En känsla beskriver mycket. Hurvida jag är nöjd med en träning eller tävling beror mycket på känslan. Efter att ha träna hund i x-antal år så känner jag att känslan är bland det viktigaste jag tar med mig både in och ut från planen. De var först under de senaste tävlingarna med Diva som jag verkligen kunde njuta av tävlingssituationen och göra det för att vi tycker det är kul, lika som vi gör med träningen.

När någonting känns bra så är jag nöjd, har jag och Diva samarbetet i momenten eller transporterna men vissa delar kanske inte går riktigt rätt till känner jag att det iaf finns en större chans att vi någon gång framöver ska få till det. När jag har tränat och tävlat Diva aktivit nu under större delen av de 3 åren hon varit funktionell kan jag nu när jag stigit ur allt se hur mycket känslan har betytt. Fria följet har jag enbart gått på känsla, när det känns bra då brukar de se bra ut med osv.

Jag har pysslat på med lite diverse saker för att underhålla Diva och om hon är med på allt jag gör och går verkligen in med en härlig attitiyd och med öppet sinne utan att försöka bland in saker som hon tidigare lärt sig. Den genuina glädjen syns i hennes ögon och glädjen hos mig återkommer oxå stegvis. Det är även nu som jag verkligen ser vilken kapacitet som hon har. När man som sagt är mitt uppe i det så blir man lite förblindad av det man tränar på och både det som går bra och det som går dåligt. Men nu när jag kan se det från ett annat perspektiv kan jag verkligen förstå vad andra ser i henne.

Den här fina pokalen fick Diva och jag sist vi tävlade och jag är glad att det vart våran sista tävling eftersom det kändes så otroligt bra just den dagen. Hon var helt perfekt och vi hade kul, jag kunde till och med tillåta mig själv att le och tycka att fasiken, de är riktigt kul att umgås med sin hund. Oavsett om det är träning eller tävling för vi gör det tillsammans.



Oj, vad långt de blev, skulle egentligen bli ett inlägg med korta reflektioner ;) Så kan de gå!