Jag kommer ihåg att  jag sa i slutet på 2013 att 2014 inte kunde bli värre. Ingenting kan slå kampen mot anorexin och depressionen som jag kämpade med hela 2013. Trodde jag. Men tänk så fel jag hade. Att kämpa mot sig själv är svårt, att varje dag försöka göra det bättre än dagen innan, att bryta ett mönster som det känns som att man sitter fast i. Att trotsa ånget för att så småningom må bättre, det är svårt. Men de är nog svårare att se de man älskar vara skadad eller sjuk. Vi är hemma igen efter ett återbesök för Joy hos ReDog, med minst sagt blandade känslor. Joy är äntligen smärtfri och den akuta skada i senorna är borta vilket känns jättebra men senorna är permanent uttöjda på en baktass. De kommer inte gå tillbaka och bli bättre än de är just nu mer än att med mer muskler kanske de kan dra ihop sig något. Water treadmill står på schemat för att bygga upp muskler och kondition och sedan stretchning och massage för att tänja ut strama muskler, viktmanschetter och koppelpromenader till mars då vi ska tillbaka. Joy kommer troligvis kunna träna lydnad om än inte lika mycket och lika långt som jag hade hoppats på så åtminstone championatet ska i hamn, rallyn får vi vänta med och se om den går, all skogsträning (då menar jag sök och jaktträning) är borta eftersom det blir för stor belastning på tårna. Lydnaden kan vi förhoppningsvis börja träna till våren igen när vi varit tillbaka på återbesöket. Prognosen är relativt bra, vi kommer kunna hålla på med det vi (läs: jag) vill göra dvs. lydnaden och det är jag tacksam för. 

 

Men efter 7 års rehab/friskvård med Diva vet jag vad som krävs för att hålla en "trasig" hund relativt hel, hur mycket tankar och känslor det tar att hela tiden tänka på vad som är lämpligt, vilka restriktioner som ska hållas, titta efter hältor och orenheter, att inte kunna låta hunden få vara hund. När Diva inte finns mer skulle allt de försvinna, jag skulle få njuta av att bara ha hund. Ni vet, gå på långa promenader, inte tänka så mycket på längd eller underlag, att kunna träna hur mycket vi vill och så vidare. Sånt man med en frisk hund tar för givet. Missförtå mig inte, jag skulle inte för något i världen önskat mig någon annan hund än Diva och alla de fantastiska åren med henne men jag ville inte heller uppleva dem igen. Diva har lärt mig hur otroligt psykiskt jobbigt det är att ha en hund som är kroniskt sjuk. Och nu har jag två permanent trasiga hundar. Visst är jag glad att Joy och jag kommer kunna fortsätta träna men det som gör mig så ledsen är att jag vet vilken framtid vi har framför oss. Hade jag inte haft erfarenheterna med Diva hade det nog varit lättare, då hade jag inte vetat vad jag stod inför även om de såklart är två helt olika skador så är det samma princip. Haltar hon idag? Blev det för mycket belastning igår? Hon får inte springa där eller så där mycket. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Självklart ska Joy få samma förutsättningar som Diva att ha ett långt och aktivit liv det är inte det jag säger men just idag känns det lite tungt, att veta vad vi har framför oss och att många av de mål och drömmar som jag en gång satt upp inte kommer vara genomförbara. 

 

 

Vi har inte så mycket träning att skryta med. Det är roligt att träna detaljer man jag måste faktiskt erkänna att det börjar bli lite tradigt att träna samma sak dag ut och dag in sedan i maj... Jag intalar mig själv att det är normalt, att det går inte att vara på topp hela tiden.

 

Lite har vi hunnit träna, gjort om och hittat nya vinklar. Jag sa när Joy och jag började med rallyn att vi enbart skulle göra någon start i nybörjarklassen för att träna på hur det är att tävla, när vi tagit RLD N så började jag titta lite på fortsättningsklassen också, det spelar ju ingen roll så den kan vi ju också tävla. När RLD F var i hamn så tänkte jag att rallyn lägger vi på hyllan och tar kanske upp den senare. Jag kunde inte hålla mig så länge utan tränade lite på högerhandlingen och startade avancerad och efter 4 starter var RLD A fixat. Nu är det slut med rallyn och vi ska enbart satsa på lydnaden. Tror ni det gick? ;) Efter helgen började Joy och jag fila på mästarklassens skyltar och högerhandling. Checkat av lite vart vi står och vad vi måste träna mer på. Bland annat har jag bytt kommando på "backa" till "rygga" för att hon inte ska sätta ner rumpan och koppla ihop det med fjärrens "back" (stå-sitt), börjat grunda högerhandlingen ordentligt och bytt kommandon till "sidan" istället för "work" som jag tidigare använt. Med kloss på högersida och göra allt från början precis som jag gjort med fot. Det är verkligen intressant att gå tillbaka och reflektera över hur jag exakt lärt in fotpositionen och fotgående. 

 

Det ska måste lägga tid på framöver är att få till att Joy trampar runt ordentligt i högerhandlingen, både i 270° och 360° och i alla höger halter av något slag samt alla stå-positioner eftersom jag inte kan använda handtecken då Joy är snabb som skjutton på handtarget ;) Samt alla sidbyten måste tränas lite mer. Så tills vi har tränat upp konditionen/muskler och metaluthållighet till lydnaden så är det rallyn som får stå i fokus.

 

 

Efter att ha smält helgen i ett par dagar tänkte jag försöka mig på att sammanfatta den. Uppladdningen inför helgen började med att jag körde igenom mina hundar i en mästarklassbana med Jessica och pudeln Ellen i början av förra veckan. Jag vet dock inte om det hjälpte oss så värst mycket eftersom det inte var någon av dem jag skulle ha med mig ut på tävlingsplanen utan Joys kullsyster Pärla. På torsdag mötte jag upp Andrea och Hanna som åkt långväga för att komma upp till Sundsvall. Jag fick också möjlighet att träna lite med Pärla för första gången. Det kändes en aning knackigt och jag tänkte hur i hela friden ska detta gå? En helt ny upplevelse för mig att få tävla någon annans hund, vi gick ut hårt och gjorde det på ett SM. Hur svårt kan det vara? ;) Innan lottningen på fredagen fick jag också chans att träna Pärla en liten stund, det är verkligen en utmaning att försöka skaffa sig en relation med hunden, lära sig kroppspråk och nya kommandon/handtecken på två dagar. Hjärnan gick på högvarv kan jag tala om, men så roligt det var. Det gjorde verkligen att jag fick anstränga mig till max för att försöka läsa hund och hålla koll på mig själv så jag gjorde rätt. Tack och lov kändes det mycket bättre efter fredagens träning och vi började faktiskt få ett flow i det vi gjorde, eller det kändes i alla fall så. Kanske hade jag inför helgen den svåraste utmaningen av alla? 

 

Jag drog startnummer 18 på lördagen vilket gjorde att vi startade i grupp nummer 2. Jag hann bli väldigt nervös innan det var vår tur, hur skulle jag komma ihåg allt nytt? Med ynka 3 träningspass i ryggen klev Pärla och jag in på planen på lördagen. Det var så roligt och Pärla gjorde en fantastisk tävling med sin lånade matte. Inte nog med det fick vi ihop makalösa 195 poäng av 200 möjliga och slutade på en delad 12 (!) plats av 45. Hur häftigt är inte det? 

 

 

Här är filmen från kvaltävlingen på lördagen, :)

Söndagenstävling går att sammafatta med helvetesjävlaskit FÖRARFEL. Pärla kändes jättefin men jag började med att snurra åt fel håll, det har väl aldrig hänt på en tävling förut? Och efter det gick det lixom utför.... Av alla tävlingar varför välja att själv sabba banan i en SM-final? Nåväl, gjort är gjort, Pärla gjorde en riktigt bra runda och avslutade tävlingen lite extra spännande då vi stod i honnören med att titta väldigt intresserad på matte och Tindra som värmde upp. Tror aldrig tidigare jag upprepat "stanna, bra" så frekvent ;) Dessvärre räckte inte poängen utan vi halkade ner och slutade sist i finalen. Med tanke på att det var en låndehund och att Pärla inte känner mig så är jag väldigt nöjd över kvaltävlingen men stryker ett streck över finalen. 

 

Det var en helt fantastiskt rolig upplevelse att få starta Pärla i både henne och mitt första SM. Att dessutom få äran att tävla en så fint tränad hund är verkligen ett nöje. Tack till Andrea som lånade ut sin fina hund och gav mig förtroende att tävla henne. 

 

Tack till alla som bidragit till att denna helg blev så lyckad, allt från funktionärer till medtävlande, domare, publik, alla som stöttade, grattat och alla som hjälpt till att få klubben så fin. 

 

HÄR kan du också läsa artikeln som skrev i Sundsvalls Tidning om rallylydnads SM där Pärla och jag fick äran att vara med. 

 

Nu blickar vi framåt mot Rallylydnads SM 2015 och hoppas att Joy och jag lyckas kvala in.

Efter att Diva har gått lite dåligt på högerbakben ett tag så valde jag att boka röntgen och undersökning för henne. Egentligen visste jag att hon förr eller senare skulle få problem med bakbenen/bakbenet till följd av de dåliga armbågarna men det var nu dags att kolla hur det verkligen stod till. Jag valde att be om röntgen på frambenen också eftersom jag sedan tidigare vet att de är dåliga och ville se hur dåliga de är. Väl där tittades, sprangs och böjdes det till höger och vänster. Höger armbåge kändes bra och såg bra ut, högerbakben kände veterinären inte så mycket konstig i förrän efter att hon sprungit då hon tydligt visade att något inte står rätt till. I höger bakben har hon en inflammation i ett senfäste som troligtvis orsakats av en överbelastning. Väster bakben såg bra ut både vid böjning och vid gång även om de också är en liten rörelsestörning där. Vänsterframben visade hon inget på när hon sprang men veterinären hittade en akut inflammation i armbågsleden där. Röntgenbilderna visade att höger höft var en aning sämre än vänster vilket troligtvis förklarar hennes konstiga gång, vänster höft såg helt okej ut med tanke på att det är en c-höft. Ländryggen vid L7S1 leden visade spondylos som ännu inte växt ihop riktigt, vilket också kan förklara hennes gång. Detta kan i framtiden orsaka diskbråck men än så länge såg det bra ut.

 

Plåtarna på armbågarna ser ut på följande vis: 
 

 

 

I fredags åkte Diva och jag ner till Ultuna och Uppsala för årets Ungdoms SM. Först ut var det veterinärbesiktning och anmälan, Diva gick igenom veterinärbesiktningen utan problem och jag som varit så orolig att hon skulle börja löpa. Diva var anmäld till rallylydnad mästarklass och elitlydnad. Lydnaden var vi egenlitgen inte klar för men jag kunde inte låta bli att anmäla oss när vi väl var uppe i den klassen. Att få tävla ett U-SM i elitlydnad kändes helt fantastiskt med DEN hunden. För som vi har slitit för att överhuvudtaget ha tagit oss dit. Att en dag tävla elitlydnad med Joy däremot känns som en självklarhet och inte som Diva en dröm. Hur som helst, rallylydnaden gick på lördagmorgon klockan 8 och vi hade startnummer 1. Banan passade oss, mycket byten och inget språng. Diva gick samlat under större av den men fick för sig att hoppa över en skylt och hamnade framför mig och skällde som protest ;) De kostade oss dessvärre en hel del poäng och sedan en nosning i honnören (fan att jag inte bad dem starta klockan 5 sekunder senare för då hade vi slutat på samma poäng som 3:an). Vi slutade 4:a vilket jag är mycket nöjd med och att vi höjde våra poäng från förra helgens rallytävling. 

 

 

Lydnaden gick i två ringar och under båda dagarna. Jag hade som sagt inga förhoppningar på att vi skulle ta oss speciellt långt eftersom vi inte alls har helheten som behövs plus att hon aldrig tävlat i två ringar eller med den här typen av störning i eliten. Vi hade när vi kom ner till U-SM enbart tävlat en elittävling och då bröt vi efter x-antal nollor. Vi gick ut som startnummer 9 av 11 på lördagen i stekhet värme. På platsmomenten fick vi 9 sitt (tittar runt) och 8 på platsen (dk). I ring 1 var det zätat, rutan, inkallning och slutligen fritt följ och i ring 2 var momenten fjärr, apportering med dirigering, vittring och hopp.

 

Zätat: 7 poäng (sätter sig inte och lägger sig inte)

Rutan: 7 poäng (slingrar sig till rutan och busigt avslut) 

Inkallning: 5 poäng (dk ligg, stannar ej inom 3 meter och dk ligg)

Fritt följ: 7 poäng (sitter ej i halter, dk fot, sitter ej i stegförflyttningarna)

Fjärr: 0 poäng (dk ligg, lämnar platsen)

Apportering med dirigiering: 0 poäng (många dk och tar mitten apport)
Vittring: 5 poäng (går över flera gånger, tugg och tempo)

Hoppmetall: 0 poäng (långsamt gripande, dk och hoppar ej tillbaka)

 

Poängen säger dock inte allt och trots många nollor så är jag nöjd med hur Diva klarade det. Rutan har varit ett ständigt problem och det är inte många tävlingar hon har klarat den. Fria följet var inte speciellt bra och vi har mycket kvar där innan vi är på en nivå som jag är nöjd med. Däremot så är jag otroligt glad att vi fick till ett så långt ff utan att hon plogade som hon gjorde på sista tävlingen och att hon höll igenom hela. I fjärren har vårt gamla problem med för mycket dragning framåt kommit tillbaka så det är jag som inte varit tydlig i träningen på slutet. Apporteringen med dirigeringen såg hon en rallylydnadsskylt som stod på planen och tog sikte på den MEN jag fick tillbaka henne till kon och skickade om på apporten. Hon tog då mitten men belönade jag henne massor för att hon gick på min dirigering. Vittringen är jag supernöjd med! Trots en ynka 5 i protokollet. Det låg långt in i programmet och så trött som hon var då är jag så glad att hon gick ut och tog rätt pinne. Vittringen har varit vårt svåraste moment och vilken tid vi har lagt ner på det i vinter/sommar och äntligen gav det resultat. Nollan på metallen är ett problem som kommit tillbaka till följd av att jag inte hållit efter det ordentligt. 

 

Tävlingen på söndag bröt vi, några resultat fick vi dock med oss. 10 på sitt i grupp, 9 på plats (dk ligg) och en 5:a på dirigeringen. Den där 5:an är en av de bästa betygen för helgen. Som vi har slitit med just de momentet under sommaren, Diva har blankt struntat i mitt stå och haft tunnelseende på apporten och sprungit förbi konen. Efter att ha traglat ordförståelse och tänkt om i belöningen så verkar det äntligen ha gett resultat. Diva stannar bortifrån mig med sikte på mitten apporten. Jag gör ett dk och säger Diva för att få henne att vända sig innan jag gör dirigeringen och hon tar RÄTT apport. Segerdans på det! 

 

Så poängmässigt var det en riktig skittävling men så många guldkorn och så många framsteg. Som jag skrev tidigare, hade det varit Joy som tävlat i elitklassen hade jag inte på långa vägar varit nöjd över resultatet men med Diva är jag det. Dessutom var det så häftigt att få tävla Diva som var uträknad för länge sedan med sina framben i både mästarklass och eliten som 7-åring. Jag nöjt under hela tiden vi var inne på tävlingsplanen och kunde inte sluta glädjas åt hur långt vi tagit oss med de förutsättningar vi har. 2009 tävlade vi vårt första U-SM och då med ett silver i lydnadsklass 1 med poäng 193.5 och 194 och 5 år senare får vi gå ut och tävla elitlydnad. Jag är så tacksam för alla år vi fått tillsammans och att vi åter fått uppleva ett helt fantastiskt U-SM. 

 

Jag vill också passa på att tacka för ett grymt arrangemang och TACK till alla som varit med och bidragit till en fantastisk helg. Vi fick vara med och heja fram både träningskompisar och kompisar från talangtruppen som gjorde grymma rundor. Stort grattis till Vanessa & Flame till guldet i elitlydnad och Louise & Snipe till silvret! Det var så häftigt att se er ute på planen. Stort grattis till träningskompsiarna Jessica & Ellen till silvret i mästarklassrally och Lisabet & Mirra till guldet i HTM. 

 

 

 

Det händer inte så mycket värt att skriva här nu när värmen tränger sig på oavsett tid på dygnet. Joy får inte bada pga av att havsbotten är av sand och mjuk och Diva kan inte av rusa som en dåre i vattenkanten för frambenen klarar inte det. Så istället är vi fast inomhus eller i skuggan på plattorna utan för huset. Denna vecka har jag dock fått chansen att motionera Linnéas Brynjar så kvällarna har tillbringats i stallet vilket har varit helt underbart. 

 

Angående Joy så slängs jag lite mellan hopp och förtvivlan. Tillfrisknandet går i vågor upp och ner, vissa dagar bättre och andra dagar sämre. Så som det kan vara. Jag är innerligt tacksam över att hon med största  sannolikhet kommer bli bra men ändå lite ledsen över att vi troligtvis inte kommer kunna fortsätta satsa på jakten som jag hade hoppats och längtat så efter. Men vi har lydnaden kvar vilket alltid har varit och är det jag satsar på. 

 

Något som är desto mer positivt är Diva,  än så länge har hon inte börjat löpa. *peppar peppar ta i trä* Så  i morgon åker vi ner till Uppsala för U-SM. På något vis är jag rädd för att säga det, rädd att om jag längtar för mycket eller säger att vi ska starta så kommer det inte att hända. Men oavsett vad som händer så är Diva och jag på väg mot vårt 5 (!!) U-SM tillsammans. Jag kan inte vara mer tacksam över att vi har fått så många fina år tillsammans och att hon vid 7 års ålder tävlar både elitklass lydnad och mästarklass rally. Min älskade underhund! 

 

 

Phu! Här har det inte hänt så mycket den senaste tiden. Jag har jobbat non stop sedan vi kom hem från Karlskoga och Talangträffen. Joy och jag kunde inte göra så mycket men vi roade oss med vittringen, fjärr, lite fritt följ, stadga, zätaskiften och störning. Väldigt nyttig träning som sällan annars blir av. Vi hade några helt fantastiska dagar där nere, klurade på lösningar till problem, skrattade så det gjorde ont i magen, åt pizza och upplevde många stora framsteg och lyckade träningar. En helt underbar grupp med människor som jag är innerligt tacksam att jag fått möjlighet att träffa och följa deras utveckling. 

 

På Joy-fronten har det inte hänt så mycket. Hon vibbas och har fått laserbehandling vilket jag tycker hon har svarat bra på. Igår och idag tycker jag dock att hon ser lite sämre ut så jag får se hur det ser ut efter vibben ikväll. Att laser kan göra sådan stor skillad som den gjort på Joy och att rehabilitering/friskvård kan göra så mycket för en hund har gjort att jag är ännu mer säker på att det är just det jag vill göra längre fram. Att med relativt små och enkla medel ge hundar ett bättre liv och i vissa fall längre liv skulle verkligen vara en dröm. 

 

Lite frukost och sedan iväg på jobbet, byter dock ut personliga assistent rocken idag mot några timmar på Djurkompaniet. 

 

Trevlig helg allesammans!

Med risk för att detta inlägg blir väldigt långt så varnar jag er redan innan. Som jag tidigare har skrivit har jag levt som i en bubbla de senaste veckorna sedan Joy blev halt. En ständig oro över att inte veta vad som är fel blandat med hopp om att hon kommer bli bra. Tankarna har farit runt som en virvelvind och jag har försökt förbereda mig för det jobbiga beskedet att jag måste ta bort henne. Jag har funderade länge på om det var dags att släppa detta kapitel i mitt liv, ta chansen att göra något nytt. Jag älskar allt vad som involverar hundar men det gör så ont när de är sjuka och speciellt med tanke på Divas situation så var jag såklart ännu mer orolig för vad som kunde tänkas vara fel med Joy. 

 

Det var med blandade känslor jag åkte ner till Västerås och Redog i torsdags. Hoppet hade mer och mer de senaste veckorna bytts ut mot ledsamhet och uppgivenhet då Joy inte svarade på smärtstillandet alls. Hon gick inte alls bättre och hade fortfarande väldigt ont. Hon gick hyfsat på förmiddagarna men eftermiddagarna/kvällarna hade hon väldigt ont. Alla prover vi hade tagit kom tillbaka negativt (autoimmun, borelia och anaplasma) vilket gjorde att det kändes som att vi var tillbaka på ruta ett igen. Jag satte på henne viktmanschetterna på bakbenen trots att veterinären rådde oss att inte göra det för jag tyckte att hon såg bättre ut med dem på. Jag var nästan helt säker på att vi antingen inte skulle få något svar på Joys problem eller att jag skulle få beskedet att hon inte kommer kunna bli bra och att det inte finns något mer att göra. Istället så fick vi efter böjprov både med och utan viktmanschetter det underbara beskedet att hon med största sannolikhet har en senskada i tårna som med rehabilitering kommer läka ut även om det kommer att ta ett tag. Hon kommer alltså bli FRISK. Stefan tyckte att hon gick mycket bättre med viktmanschetterna och tack vare dem hade skadan på en av två tår läkt ut (tack till min magkänsla för att jag satte på henne manschetterna tidigare). Jippie! Så nu är det bara en tå kvar som ska läka ut. Han behandlade henne med laser i några minuter vilket resulterade i att hon var smärtfri för första gången på flera månader. De lite mindre roliga beskedet är att de har visat sig att hon har förändringar på tårna (som de såg på röntgenbilderna sist) vilket kan utvecklas till artros i framtiden. Hon har fortfarande en fungerande sena i tårna men vi vet inte hur allvarligt skadad den är vilket kan göra att hon fått en början till en kronisk skada MEN det trodde inte Stefan. Joys överrörliga tår är med största sannolikheten det som gjort att de har uppstått i samband med för stor belastning.

 

Detta gör att det inte blir så m mycket till lydnadsträning förrän i början av september då hon inte får göra rivstarter, tvära svängar eller snabba stopp. Jag kommer få begränsa vissa aktiviteter som innebär stor belastning på tårna vilket gör att jag troligtvis kommer få lägga tankarna på jakt och bruks på hyllan eller i alla fall en av dem samt att viktmanschetterna kommer få vara ett stående inslag i vår vardag för att hålla ihop hennes tassar. De goda nyheterna är att Joy kommer finnas kvar och som aktiv träningshund och vi kommer komma ut på lydnadsplanen igen även om det kommer ta ett tag innan vi är tillbaka fullt ut. 

 

Avslutningsvis så vill jag passa på att tacka alla som funnits där och stöttat, hjälpt och hållit tummarna för Joy. Det känns underbart att ha så fina vänner! Tack för att ni finns, ni får mig att orka! <3

 

 

Efter attt i fredags ha känt av halsen lite så blev förkylningen bara värre. Feber, hosta, huvudvärk, ont i kroppen och ingen smak har varit ett fakum de senaste dagarna men idag känns det som att det börjar vända. Febern är borta, hosta har blivit mindre, halsontet är näst intill borta, ömmande kropp är borta och huvudvärken är borta. Dock har jag ingen smak ännu men de kan jag dras med. Så nu ska jag vila, se på film och äta glass i några dagar till så kroppen verkligen får bli frisk och att jag inte strudsar ut och gör allt värre igen. 

 

Idag har Joy och jag varit på besök hos veterinären för att ta blodprov för borelia och anaplasma. Det var de som stod näst på tur sa de när jag var ner till Redog och eftersom jag inte tycker att smärtstillandet har gjort någon verkan så valde jag att åka in och ta blodprovet så vi hinner få provsvaren innan vi ska tillbaka till Redog igen nästa torsdag. Det har i morgon gått 5 veckor sedan hon fick springa sist, det var efter sökpasset som hon blev halt. 5 veckor är ganska kort tid även om det känns som att det var mycket längre sen det hände. Jag tror att det är för att allt står stilla, vi bara väntar. Väntar på att något ska ske, vänta på en diagnos eller vänta på medicinen ska verka. Vänta. Jag känner en otålighet över att ingenting händer, jag känner en hopplöshet över att jag inte ser framsteg men samtidigt en hoppfullhet om att det ännu finns hopp om en framtid för oss, en aktiv framtid. Kanske inte den framtid jag hade önskat mig men det vet vi ännu inte. Så vad vi gör nu är att vänta lite till. Vänta på ett provsvar och vänta på ett återbesök.

 

En annan sak mamma upplyste mig om var att när Diva var valp började vi på en jaktkurs och efter första gången blev hon halt (och fick sedan opereras) och kunde inte fortsätta, Tessie fick då ta över platsen. Denna gång var det Joy som skulle gå jaktkurs och efter första gången blev hon halt så Diva fick ta över. Det går inte annat än skratta. Kanske ett tecken på att jag inte ska gå jaktkurser ;) 

 

Idag har det varit en riktig slapp fredag. En fylla på batterierna fredag. Jag tog sovmorgon, gick med hundarna en sväng (i linne!), åt frukost ute på altanen med en bok i handen och bara nöjt. Inte ens grannens sprikpistol störde ;) Fortsatte med att rensa ogräs i rabatten. Nu är det bara blommorna som saknas där. Lunch ute på altanen i sällskap av boken. Helt underbart skönt att inte behöva stressa i sig maten för att allt ska hinnas med utan i lugn och ro bara kunna sitta och njuta av att vara ledig. På eftermiddag har vi gått en långpromand vid vattnet och njutit och även den promenaden i klädd linne. Hundarna ligger nu och tuggar på var sitt ben medan jag har passat på att laga en tacopaj, baka en limpa och nu muffins. Lite lydnadsträning ska vi nog också hinna med innan boken ska fortsätta läsas. Det härliga med såna här dagar är att känna kreativiteten återkomma, pysslat lite runt i huset och klurat på lösningar på saker som jag inte är nöjd med. Riktigt mysigt faktiskt!

 

I morgon har jag ett kort jobbpass på Djurkompaniet innan jag är ledig till den 11 juli. Inte riktigt planerat att det skulle bli så lång ledighet nu men vad gör det? Här ska njutas, tränas hund, umgås med vänner och slappa. 

 

Det känns inte fullt lika bäcksvart längre som det gjorde efter turen ner till Västerås förra veckan. Blodprovet kom tillbaka negativt (ANA- och RFtest) men det kan fortfarande vara en autoimmun sjukdom som spökar även om veterinären sa att hon inte tyckte att jag skulle oroa mig. Jag har under veckan försökt förbereda mig för ett positivt svar, besked om att hon inte skulle kunna bli frisk utan att det inte fanns någon utväg... Att hennes tränings- och tävlingskarriär skulle vara slut. Har ständigt varit nära till tårar men var tvungen att försöka förbereda mig för vad som kanske skulla kunna ske. Själklart är inget säkert och framtiden är oviss men jag känner ändå en stimma hopp. Ett driv att fortsätta framåt, att verkligen göra vad jag kan för att hon ska kunna fungera hyfsat normalt. Älskade lilla pärla! I morgon ska jag testa och se om viktmanschetterna gör att hon får mindre ont i tassarna som det gjorde förra gången hon hade ont i dem.

 

Att också få höra av Stefan att jag gjort ett bra jobb med Diva som fortfarande är en aktiv tränings- och tävlingshund gjorde mig så glad. Många timmar, mycket slit och många tårar ligger bakom den form hon har idag. På förra veckans simpass var Diva uppe i samma längd på simpassen som innan den tredje operationen, dvs. 3 x 5 minuter med 250g vikter på vardera sida (totalt 500g) och 1.5 min vila mellan. Och utan hälta efteråt. Trots ODC, FPC, KBP och C-höfter är hon 7 år, tränas förfullt, ingen stelhet, ingen hälta och hon äter inga smärtstillande mediciner. Den hunden har verkligen visat att rehab och lite tanke (läsa: massor med tankar) bakom vardagen ger resultat. Jag är så himla glad och tacksam över det. Och jag vet att när den dagen kommer när det inte finns någon återvändo så kan jag säga att jag gjort allt jag kunnat för att hon skulle få ett långt och aktivt liv utifrån de förutsättningar hon har. Det går att komma långt och det försöker jag ta med mig till Joy oavsett vad det visar sig vara för fel på henne. 

 

Några rader om Divas lydnadspass igår också. Hon gjorde ett riktigt fint pass, bra fokus, tänkte hela tiden och inte bara gjorde de som föll henne in. En hel del störning men som hon fixade mycket bra. Det känns verkligen som att vi är på rätt spår hon och jag. Och det bästa av allt, ny motivation att fortsätta träningen i eliten med henne. De där första prisen ska vi kamma hem så småningom. 

 

Jag hade tänkt skriva några rader om SM:et i helgen men det får räcka med att det var en fantastisk helg med många duktiga ekipage. Istället så kommer jag skriva om Joy's besök på Redog igår. Vi åkte hemifrån tidigt i går morse och tog en sväng förbi Sofie först. Kunde heller inte låta bli att åka förbi huset jag bodde i när jag själv bodde nere i Väserås. Det känns faktiskt konstigt nog som hemma där nere fortfarande. 

 

Väl nere på Redog får vi börja med att träffa Stefan som går igenom symptom och gör ett böj prov. Han konstaterar snabbt att det inte är ryggen som krånglar även om hon har spända muskler även i ryggen plus utsidan bakbenen och insidan bakbenen. Hon går med lite krummad rygg och ojämnt bak. Böjprovet visar att hon har ont i tårna då hon på böjprovet på tårna på höger bakben hoppar på tre ben. En stimma hopp fick jag där eftersom det kanske betydde att det var de där tårna som hon hade problem med då hon var yngre, dvs. rimadyl och viktmanschetter så skulle det vara bra sedan. Vi fick vänta en stund på att ortopeden Stig skulle titta på henne. Han genomförde också böjprov på alla leder i hela bakbenen. Lika så där visade hon smärta i högerbakben. Vi blev sedan skickade på röntgen för att röntga båda baktassarna på henne. Röntgen visade förändringar på mellan tårna, som små taggar som sticker ut på båda sidor vid den övre leden i fyra tår totalt. Hon har också väldigt överrörliga tår bak vilket hon har haft ända sedan hon var liten och har lätt att böja ut dem alldeles för mycket. Så efter en diskussion mellan Stefan och Stig så var de båda eniga om att hon med största sannolikhet lider av en autoimmun sjukdom (reumatism) och ett blodprov togs. Det blev som ett slag i magen, något jag inte hade kunnat tänka mig innan. Jag får svar på provet till veckan och skulle det inte visa att det är det så kommer de kolla för fästinsjukdomar men de tvivlade starkt på det eftersom hon har förändringar i tårna. Vi fick ordinerat fortsatta koppelpromenader fram till vi får ett svar. 

 

Det finns inte så mycket information kring autoimmuna sjukdomar kopplat till reumatism så än så länge vet jag inte så mycket. Troligtvis betyder det i alla fall att hon kommer få gå på kortison resten av livet för att minska smärtan i fötterna och någon form av rehabilitering för att bygga och bibehålla musklerna. Försöker just nu bara leva i nuet, inte tänka på framtiden eller vilka konsekvenser det möjligt kan få. Jag ska i alla fall göra så mycket jag kan oavsett vad den slutliga diagnosen blir för att hon ska må så bra som möjligt. 

 

 

 

Det gäller att vara lite kreativ med en hund som inte får använda kroppen allt för mycket men som vill och behöver få ut sin energi på annat vis. De senaste dagarna har vi fokuserat på sorteringen i vittringen, jag sitter vid pinnarna och ställer henne precis bredvid dem så hon enbart får leta men utan spring och ingång. Än så länge är jag väldigt nöjd med resultatet. Hon tar för det mesta rätt pinne vid första kontakt om det inte är så att den ligger först så hon inte har nosat på något annan pinne. Hon känns relativt säker på sin sak och plockar numera 99% av gångerna upp rätt pinne. Fjärren har också tränats flitigt och där har jag lagt till externbelöning bakom i form av godis och det verkar ha gett riktigt bra resutat so far. Zätat har vi också börjat pyssla lite med och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur hon har utvecklats de senaste dagarna. Från att inte kunna sorta dem alls och alla skiften blev sitt till att  hon gör alla rätt för det mesta. Raka halter har vi också tränat, vilket har varit en sån sak som vi behövt nöta väldigt länge men inte kommit oss för att verkligen göra det. Ibland är det bra med ordinerad vila så det blir lite spark i rumpan på mig att verkligen träna det. 

 

Diva har fått fortsatt på det spår jag har börjat på. Jag har kört mycket sortering, alltid kört tävlingsmässiga moment men utmanat henne att verkligen tänka och inte göra det som trillar ner i huvudet på henne. Vi har fortsatt med förberedelseorden, slutorden och lagt in störning. Konskick och vittring låg idag bredvid varandra och jag varierade mellan fritt följ, konskick, vittring, fjärr och zätat. Jag lät vittringen ligga ute hela tiden och blandade mellan de olika momenten. Det gick riktigt bra faktiskt, en gång valde hon fel när jag skickade till vittringen och sprang till kon istället men kom på sig själv och gick vidare till vittringen. Så roligt tat se henne tänka och fokusera på vad jag verkligen säger och inte bara göra det som hon kom på just då. 

 

Blir glad ända in i själen när träningen går framåt med båda hundarna. Så mycket jag lärt mig om hundträning de senaste åren och det är verkligen en fröjd att träna med både Diva och Joy. De är så olika och ger så många olika erfarenheter och lite gråa hår. 

 

 Imorgon börjar mitt sommarschema på ett av jobben, det känns väldigt skönt att få börja jobba efter ett tungt skolår och slippa alla uppsatser på engelska, alla krångliga vetenskapliga artiklar som ska läsas och att behöva läsa väldigt många sidor på alldeles för kort tid. Dags att fylla frysen med matlådor inför sommarens jobbpass. Hoppas ni alla får en trevlig lördagskväll och söndag. 

 

 

Igår hade Joy tid hos veterinären för att kolla upp vad som spökar i kroppen på henne. Vi fick svar på urinproverna och de såg bra ut. De var lite orolig att urinvägsinfektionen hade spridit sig och blivit kronisk eller att hon hade stenar. Men inget kroniskt, inga kristaller och inga stenar hittade de. Så skönt! De kollade buken med ultaljud och hittade inte heller något, urinblåsan var fin, livmodern lika så. De såg att livmodern hade svällt lite så löpet är nära. Ytterligare en trevlig nyhet. Efter att ha klämpt på henne så misstänkte de att hon hade L7S1 men tack och lov så såg röntgenplåtarna bra ut. Inga förslitningar, ingen artros och inga förändringar på något vis på skelettet. 

 

Dock kvarstår frågan; vad är fel? Hon rör sig lite stelt bak, hon haltade i förra veckan, är ojämnt musklad på bakbenen, hon har ont i rygg och ljumskar men är inte allmänpåverkad. Vi fick en tid hos deras ortopedspecialist om 3 1/2 vecka men jag tyckte det var lite länge att vänta då jag vet att hon har ont. Vi fick ett jättebra bemötande hos veterinären och de erbjöd sig att skicka remiss till det ställe jag ville åka till här näst. Så istället för att ta tiden här uppe bokade jag en tid hos Redog i Västerås. Så dit ska vi om ca 1 1/2 vecka och träffa fysioterpeut, veterinär och en ortoped. Håller tummarna för att de hittar något simpelt att åtgärda. Om de inte hittar något så har jag lite andra idéer som jag ska gå vidare med. Nu väntar koppelpromenader och anitinflammatoriskt en tag framöver. 

 

Ska passa på att göra denna vila till något bra och träna en himla massa sortering i vittringen, platsliggning, platssittning och stå-ligg skiftet i fjärren. Perfekt pysselträning som gör att hon får träna huvudet men att det inte sliter så mycket på kroppen. Någon som har fler tips på detaljer i lydnaden som inte belastar ryggen så mycket mottages tacksamt :)

 

 

Hur härligt är det inte med långhelger? Helt underbart! Jag har hunnit med en del hundträning och såna där vill göra saker.  I torsdag var vi ner till Bergafjärden och tränade sök med vårt härliga gäng. Joy gick fint även om det var mycket roligare att vara kvar hos figg än att komma tillbaka till mig på stigen ;)  Hon blev snabbt trött men det var ganska varmt så jag tänkte inte mer på det. Stretchade henne som vanligt efter passet och tyckte hon kändes fin. Åkte till mamma och pappa för att hämta upp Diva som varit där under dagen och när jag släppte ut Joy var hon jättestel och stapplig på benen. Hon såg till och med halt ut :( Under fredagens ruskväder passade jag på att städa, massera hundar och laga matlådor. Joy såg fortfarnade riktigt dålig ut även om jag tyckte att hon inte var fullt lika stel som på torsdagskvällen. Det kändes verkligen som ett slag i magen, tyckte att hon hade blivit mycket bättre efter veckor med massage men icke.

 

Igår hjälpte mamma och pappa mig att köpa och frakta hem möbler till min inglasade altan och ny tv. Lite rallyträning med Diva hann vi också med. 

 

Idag började dagen tidigt då vi skulle upp till Härnösand för att tävla rally. Vi fick startnr 6 i mästarklass A och startnr 5 i mästarklass B. Idag var hon sådär perfekt som jag vet att hon kan vara. Dessvärre blev det en tung rumpa som förstörde i 360° och det resulterade i -10 poäng. Andra klassen var hon lite ofokuserad men gjorde det riktigt bra även där men jag strulade till det och ett i slag i hindret blev det också. Vi slutade hur som  helst 1:a i mästarklass A med 85 poäng och 2:a med 80 poäng i mästarklass B. Inga superpoäng men med tanke på hur fantastisk hon kändes så är jag mer än nöjd med tävlingen. 

 

Angående Joy nu då, det blir en strykning av nästa veckas lydnadstävling, i morgon ska ett urinprov lämnas in och troligtvis ett samtal ner till Redog för att boka en hältutredning på henne. Hoppas verkligen att vi kan få ordning på det här nu och att vi får veta vad det är som är fel. Under tiden får Diva vara stand-in på WT-kursen. Vilket kan bli väldigt spännande ;) 

 

 

Efter att ha fått en massa bra tips på hur man kan träna bort låsningar så har vi nu en plan för hur det ska gå till. Tack så mycket!

 

Tidigare har jag försökt eliminera allt som hon kan låsa sig på och tränat så enkelt som möjligt. Men efter gårdagens tävling så insåg jag att det inte fungerade speciellt bra. Hon låser sig i alla fall när hon inte förstår vad hon ska göra. Istället ska jag bryta ner saker och göra dem så tävlingsmässig som möjligt för att hon ska få rutiner i momenten. Dem ser ALLTID likadan ut. Jag ska vara ännu tydligare med förberedelseorden så hon vet vad vi ska göra och jag ska även lägga in ett slutord för momenten. 

 

Idag ställde jag upp en kon och tränade enbart konskick, ca 5 meter snett bakom konen la jag sedan ut vittringen för att hon skulle behöva sortera lite och lyssna men samtidigt behövde hon inte springa precis förbi konen. Gjorde det väldigt tydligt för henne och såg att hon tittade på konen först, gjorde bara om förberedelsordet och efter att jag såg att hon var samlad och fokuserad på pinnarna fick hon spring dit. Fungerde toppen! 

 

Jag hoppas att med lite mer rutin i elitmomenten så kommer hon också att släppa låsningarna. Så ett tag framöver tränar vi vidare på en nya stigen vi har upptäckt och se vart den leder. 

 

Nu är båda hundarna också anmäld till U-SM. Diva i elitlydnad och mästarklass rally och Joy i lydnadsklass 3 och i avanceradklass rally (får se om jag få till en mästarklass start innan U-SM). Det skulle vara så himla skönt att bara behöva lära sig en rallybana och så blir det lite mindre för arrangörerna att pussla med grenar och ekipage. Det blir Divas och mitt 5 (!) U-SM tillsammans, vi börjar bli lite gamla ;) Hitintills har vi kammat hem 3 andra platser och 1 tredje plats, drömma kan vi alltid göra om årets resultat.... ;) 

 

 

Då var debuten gjord! Hade inga som helst förväntningar idag då vi inte tränat så mycket de senaste två veckorna. Startade ändå eftersom vi var tvungen att ha gjort en start i eliten för att kunna starta i eliten på U-SM. Så jag tänkte att vi kör så länge det känns okej. Platsmomenten gick toppen bortsett från ett dk på läggandet, hon låg kvar på vid uppsittet på de andra hundarna. Där hade jag redan vunnit högsta vinsten för dagen. Fria följet höll hon ihop riktigt fint trots att det var långt och hon brukar balla ur när språngmarschen är sent i programmet men hon klarade det. Jättenöjd trots dåliga poäng där. Zätat ställde hon sig på alla skiften, ops! Jag som skrutit så över att hon gör dem så fint ;) Inkallningen glömde hon att stanna men la sig fint. Hon nollade rutan då hon inte såg konen (lyssnade på vad jag sa) och lika så apporteringen då hon missade konen. Vi bröt senare eftersom det inte var någon mening att fortsätta. 

 

Summan av dagens tävling, som sagt jag hade inte förväntningar på ett bra resultat så det var ungefär som jag trodde att det skulle gå. Jag är nöjd att hon inte ballade ur allt för mycket och lyssnade när jag kallade tillbaka henne på konskicket. Däremot vet jag inte hur jag ska få till att hon verkligen ska lyssna på vad jag säger, som idag när jag skickade henne till konerna så springer hon lite hejvilt för att sedan komma på vid dirigeringen på apporterna att hon missat rutan och låser sig på den istället. Hon kommer oftast på att hon har gjort fel i efterhand och blir låst i den tanken och kan inte gå vidare. Tips mottages gärna! En annan erfarenhet jag fick idag var hur mitt röstläge påverkade henne under fria följet. Började med att använda ett ganska lågt och lugnt fot men kände att hon inte riktigt var med och fokuserad så jag bytte till ett ljusare och snärtigare efter ett tag och hon blev mycket mer uppmärksam. Däremot så finns risken att hon ballar ur om hon är på sånt humör och det blir överspel av "för glada" fotkommandon. Mycket att tänka på. Hur som helst är jag väldigt stolt över att vi kommit såhär långt, då jag aldrig trodde att vi skulle ta oss ända till eliten. Jag var ung och oerfaren när jag fick Diva och la en dålig grund och mycket stress i henne i kombination med Divas dåliga armbågar och stora motor har gjort att det är väldigt svårt att hålla ihop henne. Men som sagt, jag är väldigt stolt över att vi kommit såhär långt och allt slit vi lagt ner för att komma hit. 

 

Nu har vi ingen fler tävling inplanerad förrän U-SM i augusti så det blir att fundera på den och träna hårt under sommaren. 

 

Har i säker två månader ignorerat det faktum att huvudet känts som bomull eller en urvriden disktrasa. Den har varit helt slut. Suttit med dokument framför mig i timmar utan att ha någonting att skriva, mental skrivkramp helt enkelt.  Försökt kombinera skola, jobb, hundar och haft dåligt samvete för att jag inte har aktiverat dem tillräckligt på slutet. Har slitit för att hinna klart med avhandlingen men fick igår reda på att den inte kommer få gå upp på examineringen om det inte sker ett mirakel i helgen. Ingen av mina kurskamrater kommer heller att hinna klart med sina avhandlingar, kanske det är dags att ändra system? Det och några fler jobbiga besked gjorde att all luft gick ur och både kroppen och knoppen sa stopp idag. Så istället för att ta tag i skolarbetet idag så fick det bli en energipåfyllar/slappar dag. 

 

 

Började med frukost på verandan i solen medan hundarna låg ute på gräsmattan och filosoferade. Fortsatte med en härlig långpromenad där vi strosade efter strandpromenaden och fyllde lugnorna med dofter av hägg och havsvatten. Att bara känna lugnet och inte tänka på något speciellt. Hundarna fick bada lite också vilket uppskattades i det varma vädret. Det blir sällan så spontant på grund av Divas armbågar utan samma rutiner varje dag men idag fick de trava lösa efter strandpromanden medan jag passade på att fota lite. Små saker som att låta dem vara lös tillsammans känns helt fantastiskt och något som de flesta tar för givet. Resten av dagen ska få fortsätta i samma tempo, njuta av lite glass ute i solen, träna hundarna lite och titta förbi hos mamma och pappa för att lämna Diva. I morgon ska nämligen Joy och jag upp till Ånge på WT-kurs. Så himla roligt ska det bli! Var evigheter sedan jag gick kurs och till och med få chansen att utforska ett nytt område som jag inte kan så mycket om. Men det är först i morgon så nu intar vi altanen ett tag till.