Så många gånger jag försökt formulera några rader om min bästa vän och lika många gånger har skiften som alltid brukar vara mitt sätt att bearbeta saker på svikit och huvudet förblivit tomt. Det har gått snart tre månader sedan den dagen jag fick be veterinären ge Diva insomningssprutan. Dagen jag förlorade min bästa vän. Jag klarar knappt än idag av att titta på de bilder som jag knäppt på henne dagarna innan, de värker att påminnas om att hon inte längre studsar runt på golvet i iver så fort hon misstänkte att något var i görningen. Vi har trots det fått en vardag Joy och jag sedan dess men en vardag som saknar Diva. Mitt älskade lyckopiller som ALLTID ställde upp på allting. Hunden med ett hjärta av guld. Hunden jag kanske inte kom längst med men som lärde mig ofantligt mycket och var vid min sida när jag på riktigt klev in i hundvärlden. Som gav mig en stor hundfamilj med vänner och hundar runt om i hela Sverige. Trots hennes dåliga ben hann vi med en hel del, bland annat 4 U-SM medaljer, samtliga titlar i rallylydnaden och där med titeln rallylydnadsmästare, första pris i lydnadsklass 1-3 och en start i elitlydnad. Många äventyr delade vi under våra år tillsammans. 

 

 

De små fyrbenta har vi bara till låns och vissa av dem tas ifrån oss alldeles för tidigt. Diva var en sådan hund. För trots att jag under flera år intalat mig att hennes dagar inte skulle bli lika många som en frisk hund så gjorde det fruktansvärt ont att besluta att tiden var kommen. Att veta att jag själv har makten att besluta att livet inte är värt att leva är både en lättnad och en smärta. Jag vet att jag tog rätt beslut och jag är glad att vi fick den där sista veckan som vi kunde njuta av. Vi gick vår sista skogspromenad, gjorde vårt sista jaktpass, vårt sista lydnadspass och jag fick möjlighet att säga hejdå. Hon somnade sedan in i armarna på mig helt stilla. Saknaden är enorm och att mista en hund är lika hemskt varje gång men samtidigt har en lättnad infunnit sig. En lättnad över att inte varje dag behöva titta om hon är halt eller behöva oroa sig för vilken dag hennes ben ska sätta stopp för henne. Nu springer hon uppe bland molnen med Tessie och kikar ner på Joy och mig och förhoppninsgvis ses vi igen någon dag. 

 

Vila i frid, du kommer alltid fattas mig! <3