Att inspireras av andra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Tänk vilken tillgång det är att ha andra människor runt sig. Dagligen i mitt arbete möter jag människor som enligt mig är precis där de ska vara, människor som hamnat rätt i sitt yrkesliv. Som brinner för att hjälpa människor och se hur de intresserat diskuterar metoder och utfall på undersökningar. Dessa människor inspirerar mig. Dessa människor gör mig också så glad och ger mig hopp om mänskligheten. Förutom på jobbet så möter jag även många människor på min fritid som brinner för vad de gör. I torsdag var det årsmöte på brukshundklubben och det var första gången på flera år jag satt min fot på ett sådant möte, mycket för att livet har hamnat emellan det jag i hjärtat lever för. Människor som med sin värdefulla tid väljer att engagera sig ideellt i en förening för att de tycker om det. Det var många år sedan jag höll kurs eller var en del av ett föreningsliv som jag levt för i så många år. Men när orken tryter, smärtan ta över livet och skadade hundar gjorde att orken att dela med sig av sig själv och sin kunskap inte riktigt fanns. På mötet i torsdag fick jag den stora äran att åter efter ungefär 4 år ta plats i Sundsvalls Brukshundklubb styrelse, en klubb jag tillhört sedan 2002. Denna gång har jag fått den fina platsen som vice ordförande och jag känner mig så stolt och ärad över att få vara en del av styrelsen under de kommande två åren. Att få bli inspirerad av andra människor som likt mig lever för hundar och hundträning och deras visioner individuellt samt för föreningen i sin helhet.


Jag har aldrig tidigare varit så hungrig efter utveckling som jag varit under de åren jag umgåtts med lika sinnade människor med mål och passion. Utöver styrelseuppdraget ser jag även fram emot att hålla i två kurser i klubbens regi under våren och en under hösten. Att få möjlighet att ge ekipage verktyg att komma framåt i sin träning och utvecklas är verkligen något som är bland det roligaste som finns. När kursdeltagarna utmanar mig att tänka utför de ramar som jag själv använder eller kommer med problem jag aldrig stått inför. Att sedan se dessa ekipage klara något de inte trodde eller glädjas över de framsteg de gör är bland de bästa känslor man kan ha. Att se andra människor glädjas med sin hund.

Att umgås med människor generellt som är passionerad med vad de gör och lyssna på dessa människor när de pratar om vad som ligger dem närmast hjärtat är verkligen fantastiskt, se dem lysa upp och förloras en stund i känslorna de ger när de beskriver vad just de älskar. Oavsett om jag själv är intresserad av de eller inte blir jag ofta försjunken i den känslan just de beskriver med sitt engagemang. Vilken fin välsignelse det är att dels finna sin passion i livet, att få dela den med andra och även få ta del av andras passion.

Det blev många rader innan slutet på detta inlägg, men det jag ville förmedla är att jag är så tacksam att ha så många inspirerande människor i mitt liv, oavsett om det gäller yrkesmässigt, privatliv eller inom föreningslivet. Dessa människor gör att jag vill bli bättre, anstränga mig lite hårdare och lära mig att hantera de utmaningar jag står inför på ett bättre sätt.

Jag är också tacksam över att jag får möjlighet att vara med att driva Sundsvalls Brukshundklubb framåt som vice ordförande och även att jag får möjlighet att dela den kunskap jag besitter i hundträningen och att det finns kursdeltagare som vill dela den med mig och utmana mig i mitt sätt att träna hund.

Välkommen 2018 med alla upp och nergångar du kommer innehålla!

 

Hejdå 2017, välkommen 2018

Varenda år är utmanande.

Oavsett vad vi gått igenom året innan så ger nästa år utmaningar, vissa mer positiva och andra mer negativa. Jag har tidigare år sagt att året därpå inte kan bli värre än de föregående och ändå har vissa aspekter varit tuffare än något av de jag tidigare upplevt. Lik väl som vissa aspekter varit så mycket bättre än de jag tidigare upplevt och kunnat ana. Inför 2017 kommer jag ihåg att jag sa att de året skulle bli det bästa året i mitt liv. Vilket det också blev i vissa avseenden men även de har innehållit vissa stunder som varit jobbigare än de jag tidigare upplevt. År 2017 har innehållit sorg, glädje, förluster, lycka, ett krossat hjärta, framgång och upplevelser jag  på gott och ont aldrig trodde jag skulle få vara med om i mitt liv. Allt detta har gett möjlighet till självransakan och tillfällen till personlig utveckling. I vissa fall har jag gått starkare ur situationer och i vissa fall känner jag att jag fallit. Jag är tacksam över de lärdomar som berikat mitt liv för att det har hjälpt mig att växa som person. Jag tänker inför 2018 inte sätta en etikett på året utan det kommer med största sannolikhet innehålla upplevelser som innebär större bekymmer än de jag varit med om tidigare men det kommer säkerligen innehålla minst lika många fantastiska upplevelser som slår det jag tidigare varit med om under mina år. En himla massa svammel kanske men hur vi än vänder och vrider på allt så har vi bra dagar och dåliga dagar, och dagarna gör ett år. Så välkommen 2018 med allt vad du kommer innehålla, välkommen till alla fantastiska upplevelser och välkommen alla utmaningar. Om det är något jag skulle vilja önskar mig så är det styrka så jag är redo att ta mig an oavsett vad som står framför.

Tack alla som varit med och gjort 2017 till just vad det blev och tack ni som följer med in i 2018.  


It's not what you have in life but who you have in your life that counts

 

  

Hur kan man sätta ord på något som känns så mycket större än en själv?
Vi är fullt upptagna med att ryckas med i samhällets snabba tempo, ser allt vi inte har men önskar att vi hade. Tacksamheten för det som finns och är viktigt hamnar i skuggan för de vi måste prestera eller de vi strävar efter att skaffa oss. När man står där och inget kan göra med risken att förlora något mycket viktigt så faller allt som på något vis finns på distans, det som inte är primitivt och av värde. Hur banalt många av livets begär ter sig precis då. Lite som när dimman kommer rullandes över landskapet och lämnar allt utom det närmaste utanför vårt synfält eller gör det som är på avstånd otydligt att urskilja. Det kan handla om vad som helst men i mitt fall var det ett sjukdomsförlopp med risk för stora och livförändrande konsekvenser. Just i den stunden insåg jag också vad mycket i livet som är oviktigt. Hur mycket som känns onödigt att lägga tid på. Det kommer kanske att ändras ju längre tiden går och jag åter igen är tillbaka i vardagstempot med tankar om vad som önskas och har svårare att vara tacksam för det jag faktiskt har. Nu menar jag inte att man ska nöja sig med minsta lilla och strunta i att sträva efter att uppnå något, utan mer att värdera vad som är viktigt.

 

De säger också att vi inte är medveten om värdet av något förrän vi är nära att mista det, att vi lätt tar det för givet. Jag vågar nog hålla med om det till viss del. Att mista något eller vara nära att mista något som anses som självklart eller något/någon som man räknat med alltid ska finnas där har verkligen fått mig att vakna upp och se vad som är viktigt och inte. Vad är det som verkligen har ett värde? Det absolut viktigaste är att ha en kropp som tar mig med på vandringen genom livet tillsammans med de människorna jag har runt mig. De människor som står där med värmande ord i med- och motgångar. Att finnas här och nu och inte springa bort delar av livet för att transportera sig från en punkt till nästa. Att inte ta för givet att det som jag har idag alltid kommer finnas där. Att känna det som känns just nu. Att se varje dag för vad den är och vårda de relationer jag har just precis nu. Oavsett om det handlar om relationer till andra eller relationen till mig själv och vad jag gör för min kropp. Tänk vad mycket som ställs på sin spets när något är på väg att mistas och allt vänds upp och ner. Idag uppskattar jag och är lite extra tacksam för de som jag fått på min resa genom livet, de med- och motgångar som dagligen ger mig ny lärdom och ytterligare en dimension. Jag hoppas att jag fortsätter att kunna se de fina saker jag har nära även när dimman längre fram lättar och jag åter ser hela landskapet framför mig. Avslutningsvis får ni ett citat som på något vis sammanfattar hur jag ser på resan som kallas livet. "I realized that life does not happen to me, it happens through me! I am not a victim of my life's circumastances, I am a channle that allows life to be." 


Att finna harmoni

 

”When things go wrong, don't go with them” - Elvis Presley

Jag har den senaste tiden funderat mycket på balans och harmoni. När uppnås det och hur uppnås det? Hur mycket ska man hålla sig sysselsatt för att inte överanalysera livet och hur mycket behöver man faktiskt tänka på livet istället för att bara springa ifrån det? När har en harmoni och balans skapats? Jag har vridit och vänt på det hur många varv som helst den senaste tiden med allt vad det inneburit. För svaret på en sorg jag känner över Joys (vad som det känns) oändliga skadeproblematik kommer jag inte finna i att försöka glömma bort att hundträning finns; för varje gång jag ser någon träna gör det ont i hjärtat över att jag vet att Joy så hemskt gärna också vill men inte kan pga smärta. Smärta som jag för stunden inte kan göra något åt mer än att vänta. Jag kommer inte finna svaret eller lindring i den sorgen genom att förtränga det. Ingen harmoni inuti kommer infinna när jag ser mig om för att hitta ett sätt att ”döva” den sorgen och ledsamheten. Efter förra veckans besök på Redog spred sig ett illamående och en isande känsla genom hela kroppen, jag ville inte åka hem. För hemma betyder vardag och att allt som påminner mig om att hon har ont finns där hela tiden. Men det går inte att fly ifrån de känslorna, även om jag för en stund skulle ha kunnat skjuta på att åka hem så skulle samma känsla och tankar fortfarande funnits kvar när jag landade hemma.

 

Utåt har jag sökt efter svar på just de frågorna, vart hittar jag den harmonin? Men jag har nog sökt på fel ställe, ingenting runt mig kan svara på den frågan åt mig. Det är jag själv som har svaret. Harmoni och balans skapas i alla fall hos mig när jag börjar se lösningen inuti mig, när jag inte försöker hitta lösningar på hur jag ska hantera situationer i min omgivning. Harmoni i mig är när jag helst av allt vill springa ifrån det som känns inuti och sudda ut dem och glömma men istället ser till hur jag kan få utlopp för dem i kreativitet/meditativa aktiviteter så som musik, skrift, genom att mål, yoga eller jogga. Hur jag kan använda sorg eller stress eller någon annan känsla till något användbart. När en känsla istället används som en grund till kreativitet som sedan omvandlas till ett lugn. Jag vet inte själv vart jag vill komma med denna text mer än att jag har letat för länge runt mig för att finna en harmoni när jag hela tiden skulle ha letat inuti och skapat den med känslorna som utgångspunkt. Det känns som att jag mest svamlat ihop något obegripligt och luddigt men kontentan av det hela är att min balans och harmoni måste komma inifrån och växa fram och inte letas i omvärlden. Att på något vis känna sig centrerad i sin egen kropp och själ såväl fysiskt som psykiskt tror jag är nykeln till hamoni. Jag har nog kommit en liten bit åt rätt håll på en väg som aldrig tar slut då du ständigt kommer möta nya utmaningar att hantera. 


En olycksfågel

 

Med tvivel på mig själv åkte jag igår ner till Västerås, i hopp om att jag sett fel, att jag inbillat mig allt. Att det inte kan ske igen. För hur mycket otur kan en hund ha? Men nej, jag hade inte fel, jag hade heller inte inbillat mig. Vilket jag intalat mig i så många veckor för att inte bli nedslagen. För att skydda mig själv lite. Som jag befarat är den dåliga tassen och tån åter igen skadad och med en inflammation/överansträngning i främre lårmuskeln på samma bakben. Till följd av vad eller vilken belastning eller vilken utgång det beräknas bli har jag ingen aning om. Allt är ovisst. Jag har ett papper framför mig där det står vilken rehab hon ska ha under de närmaste veckorna. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv varför en sådan godhjärtad hund gång på gång ska utsättas för sådan smärta, det är kanske en orättvis tanke som det nog egentligen inte finns något svar på. För ingen mer än någon annan förtjänar smärta eller lidande. Men det känns bara så orättvist när jag står här på sidan om och bevittnar samma sak hända ännu en gång. 

 

Försjunken i tankar ligger jag i soffan. Det skär i hjärtat att veta att ännu en gång har det hänt, ännu en gång har en senskada drabbat min fantastiska fina lilla hund. Som jag önskar att hon slapp detta, inte för allt jobb, alla pengar eller känslomässig påfrestningen det innebär för mig utan det faktum att jag av hela mitt hjärta önskar att Joy skulle slippa det, slippa ha ont och bara kunna leva som en vanlig hund. Men hon kommer med största sannolikhet aldrig bli en vanlig hund, innerst inne har jag nog veta det för två sen skador sedan. Men någonstans har jag ändå trott att det är jag som begränsar oss, att min rädsla att det ska ske igen har hållit oss ifrån att leva fullt ut och verkligen bli så bra vi kan bli. Det hade varit så enkelt om det ändå hade varit så. Jag vet inte hur många fler senskador en tass klarar av eller om hon möjligt kan bli än mer begränsad i sin vardag än vad hon i dagsläget är och ändå ha ett värdigt hundliv. Tankar om att jag kanske har gjort fel, att jag kanske belastat henne för hårt och att om jag gjort något annorlunda kanske det inte hade skett. Då kanske jag skulle ha kunnat hindra det från att hända igen. Jag har inget svar på vad jag skulle ha kunna göra utan egentligen är det bara ett desperat försök att bringa klarhet, ett hopp om att jag kanske skulle kunna göra annorlunda i framtiden för att det inte ska ske igen. Samtidigt som det någonstans där i bakhuvudet gnager tankar om hur länge man ska fortsätta kämpa, hur mycket tid av en hunds liv som ska gå åt till rehab innan det inte är värt det för hundens skull. Det är inget jag har svar på. Inget som det finns ett lätt svar om ens ett rätt svar på. Vi har 5 veckor på oss innan vi ska på återbesök, veckor som kommer innebära laserbehandling och kontrollerad motion med träningsförbud. Med halv längtan och halv skräck ser jag fram emot det, en längtan efter att få mer svar, svar på hur vår eventuella framtid kommer se ut, och samtidigt rädsla för att vi inte denna gång heller ska nå fram till ett bra resultat som förra gången utan att läkningen ska ta längre tid och skadan vara än mer omfattande.

 

Med tårar i ögonen påminns jag allt för väl om resa vi stått inför för 5 respektive 3 år sedan. Den välkända resan vi åter står inför. Älskade hund, måtte du ha tillräcklig tur att läka även denna gång. <3


Att åter kunna drömma igen

 

 

Efter att tillräckligt mycket tid har passerat vågar jag nu drömma igen. Efter att ha sett Joy gå från framsteg till framsteg de senaste månaderna med ökad energi och glädje så vågar jag nu drömma. Drömma om allt som för många år sedan var ett mål och något som vi strävade efter innan alla skador. Jag kan åter se fram emot nästa pass utan att ha den lilla gnagande tanken i bakhuvudet, att tänk om hon inte håller. Visst finns den risken fortfarande och kommer alltid att finnas men någonstans på vägen har fokuset bytts från att oroa sig för att det förflutna ska bli verklighet igen till att njuta av det vi har nu och se fram emot det som kommer.

 

Åter är strukturen tillbaka i träningen och det börjar kännas som att kvalitets träningarna avlöser vandra. Jag måste nästan nypa mig i armen för att verkligen försäkra mig om att det är på riktigt. Pusselbitar om värmning, tävlingsbelöningar, detalj- och helhetsträningar börjar nå en fin balans. Det är så himla roligt att se den lyckan i Joys ögon och utvecklingen som skett det senaste månaderna. Inte nog med all inspiration alla ni hundmänniskor nära som långt bort ger så längtar jag snart ihjäl mig tills jag en dag åter står på tävlingsplanen tillsammans med alla dem jag en gång delade träningsplan med i talangtruppen. Än har vi en bit kvar innan vi är stabil nog att ta oss an rakningtävlingar och andra stora tävlingar men som jag längtar.  


känslor

 

Idag är det så en sådan dag då tankevirvlet behöver struktur och bli nedskrivet. I positiv bemärkelse. En dag med tid för reflektioner när tankarna springer iväg åt alla håll och kanter likt ett barnrum där saker ligger utspridd över hela golvet och vittnar om att något roligt har pågått. Lite lika är det i mitt huvud. Tankar om allt möjligt som vivlar omkring i en väldans fart och inte riktigt har tid att tänkas klart innan nästa tanke kommer farandes. Lika dant är mina känslor vissa dagar, några av er kanske känner igen er när känslorna far igenom kroppen en efter en utan att man känner att man känt klart dem. Jag kan många dagar när jag ligger där med ångest känna mig arg och förtvivlad att jag känner så mycket och så starkt. Att jag känner så mycket för andra människor och att jag kanske i vissa fall känner åt dem. Men samtidigt försöker jag acceptera att det är jag, jag är just en person som känner mycket. För även om jag ibland kan likställas med en gurka med ångest så är jag glad att jag också kan känna så mycket positivt, så mycket glada känslor. För ett tag i mitt liv när jag var som djupast nere i depressionen så var jag rädd för att känna. Ångesten blev min vän och det som jag kände mig trygg med. Att känna glädje och andra positiva känslor var på något vis hemskt. Jag kunde inte kontrollera glädjen. Det känns konstigt att såhär i efterhand skriva det men det var lättare att vara ledsen och ha ångest än att vara glad. För jag visste hur jag skulle hantera den delen av känslorna. Men idag vet jag bättre, självklart måste jag fortfarande påminna mig att det är okej känna klart en känsla och acceptera att den finns där. För vad jag har lärt mig under mina år här på jorden är att hur mycket jag än ibland önskar att jag kunde radera vissa känslor och kanske stoppa undan dem långt bak i huvudet så kommer de titta fram senare med ännu större kraft och ännu mer makt att påverka mig. Så bäst är det nog att acceptera att jag känner just som jag gör, känslor är känslor och ger livet ytterligare en nyans, på gott och på ont. Det är som okej att känna oavsett vilka känslor det är, positiva och negativa. För först de senaste åren har jag börjat se mina känslor som pekar åt alla håll som en fördel och en resurs istället för något som drar ner mig. Visst svär jag vissa dagar och kan tycka att det är så jobbigt att ha ett helt spektrum med känslor som spretar åt alla håll och kanter men samtidigt är jag så glad att jag blivit berikad med alla dess känslor. En påminnelse till mig själv och kanske till någon fler; känslor är meningen att känna och inga känslor är fel känslor för de är dina!  


När tankarna vandrar iväg

Hösten är på intågande, den årstid som jag tycker som bäst om. Mörkret som sakta men säkert kommer tidigare på kvällarna, den lite kyliga men krispiga luften som vittnar om att vi går mot kallare temperaturer. Löven byter sakta färg så naturen skiftar i nästan alla regnbågens färger.

 

Jag har suttit ute i solen med Joy strövandes runt på gräsmattan och med Dixie intill med sitt huvud i mitt knät. Njutit av solens strålar och bara varit i nuet. För jag tror vi glömmer det ibland. Så mycket tid spenderas för att tänka på det som varit, de vi kanske hade kunnat göra annorlunda eller att reflektera över en tid i livet som kanske var bättre i vissa avseenden. Eller så fokuserar vi på det som måste göras i framtiden, det vi längtar till och de vi önskar oss. Jag vet i alla fall att jag gör det och måste bli bättre på att bara vara härvarande. För nuet är trots allt det enda vi har. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppskatta det jag har just nu för jag har ingen aning om vad som händer i morgon. Hur vi än vrider och vänder på det så kan vi aldrig veta vad framtiden har att erbjuda på gott och ont eller vilken skillnad ett beslut eller handling i dåtid skulle ge. För de vi varit med om i livet oavsett om det är positiva eller negativa saker så har lett oss till den plats vi idag befinner oss på. Tittar vi noga så kan vi alla hitta saker i livet som är fina även om livet kanske är krokigt. Men de är en viss tjusning med det också, det är så det ska vara har jag hört. Visst känns det ibland som att det skulle vara en lättnad att få en hint av vad som kommer ske i framtiden eller en önskan att kunna ändra på en situation i det förflutna. Men samtidigt så skulle vi nog heller inte kunna bli så glad över något vi kämpat för om vi visste att vi skulle nå det. Självklart ska vi ha mål i livet och en strävan att nå dit men inte glömma bort att det är här och nu resan mot målet sker och det är den som ska uppskattas. Det är resan vi lever i, njut av den.  


Att känna energi igen

 

Sitter lite skakig uppkrupen i soffan efter att ha testat akupunktur mot smärtan igen. Just för tillfället är jag helt smäfri och domningarna i armen är också borta. Ni kan nog inte ens ana vilken fantastisk känsla. Inte nog med det så kändes det som om alla bekymmer försvann, att det blev lite lättare i huvudet, färgerna blev lite klarare och alla sinnen kändes lite mer skärpt. Fantastiskt sånt här, vilken skillnad det kan göra. Att man känner sig piggare och med mer energi till skillnad mot när man får läkemedel utskriven och hela livet faller i sär både fysiskt och psykiskt. Jag blir nog mer och mer övertygad om att alternativ medicin kan lindra vissa problem betydligt bättre än läkemedel, jag säger inte att de ska utesluta sjukvården men av den erfarenheten jag haft av starka mediciner så försämrar de livskvalitén för min del radikalt och jag tänker i den mån de går slippa de.

 

Det är också intressant hur olika energikällor kan påverka livet. Hur negativitet likväl som positivitet kan göra en stor skillnad i välmående oavsett om man är frisk eller sjuk. För första gången på länge kände jag äntligen sug efter att träna hund. Den energikällan som tidigare i mitt liv varit en stor positivt energikälla som efter diverse skador på hundarna gjort att de mer tagit energi än gett. Träningen har istället tagit energi och när energinivån redan är låg av smärta och mediciner så har de gjort att jag mer dragit mig för de än känt en längtan efter de. I och med det så har jag också känt dåligt samvete för att Joy har fått stå tillbaka, hennes tid är nu och hon kommer inte stå där och vänta hur länge som helst på att jag ska bli frisk eller orka. Men idag, idag kände jag äntligen att hundträning var vad jag behövde. Att få le lite åt Joys engagemang och lycka att få träna. De gav energi. Så jag hoppas innerligt att det kan hålla i sig och att jag ska orka komma tillbaka till träningen för de har trots allt funnits där i många år och gett mig energi och kraft att orka med allt runt omkring. Så idag är det en bra dag och jag tror Joy tyckte det samma.  


En paus från livet

 

Strandsatt i ett pendlande mellan soffan och sängen. Jag kommer snart ha vandrat en stig i golvet och gjort en fin form av min kropp i både soffan och sängen. För sällan har jag känt mig så orkeslös. Gjorde ett försök att igår vara på jobbet en stund för att sedan sitta på golvet i badrummet och få håret färgat. Det var lite mer än vad min kropp klarade av. Nerklubbad i sängen med frossa, huvudvärk, illamående, trötthet och orkeslöshet på den nivån att lyfta huvudet var en stor bedrift. Och jag inser nu, hur mycket som faktiskt går per automatik. Hur mycket av livet jag tar för givet. Jag slås över hur banala saker som sker per automatik jag blir påmind av inte längre fungerar. Och som sagt hur många saker som jag faktiskt tar för givet ska fungera blir nu istället en ansträning likt att bestiga Kebnekajse (vilket jag iofs inte har gjort). Det låter kanske klyschigt att säga men jag är så tacksam att jag i vanliga fall inte behöver brottas med detta utan att det är medicinen som bidrar till det. Visst har jag smärta i vanliga fall som ger förlamande trötthet och till viss del ledsamhet över att behöva ge upp saker och inte kunna göra de jag vill göra men det är ändå långt ifrån den båt jag sitter i nu. Just nu är livet på paus, för en stund för att förhoppningsvis snart kunna fortsätta levas; som de ska göra. 

 

Trots detta kan jag inte låta bli att le. Le när jag ser den gnistrande snön ute och solstrålar som skiner genom inglasningen och bryts i isen som formar mönster på glasrutorna. Le över de faktum att jag måste ha världens finaste vänner som bryr sig, ställer upp och peppar allt de kan. Le över de faktum att jag kan ha den bästa familjen någonsin som tar hand om min hund och gör allt de kan för att hjälpa mig. Även om dagarna kantas av ett biverkningstöcken så finns det många saker att glädjas åt; bara man öppnar ögonen och tillåter sig att se de.  


Det är okej att inte orka

 
 
Sitter uppkurad i soffan med en kopp te på bordet, tända ljus och en sovande hund vid fötterna. De var länge sedan jag publicerade några rader här, länge sedan jag över huvudtaget kunde formulera meningar alls. I vanliga fall är skrift mitt sätt att förstå världen, mitt sätt att bringa klarhet i saker, att få fundera och göra de till verklighet. De säger att ju mer vi övar desto duktigare blir vi på de vi vill utveckla och så är det verkligen när det kommer till text för min del. Jag har alltid tyckt att det är svårt, svårt för att orden aldrig tycks betyda så mycket som jag vill att de ska göra. Men med övning så har det blivit en direkt koppling mellan hjärnan och händerna och det flödar text utan att jag behöver tänka. Men för ett tag har huvudet inte orkar tänka och formulera meningar.
 
Jag sitter här och funderar på hur mycket vi tar för givet i livet och hur mycket skam det ligger i att inte orka. Jag har under hösten haft otroligt ont i min nacke och arm efter att jag krockade förra året och utöver det har de satt in stark medicin med fruktansvärda biverkningar som bland annat gjort att jag som mest sov 30 av 36 timmar. Jag har inte orkat ha ett liv. Jag har själv fått acceptera att jag i princip enbart klarat av att jobba och sova men det är svårt när jag önskat att jag orkat med så mycket mer. Att knappt orka tvätta, laga mat eller en sådan lite ansträngning som att ta upp telefonen och se om någon försökt nå mig. Jag tänker på hur många människor där ute som råkar ut för depressioner/utmattning eller andra saker som gör att orken helt försvinner. Och hur vi förväntas hinna med, orkar allt och att vi tar för givet att vi ska orka. Allt ställs verkligen på sin spets när kroppen checkar ut och stänger ner. Det finns inte längre något val. Jag har länge tagit för givet att min kropp ska orka de jag vill; och den har orkat långt mycket mer än jag borde ha utsatt den för. Men i höst sa den stopp, eller medicinen satte stopp. Helt plöstligt var jag som klarat mig själv så många år tvungen att bli beroende av att andra hjälpt mig för att vardagen ska fungera. Det är inget som helst fel i det men det är en stor omställning och en omställning jag tror fler än jag kan relatera till. Men varför skriva om det? Jo för att livet är kanske inte alltid som det ser ut på utsidan. Hur de målas upp i diverse sociala medier, hur vi väljer att dela med oss av små delar av livet och hur mycket som faktiskt hamnar i skuggan av livet som vi delar med oss av. Så just idag är jag tacksam över hur mycket mer jag orkar än för någon vecka sedan. Att huvudet just idag är klart från den smärtdimma som skymt sikten och hindrat tankarna från att skapa meningar. Men den absolut nyttigaste insikten under denna höst och orden jag vill dela med mig till er är att; det är okej att inte orka.

En liten människa i ett system

Vi alla är en liten människa i ett stort system. Oavsett vilket system vi väljer att prata om så är vi bara en liten del. En del som i det stora hela inte har sån stor betydelse. Systemet fungerar ändå, utan oss. I vårdsystemet har jag åkt runt i flera år, till större delen på samma linje med samma stopp, fram och tillbaka mellan två stationer. Från läkare till psykolog, från blodprov för att se så inget värde har droppat till farligt låga nivåer till att försöka kartlägga och lappa ihop huvudet. Här kände jag alltid att det fanns någon i systemet som lyssnade, som brydde sig och som gjorde allt i sin makt för att jag skulle kunna leva i en fungerande vardag, att jag överhuvudtaget skulle få ha en vardag. Trots detta hade systemet kunnat fungera utan mig. Något som blivit ännu mer påtagligt sedan jag inte längre kan peka på att jag är så smal att jag är i riskzonen för att dö om jag inte få någon hjälp, jag kan heller inte peka på att benet är av eller något annat som går att mäta mer än smärta. Helt plötsligt är jag en liten boll i ett stort bollhav. Sitter på tåget som tar mig till flera stationer men som inte nått någon slutstation. Tåget stannar till men jag får inte kliva av, bara ett kort stopp och sedan fortsätter vi till nästa station med samma procedur där. Jag som så många andra är en liten människa i ett system som ska serva så många människor. Så många med mig som skjutsas mellan läkare, annan vårdpersonal och olika vårdinstanser. Problemet med just detta system är inte det faktum att resstäckan blir lång utan att det finns få som riktigt tar sig tid. Det som behövs efter tillräckligt många stopp på vägen med tåget är att få någon som faktiskt lyssnar även om denne kanske inte själv kan göra någonting för att det ska bli bättre. Att känna sig hörd som människa i ett system har jag kommit fram till är bland de viktigaste. Så en eloge till alla fina läkare där ute som tar er tid att lyssna och tack till den läkare som brydde sig om att ge sin tid och förståelse till mig idag. 


Att vara frisk frisk i ett ätstört samhälle

 
 
 
Jag reflekterar inte jätteofta längre över vad perioden jag var sjuk in anorexi innebar och vad som var centralt i min vardag just då. Det är en period i mitt liv som passerat även om det alltid kommer vara en del av mig och något som varit med att forma den person jag är idag. Men med jämna mellanrum så slås jag av hur sjukt dagens samhälle är, den kroppsliga rädsla som många bär på, skam att visa sin kropp i bikini eller tighta kläder. Över vilken mat som är ”tillåten” att äta och vad som är nyttigt och hälsosamt. Jag har stått på andra sidan, ja, helt ärligt kommer jag nog faktiskt inte ens ihåg hur det var innan. Jag vet bara att jag innan jag blev riktigt sjuk alltid slavat under ”nyttighetstänket”, ni vet, det ska inte ätas onyttiga saker och görs det de så måste det tränas. Mest bara för att de är så som ”sådana” saker hanteras. Ät en bulle och sedan måste de springas för att bullen ska väck. Visst jag står inte för att vi ska proppa i oss sötsaker till förbannelse och kroppen mår inte heller bra över att ständigt få leva på socker men det är en annan sak.

 

Det sägs också att man inte bör se tillbaka på sin sjukdomsperiod, att man inte ska ha kvar gamla bilder på sig själv som sjuk för att de undermedvetet triggar igång en längtan att mer eller mindre gå tillbaka till självsvält och överträning. Att man glorifierar sjukdomsperioden. Visst jag har glömt mycket av vad jag gick igenom under den perioden som var värst, mycket för att hjärnan inte var kapabel att komma ihåg så mycket vilket resulterat i att jag har flera svarta hål i min hjärna som slukat minnen från flera år. Och då är jag glad att jag har kort som påminner om hur dåligt jag faktiskt mådde och hur död ögonen var bakom det påklistrade leendet. Med jämna mellanrum dyker det också upp händelser som påminner om den trasiga och deprimerade tjejen som från början bara ville vara nyttig. Som att höra tjejer som tycker att de ser/är tjock fast att de inte alls är de, att kroppen är ett ont ting man ständigt jobbar emot och inte med. Kroppen borde istället vara din bästa vän som du tar hand om och inte någon som du misshandlar.

 

Det finns idag många som har ett osunt förhållande till mat och träning trots att de inte har en uttalad ätstörningsdiagnos. För trots att jag har slavat under en ätstörning i alldeles för många år så har jag också för att bli frisk behövt lära mig vad friskt är. Jag har fått lära mig att kroppen är någon jag måste sammarbeta med, någon jag ska vara rädd om, jag har lärt mig att lyssna på vad just jag behöver och hur jag ska undvika avgrundshål som innebär att snubbla ner i osunda mönster. För trots att jag varit på ”andra sidan” så står jag nu med helt andra glasögon och ser hur ätstört många delar av samhället är och vilka skeva beteenden andra människor har kring mat, sig själv och träning.

 

Så tänk er för när ni står där framför träningsredskapen eller i löparspåret, vem gör ni det för och varför gör ni det? Jag hoppas att ni helt ärligt kan svara att det är för att ni älskar träningsformen ni utövar, att ni uppskattar de tidiga mornarna i löparspåret för att känna lugnet och den kyliga luften och inte det faktum att förbränna x antal kalorier under dagen eller att ni måste träna för att få äta något. Jag hoppas också att ni inte alltid väljer det ”nyttiga” alternativet enbart för att det är ett måste, att ni ska vara duktiga och att det är något som bör följas. Och framförallt, glöm inte att själen och hjärtat också ska matas vad det nu innebär för just dig.  

 

 

Att leva med smärta

 

Visualisera att du vaknar på morgonen, första tanken som dyker upp i huvudet är: hur känns kroppen idag? Kan jag göra det jag tänkt idag eller måste jag ändra något för att gårdagen uppenbarligen tog för hårt? Vad klarar kroppen av för dagen? Kan den gå en promenad på asfalt? Kan den sitta på en stol? Kan du klara av att bära något? Klarar du av att torka och borsta håret när de blivit tvättat? Eller måste ni hitta andra lösningar på det som behöver göras? Ni vet sådana vardagliga saker. Försök borsta tänderna med andra handen så förstår ni hur psykiskt ansträngande det är att göra saker med fel arm/hand för att inte tala om det dåliga resultatet som följer.

 

Tänk sedan på vad du älskar att göra; rida, träna hund, spela instrument, gymma, dansa, utflykter eller vad du nu kan tänkas gilla. Lägg sedan till att det smärtar varje gång du gör det. Kroppens sätt att tala om att du gjort tillräcklig, du bör sluta. Ditt huvud och din själ däremot älskar varenda sekund av det. Du vill bara hålla på en liten stund till. Till följd av det blir dagen efter som en efterhängsen bakfylla i ett töcken av smärta. Du frågar dig efteråt om det är värt ansträngningen, om du gjorde rätt där du ligger i soffan med smärta som inte lindras hur du än ligger eller hur många värktabletter du än tar. Samtidigt som du älskar det du gjorde dagen innan och att det ger dig energi att blicka framåt.

 

Tänk er att ni måste sätta ett frågetecken bakom allt ni planerar att göra, för att pressa kroppen över kanten kommer göra att dagar efter blir lidande och ni åter frågar er om ansträngningen var värd den smärta ni sedan får umgås med. Ni har vissa dagar som är bättre, vissa dagar som är sämre. Vissa saker kan ni påverka medan andra inte. Tankarna går från frustration till att vilja så mycket mer, slippa smärta och trötthet til att acceptera att det kommer bättre och sämre dagar. Och att de sämre dagarna kommer förhoppningsvis gå över. Att ni sedan tar vara på varenda sekund ni klarar av att göra det ni älskar, för om de så bara varar en liten stund gör det att ni kan glömma den dagliga kampen lite och få ett andrum. 

 

Jag så imponerad över alla där ute som levt och lever med smärta som vi vissa fall är mer omfattande och varit mer långvarig än min. Och att jag tror många mer än jag ofta vill mer än våra kroppar orkar och att behöva ställa in saker eller inte orka vara med på allt är frusterande och ledsamt. För min del har sjukvårdspersonal fortfarnade hopp om att jag ska bli symptomsfri längre fram och att mina bra dagar är välidgt bra dagar. Vill skänka en tanke till alla ni andra som lever med ständig och livslång smärta. 


Årssammanfattning 2014

Året börjar lida mot sitt slut och även om vi inte hunnit med att träna och tävla som jag hoppats så har jag några roliga saker att skriva. 
 
Januari
Joy och jag inledde året med lydnadstävling i Tierp på min födelsedag. Vi fick ihop 178p i tvåan och där med LPII och dessutom en hel del nya lärdomar om både Joy, mig själv och oss som ekipage. 
 
Februari
Denna månad åkte vi iväg på  Landslagets Talangläger i Smedjebacken. Vilken lycka och vilket läger. Så lärorikt och så många fina människor att träna med. Bland de bästa upplevelserna i mitt liv än så länge. 
 
Mars
Vi flyttade ifrån lägenheten i Sidsjön för ett snabbt stopp hos mamma och pappa. Detta var månaden då fina Tessie fick somna in. En hund som jag har mycket att tacka för, inte minst steget in i hundvärlden. Saknad i stort och smått! <3
 
 
April
Joy och jag debuterade klass 3, förvisso med usla poäng men några bra moment fick vi med oss. Såhär i efterhand var hon nog väldigt påverkad av smärtan i tårna redan här. 
 
Maj
Andra tävlingen i klass 3 och denna gång för en av SMdomarna och jisses vilken tävlingen Joy gör. Kommer fortfarande ihåg känslan när vi klev av planen. Sitt i grupp sket sig och tänkte åka hem men gick in med inställningen att vi skulle ha roligt. Och roligt hade vi, vi radade upp 10:or med känslan på topp. Vi bröt efter vittringen som vi nollade och ingen var nog gladare än jag. Hur fantasiskt är det inte att få gå ut på nästa tävling vi får göra med denna i ryggen?

 
VI hann också med att starta en rallylydnadstävling i avancerad klass där vi fick ihop 91 poäng och därmed RLD A och klar för mästarklassen. 
 
Diva och jag debuterade i eliten med en katastroftävling, där hon inte riktigt lyssnade på vad jag sa. Men många erfarenheter rikare blev vi och viktigast av allt var att vi hann med en start innan U-SM. 
 
Juni
En månad av stiltje där vi mest gick och väntade på att något skulle hända, jag slängdes mellan hopp och förtvivlan om jag skulle få ha Joy kvar eller om den diffusa smärtan som inte gick att behandla med smärtstillande skulle gör att jag skulle förlora min vän. 
 
Ett lydnadsSM på hemmaplan med mamma var höjdpunkten och visst är det fantastiskt att SM:en blir en sådan härlig träffpunkt. Träffade och hejade på en hel drös med talanger och hundvänner. Vi ser redan fram emot nästa års arrangemang. 
 
Juli
Begav Joy och jag oss ner till Karlskoga för ett par dagars träning med talangtruppen inför den kommande landskampen mot Norge. Åter fantastiska dagar med en grym grupp av människor och hundar. Otroligt givande och en härlig gemenskap. Ett till minne för livet. 
 
 
 
Augusti
Augusti inleddes med ett Ungdoms SM för Diva och mig nere i Uppsala. Ett riktigt bra arrangemang och en hel drös med talanger i elitlydnaden. Diva och jag ställde upp i mästarklassrally och elitlydnad där vi i rallyn slutade 4:a. Lydnaden gick mindre bra men hon kämpade tappert på i den heta sommarvärmen och hade roligt. Vårt 5:e och troligen sista U-SM tillsammans. 
 
 
 
Landskampen mot Norge skedde i augusti och självklart var Joy och jag ner och hejade på de svenska talangerna (som vann) och så tränade vi med norska motsvarigeheten. Så intressant att bolla idéer med dem och självklart de i svenska truppen med. 
 
 
September
Fick jag den stora äran att förvalta Pärla (Joys kullsyster) på Rallylydnads SM här i Sundsvall. Väldigt nervöst men roligt och där vi lyckades ta oss till final. En ära att få tävla en sån fin och genomtränad hund som Pärla. 
 
 
Oktober
Det hände inte så mycket hundaktiviteter förutom att jag fick möjlighet att hålla en helgkurs i tävlingslydnad. Vilket alltid är så inspirerande och roligt. Väldigt tacksam att jag fått den möjligheten att dela med mig av mina tanker och idéer om hundträning.
 
 
November
Ytterligare en helgkurs men denna gång en kombinerad rally- och tävlingslydnadskurs. Lika rolig och inspirerande den. 
 
December
 
 Inte så mycket hundaktiviteter denna månad utan vi fokuserar på slutspurten i Joys rehabilitering och hoppas komma igen i början av 2015. 
 

För att sammanfatta hela året så har vi hunnit med en hel del trots att Joy haft 7 månader med skada/rehabilitering och Diva har varit ut och luftat sig på tävlingsbanorna ytterligare ett år. Ett år fyllt av lärdomar och utmaning och jag har äntligen lyckas lära en hund sitta fint ;) Jag hoppas dock nästa år bjuder på framförallt friska hundar och sedan lite mer hundträning och några fler tävlingar. 
 
 
 

Rehabilitering

 
Efter att ha smält beskeden så har nu slutspurten (även om den är lång) på rehabiliteringen med Joy börjat. Vi blev ordinerade koppelpromenader med viktmanschetter på stabila underlag vilket egentligen inte gynnar hennes felaktiga rörelsemönster utan gör att hon fortsätter i samma dåliga gång men skogspromenader fungerar inte för tårna så vi fick välja mellan pest eller kolera och då valde vi att hålla tårna smärtfria och försöka träna upp muskler och rätta till rörelsen på annat vis. Men eftersom Hurtta har gjort ett par skor som jag köpte och testade för några veckor sedan med lyckat resultat så har jag valt att gå i skogen ändå. Skorna får hennes tår att stabiliseras och samtidigt så tränar hon upp muskler och rätar till den felaktiga rörelsen med högerbakben. Självklart håller jag koll på tårna och ser så de inte blir överansträngda av skogspromenaderna men än så länge går det bra. Ett annat problem är ju att Diva inte alls ska gå på asfalt vilket Joy ska göra. Divas armbågar behöver skogsunderlag för att må som bäst och för att hennes muskler ska bibehållas. Egentligen skulle jag behöva klona mig eller gå separata promenader med dem så att kunna lösa en del av det med skor är så skönt. Både hundarna och jag gläds åt att äntligen kunna gå promenader i skogen och som avslutning idag fick de varsin helkroppsmassage och stretching och de riktigt nöjt. Snart är jag självlärd fysioterapeut efter alla rehabilitingar och all friskvård jag genomfört på mina egna hundar genom åren ;)
 
 
Diva fick simma första gången efter operation och inflammationer igår på Biceps Friskvård för hund vilket gör att hon fått börja äta rimadyl igen för att förhindra en ny inflammation. Som tur är är det bara tillfälligt tills hon är igång satt igen och sedan ska den tas bort. 
 
Lite energitjuvar har jag också hunnit ta i tu med, ni vet såna där småsaker som samlas på hög och så fort man ser dem så går luften ur en. Så nu ska jag njuta av att jag är ledig idag och kanske det får bli ett kort lydnadspass också. Trevlig söndag allesammans! <3

Lydnadsträning utan guldfisken

 
Efter att Diva i måndags blev tillåten att börja motionera och träna lite smått så har jag ett par dagar funderat över upplägg, för att jag inte ska gå ut på planen och göra allt samtidigt och överanstränga henne. Idag kunde jag inte hålla mig längre så direkt efter jobbet åkte jag och hämtade Diva och Joy hos mamma och pappa, de skulle egentligen vara kvar där till imorgon men jag fick sluta tidigare idag och hade tid för en kort träning. Behöver jag säga att vi båda var överlyckliga? Vi började lite lugnt, hon har ju trots allt inte tränat nästan någonting de senaste två månaderna. Lite uppvärmningsövningar, zäta skiften, fjärr, dirigering och slutligen fritt följ. Zätat gick riktigt bra,  hon som har haft svårt att hålla i sär skiften gjorde det klockrent idag, fjärren fick vi ljud i då hon var en aning för taggad, dirigeringen gick riktigt bra med tanke på att hon inte tränat den på ett tag och det är ett av våra svåraste moment. Fria följet fick vi kämpa lite med, lite långt fram i position och lite slarviga svängar men det fick vi till hyfsat på slutet. Vad vi fick ut av själva träningen är egentligen inte så vessäntligt (vilket jag i vanliga fall skulle säga att det är) utan att vi överhuvudtaget kan träna och att det inte blev några jättemissar i momenten är det var viktigast idag. Jag hade förväntat mig att det skulle vara lite guldfisksyndrom hos Diva idag, att hon skulle ha tappat många av momenten efter uppehållet men hon kom faktiskt ihåg och kunde fokusera riktigt bra. Guldfisken kanske har tagit semester? ;) Är så obeskrivligt glad över de korta passet vi fick. Så himla underbart att vara tillbaka på planen med sin bästa vän vid sin sida och göra det absolut roligaste som finns; att träna hund! 
 
Joy fick komma ut och träna lite hon med och herrejävlar vilken träning hon gav mig. Grymt snygg fjärr och lika så zätaskiften. Längtar så till våren då vi kan börja träna ordentligt och förhoppningsvis hela moment och länkning. Vilken kapacitet den hunden har när hon väl får vara smärtfri. Jag är helt lyrisk! 
 
Nu väntar ett par timmar på klubben som instruktör vilket är en annan väldigt rolig och klurig del. 

Återbesök hos ReDog

 
 
Jag kommer ihåg att  jag sa i slutet på 2013 att 2014 inte kunde bli värre. Ingenting kan slå kampen mot anorexin och depressionen som jag kämpade med hela 2013. Trodde jag. Men tänk så fel jag hade. Att kämpa mot sig själv är svårt, att varje dag försöka göra det bättre än dagen innan, att bryta ett mönster som det känns som att man sitter fast i. Att trotsa ånget för att så småningom må bättre, det är svårt. Men de är nog svårare att se de man älskar vara skadad eller sjuk. Vi är hemma igen efter ett återbesök för Joy hos ReDog, med minst sagt blandade känslor. Joy är äntligen smärtfri och den akuta skada i senorna är borta vilket känns jättebra men senorna är permanent uttöjda på en baktass. De kommer inte gå tillbaka och bli bättre än de är just nu mer än att med mer muskler kanske de kan dra ihop sig något. Water treadmill står på schemat för att bygga upp muskler och kondition och sedan stretchning och massage för att tänja ut strama muskler, viktmanschetter och koppelpromenader till mars då vi ska tillbaka. Joy kommer troligvis kunna träna lydnad om än inte lika mycket och lika långt som jag hade hoppats på så åtminstone championatet ska i hamn, rallyn får vi vänta med och se om den går, all skogsträning (då menar jag sök och jaktträning) är borta eftersom det blir för stor belastning på tårna. Lydnaden kan vi förhoppningsvis börja träna till våren igen när vi varit tillbaka på återbesöket. Prognosen är relativt bra, vi kommer kunna hålla på med det vi (läs: jag) vill göra dvs. lydnaden och det är jag tacksam för. 
 
Men efter 7 års rehab/friskvård med Diva vet jag vad som krävs för att hålla en "trasig" hund relativt hel, hur mycket tankar och känslor det tar att hela tiden tänka på vad som är lämpligt, vilka restriktioner som ska hållas, titta efter hältor och orenheter, att inte kunna låta hunden få vara hund. När Diva inte finns mer skulle allt de försvinna, jag skulle få njuta av att bara ha hund. Ni vet, gå på långa promenader, inte tänka så mycket på längd eller underlag, att kunna träna hur mycket vi vill och så vidare. Sånt man med en frisk hund tar för givet. Missförtå mig inte, jag skulle inte för något i världen önskat mig någon annan hund än Diva och alla de fantastiska åren med henne men jag ville inte heller uppleva dem igen. Diva har lärt mig hur otroligt psykiskt jobbigt det är att ha en hund som är kroniskt sjuk. Och nu har jag två permanent trasiga hundar. Visst är jag glad att Joy och jag kommer kunna fortsätta träna men det som gör mig så ledsen är att jag vet vilken framtid vi har framför oss. Hade jag inte haft erfarenheterna med Diva hade det nog varit lättare, då hade jag inte vetat vad jag stod inför även om de såklart är två helt olika skador så är det samma princip. Haltar hon idag? Blev det för mycket belastning igår? Hon får inte springa där eller så där mycket. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Självklart ska Joy få samma förutsättningar som Diva att ha ett långt och aktivit liv det är inte det jag säger men just idag känns det lite tungt, att veta vad vi har framför oss och att många av de mål och drömmar som jag en gång satt upp inte kommer vara genomförbara. 
 
 
Joys högra baktass när hon ställer ner den. Senan är ordentligt uttöjd med tanke på att trampdynorna ska vara neråt. 
 

Den övre bildenr: Den fina vänstertassen där senan är hyfsat bra och enbart överrörliga tår.
Den nedre bilden: Här går det att se att de mellersta tårna är mycket plattare än de vänstra. 

Mer rallylydnad!

 
 
Vi har inte så mycket träning att skryta med. Det är roligt att träna detaljer man jag måste faktiskt erkänna att det börjar bli lite tradigt att träna samma sak dag ut och dag in sedan i maj... Jag intalar mig själv att det är normalt, att det går inte att vara på topp hela tiden.
 
Lite har vi hunnit träna, gjort om och hittat nya vinklar. Jag sa när Joy och jag började med rallyn att vi enbart skulle göra någon start i nybörjarklassen för att träna på hur det är att tävla, när vi tagit RLD N så började jag titta lite på fortsättningsklassen också, det spelar ju ingen roll så den kan vi ju också tävla. När RLD F var i hamn så tänkte jag att rallyn lägger vi på hyllan och tar kanske upp den senare. Jag kunde inte hålla mig så länge utan tränade lite på högerhandlingen och startade avancerad och efter 4 starter var RLD A fixat. Nu är det slut med rallyn och vi ska enbart satsa på lydnaden. Tror ni det gick? ;) Efter helgen började Joy och jag fila på mästarklassens skyltar och högerhandling. Checkat av lite vart vi står och vad vi måste träna mer på. Bland annat har jag bytt kommando på "backa" till "rygga" för att hon inte ska sätta ner rumpan och koppla ihop det med fjärrens "back" (stå-sitt), börjat grunda högerhandlingen ordentligt och bytt kommandon till "sidan" istället för "work" som jag tidigare använt. Med kloss på högersida och göra allt från början precis som jag gjort med fot. Det är verkligen intressant att gå tillbaka och reflektera över hur jag exakt lärt in fotpositionen och fotgående. 
 
Det ska måste lägga tid på framöver är att få till att Joy trampar runt ordentligt i högerhandlingen, både i 270° och 360° och i alla höger halter av något slag samt alla stå-positioner eftersom jag inte kan använda handtecken då Joy är snabb som skjutton på handtarget ;) Samt alla sidbyten måste tränas lite mer. Så tills vi har tränat upp konditionen/muskler och metaluthållighet till lydnaden så är det rallyn som får stå i fokus.
 
 

Svenska Mästerskapen i Rallylydnad 2014

Foto är knäppt av Hanna Nilsson på Kennel Blågul 
 
Efter att ha smält helgen i ett par dagar tänkte jag försöka mig på att sammanfatta den. Uppladdningen inför helgen började med att jag körde igenom mina hundar i en mästarklassbana med Jessica och pudeln Ellen i början av förra veckan. Jag vet dock inte om det hjälpte oss så värst mycket eftersom det inte var någon av dem jag skulle ha med mig ut på tävlingsplanen utan Joys kullsyster Pärla. På torsdag mötte jag upp Andrea och Hanna som åkt långväga för att komma upp till Sundsvall. Jag fick också möjlighet att träna lite med Pärla för första gången. Det kändes en aning knackigt och jag tänkte hur i hela friden ska detta gå? En helt ny upplevelse för mig att få tävla någon annans hund, vi gick ut hårt och gjorde det på ett SM. Hur svårt kan det vara? ;) Innan lottningen på fredagen fick jag också chans att träna Pärla en liten stund, det är verkligen en utmaning att försöka skaffa sig en relation med hunden, lära sig kroppspråk och nya kommandon/handtecken på två dagar. Hjärnan gick på högvarv kan jag tala om, men så roligt det var. Det gjorde verkligen att jag fick anstränga mig till max för att försöka läsa hund och hålla koll på mig själv så jag gjorde rätt. Tack och lov kändes det mycket bättre efter fredagens träning och vi började faktiskt få ett flow i det vi gjorde, eller det kändes i alla fall så. Kanske hade jag inför helgen den svåraste utmaningen av alla? 
 
Jag drog startnummer 18 på lördagen vilket gjorde att vi startade i grupp nummer 2. Jag hann bli väldigt nervös innan det var vår tur, hur skulle jag komma ihåg allt nytt? Med ynka 3 träningspass i ryggen klev Pärla och jag in på planen på lördagen. Det var så roligt och Pärla gjorde en fantastisk tävling med sin lånade matte. Inte nog med det fick vi ihop makalösa 195 poäng av 200 möjliga och slutade på en delad 12 (!) plats av 45. Hur häftigt är inte det? 
 
 


Här är filmen från kvaltävlingen på lördagen, :)

Söndagenstävling går att sammafatta med helvetesjävlaskit FÖRARFEL. Pärla kändes jättefin men jag började med att snurra åt fel håll, det har väl aldrig hänt på en tävling förut? Och efter det gick det lixom utför.... Av alla tävlingar varför välja att själv sabba banan i en SM-final? Nåväl, gjort är gjort, Pärla gjorde en riktigt bra runda och avslutade tävlingen lite extra spännande då vi stod i honnören med att titta väldigt intresserad på matte och Tindra som värmde upp. Tror aldrig tidigare jag upprepat "stanna, bra" så frekvent ;) Dessvärre räckte inte poängen utan vi halkade ner och slutade sist i finalen. Med tanke på att det var en låndehund och att Pärla inte känner mig så är jag väldigt nöjd över kvaltävlingen men stryker ett streck över finalen. 
 
Det var en helt fantastiskt rolig upplevelse att få starta Pärla i både henne och mitt första SM. Att dessutom få äran att tävla en så fint tränad hund är verkligen ett nöje. Tack till Andrea som lånade ut sin fina hund och gav mig förtroende att tävla henne. 
 
Tack till alla som bidragit till att denna helg blev så lyckad, allt från funktionärer till medtävlande, domare, publik, alla som stöttade, grattat och alla som hjälpt till att få klubben så fin. 
 
HÄR kan du också läsa artikeln som skrev i Sundsvalls Tidning om rallylydnads SM där Pärla och jag fick äran att vara med. 
 
Nu blickar vi framåt mot Rallylydnads SM 2015 och hoppas att Joy och jag lyckas kvala in.

Tidigare inlägg
RSS 2.0