Vi alla är en liten människa i ett stort system. Oavsett vilket system vi väljer att prata om så är vi bara en liten del. En del som i det stora hela inte har sån stor betydelse. Systemet fungerar ändå, utan oss. I vårdsystemet har jag åkt runt i flera år, till större delen på samma linje med samma stopp, fram och tillbaka mellan två stationer. Från läkare till psykolog, från blodprov för att se så inget värde har droppat till farligt låga nivåer till att försöka kartlägga och lappa ihop huvudet. Här kände jag alltid att det fanns någon i systemet som lyssnade, som brydde sig och som gjorde allt i sin makt för att jag skulle kunna leva i en fungerande vardag, att jag överhuvudtaget skulle få ha en vardag. Trots detta hade systemet kunnat fungera utan mig. Något som blivit ännu mer påtagligt sedan jag inte längre kan peka på att jag är så smal att jag är i riskzonen för att dö om jag inte få någon hjälp, jag kan heller inte peka på att benet är av eller något annat som går att mäta mer än smärta. Helt plötsligt är jag en liten boll i ett stort bollhav. Sitter på tåget som tar mig till flera stationer men som inte nått någon slutstation. Tåget stannar till men jag får inte kliva av, bara ett kort stopp och sedan fortsätter vi till nästa station med samma procedur där. Jag som så många andra är en liten människa i ett system som ska serva så många människor. Så många med mig som skjutsas mellan läkare, annan vårdpersonal och olika vårdinstanser. Problemet med just detta system är inte det faktum att resstäckan blir lång utan att det finns få som riktigt tar sig tid. Det som behövs efter tillräckligt många stopp på vägen med tåget är att få någon som faktiskt lyssnar även om denne kanske inte själv kan göra någonting för att det ska bli bättre. Att känna sig hörd som människa i ett system har jag kommit fram till är bland de viktigaste. Så en eloge till alla fina läkare där ute som tar er tid att lyssna och tack till den läkare som brydde sig om att ge sin tid och förståelse till mig idag.
Så många gånger jag försökt formulera några rader om min bästa vän och lika många gånger har skiften som alltid brukar vara mitt sätt att bearbeta saker på svikit och huvudet förblivit tomt. Det har gått snart tre månader sedan den dagen jag fick be veterinären ge Diva insomningssprutan. Dagen jag förlorade min bästa vän. Jag klarar knappt än idag av att titta på de bilder som jag knäppt på henne dagarna innan, de värker att påminnas om att hon inte längre studsar runt på golvet i iver så fort hon misstänkte att något var i görningen. Vi har trots det fått en vardag Joy och jag sedan dess men en vardag som saknar Diva. Mitt älskade lyckopiller som ALLTID ställde upp på allting. Hunden med ett hjärta av guld. Hunden jag kanske inte kom längst med men som lärde mig ofantligt mycket och var vid min sida när jag på riktigt klev in i hundvärlden. Som gav mig en stor hundfamilj med vänner och hundar runt om i hela Sverige. Trots hennes dåliga ben hann vi med en hel del, bland annat 4 U-SM medaljer, samtliga titlar i rallylydnaden och där med titeln rallylydnadsmästare, första pris i lydnadsklass 1-3 och en start i elitlydnad. Många äventyr delade vi under våra år tillsammans.
De små fyrbenta har vi bara till låns och vissa av dem tas ifrån oss alldeles för tidigt. Diva var en sådan hund. För trots att jag under flera år intalat mig att hennes dagar inte skulle bli lika många som en frisk hund så gjorde det fruktansvärt ont att besluta att tiden var kommen. Att veta att jag själv har makten att besluta att livet inte är värt att leva är både en lättnad och en smärta. Jag vet att jag tog rätt beslut och jag är glad att vi fick den där sista veckan som vi kunde njuta av. Vi gick vår sista skogspromenad, gjorde vårt sista jaktpass, vårt sista lydnadspass och jag fick möjlighet att säga hejdå. Hon somnade sedan in i armarna på mig helt stilla. Saknaden är enorm och att mista en hund är lika hemskt varje gång men samtidigt har en lättnad infunnit sig. En lättnad över att inte varje dag behöva titta om hon är halt eller behöva oroa sig för vilken dag hennes ben ska sätta stopp för henne. Nu springer hon uppe bland molnen med Tessie och kikar ner på Joy och mig och förhoppninsgvis ses vi igen någon dag.
Vila i frid, du kommer alltid fattas mig! <3
