Att tappa bort sig själv

 
 
 
Jag hade egentligen tänkt skriva en årssammanfattning men den får komma senare och istället tänker jag försöka sätta ord på en sak jag tänkt en hel del på den senaste tiden. När vardagen faller ihop. Att gå från att att leva hund till att ha hund. Det är en stor skillnad. Att träna dagligen, att träffa underbara träningskompisar, få klura och analysera problem på olika nivåer till att gå en 10 minuters promenad hemma två gånger om dagen. Jag tappade bort mig själv mitt i allt. Att helt plötsligt tappa det som betydde mest, de som gav mig energi och det som hela livet var planerat runt. Jag ville ta bort allt som hade med hundträning att göra ett tag för de va så jobbigt att se det. Inte för att jag inte unnade andra lycka och framgång utan snarare att det var så jobbigt att hela tiden påminnas om hur dålig Joy var. Jag tror alla går igenom en sån fas, när man helst av allt vill komma ifrån allt och samla kraft. Samtidigt tror jag att man lär sig en massa om sig själv vid sådana tillfällen, lär sig hitta andra vägar att skaffa sig energi att orka fortsätta framåt. Vi är trots allt överlevare och även fast att det kan tyckas vara mörkt ibland så brukar vi hitta saker som ger kraft och energi att fortsätta framåt. På så vis är det lite roligt att titta tillbaka, mitt liv är så olikt va det var för ett år sedan. Då hade Joy och jag siktet inställt på att försöka vara kvar i talangtruppen och sikta mot eliten med all träning som det innebar, Diva var målet att ta sig till Rallylydnads SM i Sundsvall, vi varvade styrke/konditionsträning med lydnads/rallylydnadsträningar. Så målmedveten hade jag nog aldrig varit tidigare. Idag fokuserar vi på rehabilitering och lite stadga i zätaskiften, lite fritt följ och fjärr och försöker sakta men säkert bygga upp muskler och kondition igen, utöver det domineras min vardag av dans i olika former. På tal om att hitta andra energikällor. Det är okej att falla ibland och tappa bort sig själv för en stund, det brukar lösa sig på något vis till slut. Och glöm inte att ta hjälp av alla andra runt omkring er och försök hitta ljusglimtar i vardagen. 
 
De säger att du inte vet vad du har förrän det är borta. Det kanske är sant. Jag vet faktiskt inte. Jag saknar mitt i alla fall. Veckorna räknas ner och nu är det bara 6 veckor kvar av rehabiliteringen innan vi ska på återbesök. Kan inte beskriva hur nervös och lycklig jag är över att det börjar närma sig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0