Phu! Här har det inte hänt så mycket den senaste tiden. Jag har jobbat non stop sedan vi kom hem från Karlskoga och Talangträffen. Joy och jag kunde inte göra så mycket men vi roade oss med vittringen, fjärr, lite fritt följ, stadga, zätaskiften och störning. Väldigt nyttig träning som sällan annars blir av. Vi hade några helt fantastiska dagar där nere, klurade på lösningar till problem, skrattade så det gjorde ont i magen, åt pizza och upplevde många stora framsteg och lyckade träningar. En helt underbar grupp med människor som jag är innerligt tacksam att jag fått möjlighet att träffa och följa deras utveckling. 

 

På Joy-fronten har det inte hänt så mycket. Hon vibbas och har fått laserbehandling vilket jag tycker hon har svarat bra på. Igår och idag tycker jag dock att hon ser lite sämre ut så jag får se hur det ser ut efter vibben ikväll. Att laser kan göra sådan stor skillad som den gjort på Joy och att rehabilitering/friskvård kan göra så mycket för en hund har gjort att jag är ännu mer säker på att det är just det jag vill göra längre fram. Att med relativt små och enkla medel ge hundar ett bättre liv och i vissa fall längre liv skulle verkligen vara en dröm. 

 

Lite frukost och sedan iväg på jobbet, byter dock ut personliga assistent rocken idag mot några timmar på Djurkompaniet. 

 

Trevlig helg allesammans!

Med risk för att detta inlägg blir väldigt långt så varnar jag er redan innan. Som jag tidigare har skrivit har jag levt som i en bubbla de senaste veckorna sedan Joy blev halt. En ständig oro över att inte veta vad som är fel blandat med hopp om att hon kommer bli bra. Tankarna har farit runt som en virvelvind och jag har försökt förbereda mig för det jobbiga beskedet att jag måste ta bort henne. Jag har funderade länge på om det var dags att släppa detta kapitel i mitt liv, ta chansen att göra något nytt. Jag älskar allt vad som involverar hundar men det gör så ont när de är sjuka och speciellt med tanke på Divas situation så var jag såklart ännu mer orolig för vad som kunde tänkas vara fel med Joy. 

 

Det var med blandade känslor jag åkte ner till Västerås och Redog i torsdags. Hoppet hade mer och mer de senaste veckorna bytts ut mot ledsamhet och uppgivenhet då Joy inte svarade på smärtstillandet alls. Hon gick inte alls bättre och hade fortfarande väldigt ont. Hon gick hyfsat på förmiddagarna men eftermiddagarna/kvällarna hade hon väldigt ont. Alla prover vi hade tagit kom tillbaka negativt (autoimmun, borelia och anaplasma) vilket gjorde att det kändes som att vi var tillbaka på ruta ett igen. Jag satte på henne viktmanschetterna på bakbenen trots att veterinären rådde oss att inte göra det för jag tyckte att hon såg bättre ut med dem på. Jag var nästan helt säker på att vi antingen inte skulle få något svar på Joys problem eller att jag skulle få beskedet att hon inte kommer kunna bli bra och att det inte finns något mer att göra. Istället så fick vi efter böjprov både med och utan viktmanschetter det underbara beskedet att hon med största sannolikhet har en senskada i tårna som med rehabilitering kommer läka ut även om det kommer att ta ett tag. Hon kommer alltså bli FRISK. Stefan tyckte att hon gick mycket bättre med viktmanschetterna och tack vare dem hade skadan på en av två tår läkt ut (tack till min magkänsla för att jag satte på henne manschetterna tidigare). Jippie! Så nu är det bara en tå kvar som ska läka ut. Han behandlade henne med laser i några minuter vilket resulterade i att hon var smärtfri för första gången på flera månader. De lite mindre roliga beskedet är att de har visat sig att hon har förändringar på tårna (som de såg på röntgenbilderna sist) vilket kan utvecklas till artros i framtiden. Hon har fortfarande en fungerande sena i tårna men vi vet inte hur allvarligt skadad den är vilket kan göra att hon fått en början till en kronisk skada MEN det trodde inte Stefan. Joys överrörliga tår är med största sannolikheten det som gjort att de har uppstått i samband med för stor belastning.

 

Detta gör att det inte blir så m mycket till lydnadsträning förrän i början av september då hon inte får göra rivstarter, tvära svängar eller snabba stopp. Jag kommer få begränsa vissa aktiviteter som innebär stor belastning på tårna vilket gör att jag troligtvis kommer få lägga tankarna på jakt och bruks på hyllan eller i alla fall en av dem samt att viktmanschetterna kommer få vara ett stående inslag i vår vardag för att hålla ihop hennes tassar. De goda nyheterna är att Joy kommer finnas kvar och som aktiv träningshund och vi kommer komma ut på lydnadsplanen igen även om det kommer ta ett tag innan vi är tillbaka fullt ut. 

 

Avslutningsvis så vill jag passa på att tacka alla som funnits där och stöttat, hjälpt och hållit tummarna för Joy. Det känns underbart att ha så fina vänner! Tack för att ni finns, ni får mig att orka! <3

 

 

Efter attt i fredags ha känt av halsen lite så blev förkylningen bara värre. Feber, hosta, huvudvärk, ont i kroppen och ingen smak har varit ett fakum de senaste dagarna men idag känns det som att det börjar vända. Febern är borta, hosta har blivit mindre, halsontet är näst intill borta, ömmande kropp är borta och huvudvärken är borta. Dock har jag ingen smak ännu men de kan jag dras med. Så nu ska jag vila, se på film och äta glass i några dagar till så kroppen verkligen får bli frisk och att jag inte strudsar ut och gör allt värre igen. 

 

Idag har Joy och jag varit på besök hos veterinären för att ta blodprov för borelia och anaplasma. Det var de som stod näst på tur sa de när jag var ner till Redog och eftersom jag inte tycker att smärtstillandet har gjort någon verkan så valde jag att åka in och ta blodprovet så vi hinner få provsvaren innan vi ska tillbaka till Redog igen nästa torsdag. Det har i morgon gått 5 veckor sedan hon fick springa sist, det var efter sökpasset som hon blev halt. 5 veckor är ganska kort tid även om det känns som att det var mycket längre sen det hände. Jag tror att det är för att allt står stilla, vi bara väntar. Väntar på att något ska ske, vänta på en diagnos eller vänta på medicinen ska verka. Vänta. Jag känner en otålighet över att ingenting händer, jag känner en hopplöshet över att jag inte ser framsteg men samtidigt en hoppfullhet om att det ännu finns hopp om en framtid för oss, en aktiv framtid. Kanske inte den framtid jag hade önskat mig men det vet vi ännu inte. Så vad vi gör nu är att vänta lite till. Vänta på ett provsvar och vänta på ett återbesök.

 

En annan sak mamma upplyste mig om var att när Diva var valp började vi på en jaktkurs och efter första gången blev hon halt (och fick sedan opereras) och kunde inte fortsätta, Tessie fick då ta över platsen. Denna gång var det Joy som skulle gå jaktkurs och efter första gången blev hon halt så Diva fick ta över. Det går inte annat än skratta. Kanske ett tecken på att jag inte ska gå jaktkurser ;)