta in i det lilla huset vi ska hyra.
Joy och jag ska debutera klass 3 är det tänkt också och träningar i Klass Arena med sökgänget är inplanerat. En kurs i tävlingslydnad ska jag trycka in i vår. Ett SM i lydnad på hemmaplan i juni (nåväl, så gott som hemmaplan), ett U-SM (Sveriges Hundungdom i augusti) i lydnad, rally och eventuellt bruks, eventuellt ett U-SM (SSRK i augusti) i jakt med Joy och slutligen en landskamp mot Norge med talangtruppen i Karlskoga (augusti).
Jag kan inte sluta le när jag läser igenom allt vad detta år har att erbjuda redan, året har ju knappt börjat. Detta är möjligheternas år!
Detta kommer bli ett långt inlägg som handlar om mina erfarenheter och mina tankar kring min sjukdomstid. Jag hoppas ni orkar läsa allt. Har ni några frågor får ni hemskt gärna ställa dem, jag svarar på dem i nästa inlägg. Inga frågor är dumma men jag kommer inte svara på vilken min lägsta vikt/BMI var eller hur många kalorier jag åt på grund av att det kan få andra att må dåligt.
Jag kunde inte innan jag blev riktigt sjuk i anorexin och depressionen förstå hur man kunde må så psykiskt och fysiskt dåligt att ingenting verkade ha någon betydelse. Att det inte fanns någonting som var värt att leva för. Skammen över att jag blivit sjuk förföljde mig ständigt och gjorde att ångesten ökade ännu mer. Att bli frisk från en ätstörning är inte lätt. Vissa av er kanske tycker att det bara är att äta? Så lätt är det inte, att äta löser inte allt. Du mår kanske fysikt mycket bättre och hjärnan fungera bättre när du får näring men alla tankar finns fortfarande kvar. Det är svårt att försöka förklara hur det känns och jag tror inte att någon som själv inte upplevt de fruktansvärda känslorna och tankarna riktigt kan förstå. Den smärtan, både fysiskt för att kroppen håller på att lägga av och kämpar för sitt liv och den psykiska smärtan som finns med överallt. Det är svårt och jobbigt att bli frisk men det går.
Läkaren pratade om permanenta hjärtskador, benskörhet, förslitning skador till följd av överträning, skador på vitala organ och muskler som bröts ner till följd av för lite näring. Jag förstod inte att de pratade om mig. Förstod inte allvaret i att träna när kroppen inte får tillräckligt med mat. Jag svälte mig dum. Jag kommer ihåg att jag tänkte på ett läkarbesök när de talade om för mig att kroppen åt upp mina muskler när jag inte gav den tillräckligt med näring att "det gör inget att kroppen äter upp mina muskler då blir jag smal". Även om tankarna i början av insjuknande aldrig hade att göra med att jag ville bli smal utan snarare att jag ville bedöva alla känslor jag hade. Det var mitt sätt att hantera stress, prestationsångest och andra känslor. Det tog ett par veckor innan det hela hann sjukna in, att min utsvultna hjärna förstod att jag var sjuk och jag behövde hjälp för att inte dö. Jag är en av de lyckligt lottade som klarat sig utan permanenta skador efter att ha misshandlat kroppen i flera år. Ästörningen har orsakat att jag bland annat inte kommer ihåg vissa perioder i mitt liv, delar av förra vinter/vår kommer jag inte ihåg och lika så våren 2012 är nästan helt borta. Jag kommer ihåg att jag under U-SM i lydnad 2009 (mitt och Divas första U-SM) var rädd att jag skulle svimma under båda tävlingsomgångarna för jag hade ätit så lite. Det är inte någon man vill uppleva eller minnen man vill ha. Den dagliga kampen tar aldrig ledigt, oavsett hur tungt, jobbigt, smärtsamt eller hur trött man är oavsett vad man gör, är på semester eller umgås med vänner så tar tankarna och känslor aldrig ledigt. Det är ett heltidsjobb att bli frisk eller ett heltidsjobb att vara sjuk, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
Den vänstra bilden är tagen i mars 2013 i början av min behandling och den högra är tagen idag efter 2 siffrig viktuppgång. Kilogram av ångest, tårar och hat men också lycka och glädje. Jag vill inte önska någon denna sjukdom och det har varit ett rent helvete att genomlida både sjukdomstillstånd och tillfrisknande, men det är värt det. Så många gånger som jag velat ge upp och inte försöka längre men tack vare otroligt fina vänner och familj som peppat och hjälpt mig på alla sätt och vis så har jag fortsatt kämpa. Och jag får inte glömma mina fantastiska hundar som överöser mig med kärlek så fort de får chansen. Jag har alltid sett mig själv som någon som är vek, mesig, någon som inte klarar utmaningar och när något blir för svårt så slutar jag. En quitter med andra ord. Det kanske är något som beskrivit mig innan men det spelar ingen roll för idag blev jag FRISKFÖRKLARAD från både anorexin och depressionen och utskriven. Det betyder att jag klarat den största och viktigaste kampen i mitt liv, om mitt liv. Efter att ha varit sjuk i närmare 12 år så känns det helt fantastiskt och underbart att stå här som frisk. Det är i Sverige fult att tala om att man är stolt över sig själv men det struntar jag i för fy vad jag är stolt över mig själv! Det har varit en daglig kamp, vissa dagar svårare än andra men fortfarande en kamp. Jag har lärt känna mig själv bättre genom denna resa och jag har fått hjälp att hantera mina svagheter för att nu kunna använda dem som styrkor. Att vara frisk betyder inte att det inte kommer komma jobba dagar för det kommer det göra men jag vet hur jag ska hantera det. OM jag skulle ramla ner i anorexia gropen igen längre fram så hoppas jag med den kunskap jag fått under denna tid att jag kan lyckas krypa upp ur gropen och åter stå stadigt på mina fötter.
Alla ni som stöttat, peppat och trott på mig genom denna resa kan jag inte tacka nog. Ni är fantastiska och jag är lyckligt lottad som haft er vid min sida, utan er hade jag inte lyckats! <3
Jag väljer att titta tillbaka på min tid som sjuk, använda det som lärdomar, glädjas åt de styrkor jag fått och är evigt tacksam över att jag kunde vända det. De erfarenheter som jag fått kommer jag kunna använda för resten av mitt liv. Idag vänder jag blad i min bok och börjar på ett nytt kapitel i mitt liv, ett liv där jag är frisk och fri.
Jag tror allt för många känner igen sig i stressen över att man har allt för mycket att göra och för lite tid på dygnet, veckan, månaden och året för att allt ska hinnas med. Istället för att priorierat så springer vi (i alla fall jag) vidare och försöker göra så mycket som möjligt på den tiden jag har och stressar som en idiot för att hinna med det mesta. Istället för att stanna upp, ta ett djupt andetag, prioritera, tacka nej och lyssna på sin kropp när den säger att vila är ett måste, annars stannar kroppen av sig efter ett tag och utbrändhet är ett fakturm.
Allt ska vara perfekt, man ska vara nyttig, man ska motionera, man ska hinna med allt, men varför? För vem gör man det? Det betyder inte att man är lat för att man inte hinner med någonting. Jag gör så mycket jag orkar och hinner och om jag inte lyckas med allt så är det så. Det finns väldigt många färre måsten i livet än vi tror. Inte nog med det så känns det ganska bra att inse att man inte är någon supermänniska som behöver stressa som en dåre i livet. Att vara en supermänniska överlåter jag till någon annan, för jag är bara jag. Så istället för att stressa som en dåre och tillbringa hela dagen idag, natten och morgondagen med att skriva på en uppsats som ska vara färdig i morgon så tar jag hundarna på en långpromenad, tränar dem lite, sover i natt och skriver så mycket jag hinner och gör klart den då jag har hunnit med allt. Vi är mer än våra prestationer. Var inte för hård mot er själv, ni är viktigast i ert liv och det är viktigt att ni tar hand om er. De flesta "måsten" går faktiskt att styra om, ta bort eller ta hjälp av någon annan för att lösa. Våga säga nej när det blir för mycket eller be om hjälp av någon och glöm inte att göra saker för er själva, saker som ni vet att ni kommer få positiv energi av.
Igår hade vi träning i Klass Arena tillsammans med bästa träningskompisarna. Diva var mer vild än tam och träningen gick där efter, ingen kommentar om det förutom att hon lyckades med elitrutan rikgit fint :D
Joy gjorde ett grymt träningspass och fixade allt mycket fint även om vi har en del att pyssla med nu när vi tagit sikte mot debuten i klass 3. Men ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Hur som helst, jag behöver mer mod har insett, är en riktig fegis när det kommer till vissa saker. Anders ord ekar fortfarande i huvudet från talanglägret "efter 3 lyckade gånger avancerar jag" och jag försöker hålla mig till det så jag inte fastnar och hundarnas utveckling stannar av. Men har insett att det är vissa saker som jag har vädligt svårt för, bland annat länkning av moment. Jag tycker det är jätteläskigt :P Att släppa kontrollen och låta hundarna köra flera moment på rad som jag inte kan peta i. HJÄLP!!! Mycket för att jag med Diva förstörde en hel del när jag länkade med henne. Vet egentligen inte vart det gick fel då men nu fungerar det utmärkt. Jag tycket inte heller speciellt mycket om gruppmomenten, varför vet jag egentligen inte. Sa åt mina kära träningskompisar att de fick sparka på mig om jag försökte komma undan ytterligare en gång med platsmomenten igår. Behövdes dock inte så många sparkar utan jag ställde upp ganska frivilligt (denna gång :P ) och Joy både satt och låg väldigt fint. Hur underbar är inte känslan efter det?! *dansade nästan en liten dans*. Jag tycker även att klass 3 och elit rutan är något som är väldigt läskigt att sätta ihop, skicket för sig och inkallningen för sig går väldigt bra men att sätta ihop dem båda. Detta måste det bli ändring på! Så nu blir det till att länka moment så det heter duga, gruppmoment ska här tränas och hela klass 3 och elit rutor ska tränas. Förutom det så ska fokuset ligga på Joys fjärr, sättande under gång samt tugget och farten på vittringen. Fokuset för Diva kommer förutom länkning, gruppmoment och rutan vara dirigeringsapporteringen, fria följet och vittringen. Tävling för båda hundarna är inbokad så nu är det bara att ge järnet :D
Nu ska jag återgå till de två uppsatserna jag har att skriva. Så stressad över att de väljer att lägga 2 (!!) 10 sidiga uppsatser över jul, varav den ena ska skrivas på engelska. Men jag har bara 2 veckor kvar innan jag får börja med min magister avhandling :D
Idag har Joy och jag varit och tävlat nere på Tierps tävling i Storvreta. Tävlingen gick av stapeln i ett superfint ridhus med perfekt underlag. Joy och jag fick start nummer 2.
-Platsliggningen som jag var lite orolig över (mycket goa hästbajs dofter) men det gick fin fint med bara en liten nosning trots att hunden bredvid satt sig ganska snabbt. Inget rullande med bakdelen heller, väldigt nöjd.
- I fria följet kändes hon lite loj och jag tappade henne lite efter första sträckan, några snea sättanden blev det också men i övrigt väldigt fint. Vi måste verkligen träna på de där raka sättandena.
- Läggandet gick fin fint och här var hon minsann med.
- Inkallningen skuttade hon något på slutet men det har blivit mycket bättre.
- Rutan hamnade hon lite långt åt vänster och tappade lite tempo på slutet men jag är supernöjd ändå.
- Apporteringen som brukar vara Joys paradmoment gick inte alls som det brukar. Hon springer ut och klipper apporten men släpper den innan hon tagit ett ordentligt tag och gör flera omtag. Jag tror att det är för att apporten är tyngre än den vi är van vid och att hon får sand på apporten och/eller i munnen vilket i sin tur gör att hon får dålig fart in igen.
- Hoppet fixade hon galant! - Fjärrdirigeringen blev det dubbelkommando på första uppsättet men annars gick det bra.
Analysen av dagens tävling: - Mer träning av fria följet och sättandena. - Mer distingta uppsitt vill jag ha eftersom hon halvsitter och det går ganska segt. - Mer träning på olika tunga apporter och apporter med olika tyngdpunkt.
- Transporterna var mitt största fokus idag och hur hon hanterade tävlingsbelöningarna så känner jag mig lite kluven. Jag tycker inte att det känns som att jag får med henne mellan momenten men hon gör momenten fint och tappar inte arbetslusten och lägger ner. Så frågan är hur jag ska gå vidare med detta, hon jobbar på fint och tappar inte men jag får inte de gehör jag vill. Tåls att tänkas på.
Poängen och kommentarerna blev följande: Platsliggning: 10p Fritt följ: 9p (ngt sent sitt, bra pos. mycket trevligt!) Läggande: 10p (mycket bra!) Inkallning: 7p (dk inkallning) Sändande med stälande: 10p Apportering: 5.5p (tveksamt gripande, släpper, tugg) Fritt hopp över hinder: 10p Fjärrdirigering: 8p (dk sitt) Helhetsintryck: 10p (mycket trevligt ekipage glatt och bra kontakt!)
Totalt: 178p vilket räckte till vinst och första pris. Nu kan Joy titulera sig med LPII.
Förutom de fina poängen så fick vi många fina ord av såväl domare som åhörare, alltid lika roligt. Väldigt trevlig och välorganiserad tävling dessutom. Min fina guldhund!
Idag har guldfisksyndromet gjort sig till känna igen. Några dagar träningsvila och visp så är allt som bort blåst, suck! Har velat fram och tillbaka över huruvida jag ska starta Diva på söndag eller inte men efter dagens träning är det inte så mycket att fundera över. Diva avskyr att åka bil och det är x-antal timmar i bilen för att vi ska ta oss ner till Uppsala och med tanke på träningen idag så är vi långt ifrån ett först pris. Vi som ekipage tjänar ingenting på att starta i helgen istället tränar vi och väljer att kommer igen senare i år. Starten i eliten har mer varit en dröm från min sida och jag har nog inte riktigt haft på mig de kritiska glasögonen när jag tittat på Diva och mig. Säker kommer jag nog aldrig känna mig när Diva och jag går ut på planen men lite mer rutin behöver vi nog.
Träningen med Joy innehöll så många godbitar och var jag orolig innan så känner jag mig tämligen lugn nu. Att tagga henne på nästa moment ger verkligen sån effekt. Så häftigt att se. Jag längtar så efter att se vad detta år kommer erbjuda oss och de utmaningar som vi kommer ställas inför. Älskade pärla!
Större delen av dagen har passerat, första dagen på ett nytt år. Joy och jag firade in det nya året på bästa sätt med Sofie i Östersund där vi gått promenader, spelat sällskapsspel, ätit god middag, sett på film och tränat lydnad. Idag har vi hunnit med att gå en promenad med hundarna och ett kort lydnadspass innan Joy och jag satt oss i bilen för att köra hem igen. Väl hemma har vi passar på att ha kvalitets tid med en till promenad i skymningen och så körde vi igenom momenten i klass 2 inför tävlingen i helgen. Börjar känna mig skapligt nervös eftersom vi inte alls fått den uppladdning jag hade hoppats på. Nedans is som ska ställa till det. Nåväl kan ju alltid hoppas att jag har födelsedagstur med mig på söndag.
2014 ska bli ett bra år, förhoppningsvis inte lika händelserikt som 2013 och inte heller lika många djupa dalar, de har jag haft tillräckligt av för ett tag framöver tycker jag. Men skulle det det bli så, så vet jag att jag kommer klara det ändå för jag är mycket starkare nu än jag var för ett år sedan. För ett år sedan var jag på väg ner på botten och nådde den några få månader senare men jag klaradet mig igenom det och står stadigare på mina fötter än jag någonsin gjort. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv under 2013 och minst sagt nyttiga erfarenheter även om de var en hel del smärta. Så nu till 2014, det ska fyllas med många skratt, många trevliga stunder med fina vänner, massor med roliga hundträningar, ljusa sommarkvällar, spännande äventyr och en hel del annat också.
Gott nytt år mina vänner runt om i Sverige och jag hoppas ni får ett riktigt bra 2014! <3
